onsdag 27 september 2017

Husbilskris

Hej!

Nu har vi inte skrivit på ett tag igen, men nu är det dags för en uppdatering.

Just nu sitter jag på parkeringen vid Fisksätra i husbilen och väntar på att Björn ska sluta jobba och tänkte skriva lite om hur saker och ting plötsligt kan vända och börja kännas jobbigt, bara för att sedan återgå. Vi människor är ju extremt känslostyrda och har dessutom ett ganska kort minne. Vi faller lätt för nyhetens behag och associerar allt möjligt till allt möjligt.

Sista tiden har det varit rätt tufft faktiskt. Vilket vi ju faktiskt inte har haft några illusioner om att det INTE skulle bli ibland. Egentligen är det inte EN sak som hänt som gjort att vi känt oss lite missmodiga, utan flera små saker som tillsammans har börjat kännas påfrestande och jag tror att vi sista månaden har lärt oss en hel del om oss själva.

Jag ska försöka gestalta detta med någon typ av skeende.

Som ni redan vet så har vi haft tillgång till en helt magisk plats i en skogsglänta på Farstanäs hela sommaren, ända sen i maj. Men nu kommer hösten och med hösten en sabla massa regn. Eftersom underlaget där ner i gläntan är gräs och det är uppförsbacke för att ta sig upp på grusvägen, så får vi svårigheter med att komma loss, vi kör fast helt enkelt. Dessutom stänger Farstanäs bägge de servicehus som ligger i närheten av den platsen med toatömning, kök, toa och vatten där nere.

Sen började ju dessutom barnen i skolan igen i augusti och Farstanäs ligger ganska långt bort, vilket vi i och för sig kan stå ut med om allt i övrigt känns bra. Men det har väl inte riktigt gjort det på sistone.

Så vår första tanke var att flytta tillbaka till Flatenbadet (där vi stod innan) och den här gången med ett tält till husbilen som vi köpt av de tidigare ägarna till husbilen. Fördelar med Flaten versus Farstanäs är att Flaten har gratis duschar (i Farstanäs måste man mata in femmor), på Flaten får man också fylla på vatten SJÄLV vid behov i husbilen, (i Farstanäs måste man ringa och be om hjälp, och ibland får man inte tag på dem tillräckligt snabbt). Flaten har också brunn för att tömma gråvatten etc och det är närmre barnens skola. Nackdelen med Flatenbadet däremot är tvättstugan som visserligen är mycket billigare än på Farstnäs, men det är något fel på avloppet så alla kläder luktar skunk när man torktumlat dem (inte stor ide att tvätta dem då...).

Men väl vid Flaten, då vi insåg att den enda platsen som fungerade för oss (med tält) var både trång och ocharmig, ja då ångrade vi oss och flyttade tillbaka till Farstanäs. Vi insåg också ganska snart att tältets konstruktion inte var helt lyckad eftersom det inte är ett flextält som man bara knäpper av, utan det är beroende av markisen som tak. Med vårt flängande fram och tillbaka med husbilen året runt så funkar ju inte det alls.

Tillbaka på Farstanäs var vi nu då, nu med löfte om en ny, gullig plats med eget trädäck, äppelträd och närhet till både servicehus, vatten, toa, el etc etc. Precis lagom till att vi "rotat" oss på den platsen blev vi dock bortkörda, för den visade sig vara dubbelbokad.

Så nu står vi istället visserligen med el, men långt ifrån servicehuset. Okej för oss, men inte lika kul med barnen. Det är dessutom fortfarande så att Farstanäs är relativt långt bort från barnens skola, så vi frikampar ändå när vi har dem för att slippa onödig logistik.

Det som är struligt för oss med frikampandet är detta med tvättstuga, eller snarare bristen på tvättstuga när man verkligen behöver det. Visst, vi har svindyra tvättider när vi är på Farstanäs, men vi behöver ju en viss flexibilitet, inte fasta tider som vi sällan kan passa. Jag tycker det är jobbigt med vatten/dusch också när vi frikampar. Det går att duscha i husbilen, men det är jättesvag stråle, lite varmvatten och svårt att tvätta håret. Vilket Björn iofs kom på en smart lösning på igår, vi tecknade varsitt gymkort helt enkelt på SATS, så nu har vi tillgång till träning, dusch och bastu. HAHA - vi ska dit i eftermiddag och jag ska duscha i minst 20 minuter bara för att jag KAN! I övrigt är det ok med fricampandet tycker jag, går lite mer gasol och vi får åka till macken då och då och hämta vatten.

En annan sak som börjat krypa lite är också irritationen från vissa över våra "kreativa parkeringar". Även fast vi ställer oss enligt trafikregler osv, så gör vår storlek att vissa surar och står och stirrar på husbilen, eller stirrar IN I HUSBILEN också. Jag undrar om de associerar till Romer eller något, för de tittar med hatisk blick på oss och skakar på huvudet. Det känns oförskämt på något vis och jag tycker att det känns obehagligt även fast vi inte bryter mot några regler. Jag har till och med varit med om människor som går och glor in genom fönstren och försöker tjuvkika. En tant knackade till och med på och skällde ilsket ut mig. HÄR kan ni inte parkera, det är olagligt skrek hon. Jag försökte prata lugnt med henne och få något skäl till VARFÖR det var olagligt, men hon kunde inte komma på några skäl, ändå nästan spottade hon ur sig ilsket att vi skulle flytta på oss. (Vi hade bara stått parkerade ett par timmar på en gratis tvärgata mitt på dagen)

Ok, från det ena till det andra så har tiden dragit ut på tiden med försäljningen av röda huset, (som jag har med min exman) vi hade ett jobbigt ärende där i våras med sanering av svartmögel och fukt på källarplan, det blev klart och vi hade visning i juni. Fick dock inga bud och vi har nu varit ute igen med huset under hösten. Men precis när vi skulle ha visning nummer två så började det forsa in vatten i hallen igen. Vilket betyder att vi måste reklamera saneringen och börja om. Jag inser att det här bara drar ut mer och mer på tiden. Och det KOSTAR. Jag ligger och betalar dubbla boenden och har snart gjort det i över ett år.

Sen finns det en del emotionella skäl i det här också. Jag har börjat tröttna på att vara beroende av servicehus och campingplatser för att kunna tvätta, duscha, få el etc. Men en annan sak är att jag inte har kunnat låta bli att börja drömma om att mina barn, Tim och Elin ska kunna ha tillgång till ett space som är lite mera deras eget, i alla fall på helgerna.

Problemet är bara att varken jag eller Björn vill ge upp friheten som vi har just nu i form av TID, för det har vi. Eller åtminstone jag än så länge. Vi har precis startat upp den nya hemsidan för vårt framtida företag nollpunktnoll och det är så OTROLIGT inspirerande för oss bägge att kunna jobba vidare på det konceptet, vi tänker oss ju så smånigom att utifrån det koncept vi presenterar där kunna bjuda in folk och ha cirklar, föreläsningar eller satsang som det heter i vissa kretsar.

Så HUR ska vi lösa allt detta? :) Sälja husbilen? Försöka igen med banken för att bo i röda huset? Köpa en lägenhet i Nacka? Köpa lägenhet i annan förort? Flytta ifrån Stockholm?

Problemet är ju att barnen ska gå kvar i skolan i Nacka. Jag önskar att det vore annorlunda, vore det bara upp till mig så skulle vi flytta med barnen utanför Stockholm, men jag bestämmer inte ensam över den saken. (Har en exman att ta hänsyn till)

Så - om jag och Björn skulle bosätta oss i Nacka i en lägenhet, eller i röda huset, så skulle vi vara tillbaka i precis det ekorrhjul som vi gjort allt vi kan för att lämna. Vi har faktiskt försökt få oss själva att vilja det och att sälja husbilen, men det går ta mig tusan inte. Vi har gjort plus och minuslistor i det oändliga med en massa olika alternativ, och trots allt till slut kommit fram till att vi INTE ska ge upp husbilslivet, för friheten och mysfaktorn väger trots allt högre.

Men vi HAR krisat. Det har gått MYCKET tankeverksamhet till att vända och vrida på det här. Vi har verkligen fått rannsaka oss själva. Vad som är värt mest och minst igen.

Det coola är att det här faktiskt har skyndat på en annan dröm som vi har och som plötsligt känns ganska kreativ och fräsch just nu efter alla dessa funderingar och som gör att vi kanske kan teckna in det bästa från två världar.

Drömmen handlar om ett torp. Eller snarare ett EGET "servicehus" i kringkommunerna ca en timme söder eller norr om Stockholm. I det skulle vi i så fall kunna fylla vatten, koppla in oss på el, ha tvättstuga, tömma toaletter och bo/vila i på helger eller de veckor som vi inte har barnen. Vi tänker oss ett vinterbonat torp/fritidshus. I så fall skulle vi kunna slå om till ett varannan-vecka-system där vi både drar fördelarna av husbilslivet och friheten det för med sig OCH tryggheten, enkelheten med att ha tillgång till det vi behöver i ett litet hus. Vi har då också parkering och någonstans att ställa posten. Barnen får ett eget space på helgerna. Vi behöver inte be om lov längre och det skulle bidra till vår frihet utan att vi behöver betala för den nämnvärt.

Vi har räknat på det och ser att även om vi skulle bli tvungna att ta ett litet lån (behövs inte mycket när röda huset förhoppningsvis blir sålt), så blir månadskostnaden inte ens hälften av hyran + el + tvätt och dusch på en camping. Dessutom är det ju trevligare att amortera till sig själv än att betala någon annan för camping.

Så det är spännande - kanske blir vi torpägare snabbare än vi tänkt, det är nämligen något som vi hela tiden, till och med innan vi köpte husbilen har drömt om och sett framför oss i en obestämbar framtid.

En annan sak som varit lite spännande för oss är att vi fick en förfrågan om att vara med i ett officiellt sammanhang som rörde frågan om livskvalitet nödvändigtvis hör ihop med disponibel inkomst, prylar och lyx. Jag vill inte berätta för mycket detaljer, för det är lite hysch hysch kring sånt där innan det är lanserat. Från början tyckte vi att det verkade lite intressant, men vi valde till slut att dra oss ur och också här kom jag faktiskt fram till något som jag märkte att jag tyckte. Jag fick nämligen känslan ganska snabbt av att det fanns ett intresse av att ställa rika mot fattiga och att blanda in lycka i det sammanhanget. Det som skulle "bevisas" var nog att vi med vår livsstil utan särskilt mycket prylar etc var lyckligare än en stressad och rik familj.

Men det skorrade för mig. Jag skulle nog snarare säga att det finns både lyckliga och olyckliga rika och det finns lyckliga och olyckliga fattiga. Det handlar inte överhuvudtaget om vad man HAR eller INTE HAR, utan hur mycket tillit man känner till att det räcker att bara finnas. Har man förmåga att förundras över det stora mirakel det är att vi överhuvudtaget verkar finnas på den här planeten och leva något mystiskt som vi kallar liv, då har man en bra shot på lyckohjulet tror jag. Dessutom kändes det lite konstigt att tala för "de fattiga", det kändes ju inte helt klockrent med tanke på att vi har det väldigt bra ställt om man jämför oss med många andra. Vår livsstil kan ju verka "fattig" men det är ju självvald minimalism.

Så det kan nog vara lätt att tolka vår blogg som att vi har väldigt starka åsikter om hur "man bör leva sitt liv minimalistiskt och prioritera tid över pengar" men det är ju bara för OSS som det verkar vara preferensen och det har funnits en enorm lust i det. Men det betyder absolut inte att vi tror att det här livet eller våra preferenser funkar för alla andra.

Så om vi ska ha ett budskap till någon i detta nu så är det väl snarare:

Whatever makes you happy - DO IT! :)

Okej, det får vara allt för nu.

Kram från mig och Björn hälsar så klart.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar