lördag 24 mars 2018

Så lång väg kvar

Nu känner jag att det är dags att ta upp tråden här igen. Jag har skrivit en hel del på min egen blogg "exquisite grace" men känner nu ett brinnande behov av att skriva av mig en del både frustration och förhoppningar. Just nu kanske mer frustration än tvärtom.

Men först en lägesrapport. Jag och Björn bor fortfarande i husbilen. Men det röda huset är fortfarande inte sålt. (Det förbannade röda huset). Jag är så trött på det så att jag nästan kreverar. För er som följt oss länge så vet ni redan vad som varit kruxet, men för att göra en sammanfattning för er som kanske inte hängt med riktigt så har det varit avgrundssvårt att bli av med det. Det är alltså ett hus som jag delar med min exman och som på grund av fuktskador i källaren har varit hopplöst att få ut till försäljning med flera bakslag, renoveringar, reklamationer av dessa och omtag som följd. Under denna tid då vi sysslat med detta nästan otröstligt enerverande evighetsprojekt så har bostadsmarknaden dykt och bostaden har tappat minst en miljon i värde. Detta har vi hållt på med nu sedan augusti 2016.

Jag och Björn hyrde först ett landställe i ca 4 månader, och sedan flyttade vi in i husbilen 20 januari 2017. I den bodde vi sedan heltid, även barnen när vi hade dem. Jag hade A-kassa och inkomstförsäkring och jag och Björn hade långtgående planer på att starta eget. Vi hade inte i våra vildaste drömmar kunnat ana att det skulle ta SÅ lång tid att bli färdig med och få mitt gamla hus sålt och kände därför en enorm lyckokänsla av att vara på vippen till ett både friare och mer kreativt liv, då vi hade hoppats slippa de förfärliga utgifter det är att ha bostadslån upp till öronen som vi skulle tvingas ha annars för att kunna bo kvar i Stockholmsområdet.

Många har skrivit och undrat varför vi klamrar oss fast vid Stockholm och inte flyttar någon annanstans och den enkla anledningen till det är att mina barn går i skolan i Nacka och min exman har i alla fall hittills inte visat några tecken på att vilja flytta härifrån. Annars har jag och Björn en helt annan inställning. Vi skulle egentligen inte vilja bo i Sverige ens, vore det upp till bara oss, så skulle vi förmodligen sticka utomlands till något ställe med större frihet kring exempelvis Homeschooling etc.

Vår grundfilosofi är att tid och kärlek är viktigare än pengar och likaledes att ett arbete där man känner ett stort engagemang och värde och verkligen kan känna att man ger något till andra människor är mer värt än att jobba med ett statusjobb bara för att tjäna pengar. För oss har detta djupa rötter i de ämnen vi brinner för, som tar sitt avstamp i en ganska eklektisk mix av filosofi, religion och psykologi. Vi tror i korthet också på den minimalistiska livsstilen, på hållbarhet och på äkta möten där man ser varandra som något mer och djupare än vad som vardagligt sker i Sverige 2018.

Nu är läget alltså inte så som vi hade önskat oss. Vi hann inte och kunde heller inte rent ekonomiskt klara av att starta upp det företag vi drömt om, det var helt enkelt inte läge eftersom huset svalde och fortfarande sväljer hur mycket pengar som helst. Allt mitt kapital sitter dessutom bundet där. Istället blev vi till slut tvungna att inse att vi istället för att få loss fritid, hade börjar bygga upp en massa skulder. Jag fick således börja jobba igen och startade som konsult den 8 januari på 100%.

Så där är vi nu. Men vi har absolut inte gett upp. Istället är vi nu stenhårt dedikerade att betala av alla våra skulder så snart det går och vi har satt upp en stenhård budget för att klara detta, parallellt med att kampen för att bli av med huset fortgår. Det bör väl också tilläggas att även när huset väl är "lagat" är det inte det mest lättsålda spektaklet i världen. Folk är nämligen helt besatta vid att ha tre sovrum på ett plan i det område vi bor i, och det finns inte i röda huset. Vilket ter sig så sabla komiskt för oss, som nu bott två vuxna, två barn och en hund på 16 kvadrat husbil i över ett år. Men så är det funtat i huvudet på människor.

Okej, så jag brukar vara ganska positiv, men jag måste erkänna att varken tålamod eller disciplin är min starka sida. Jag är en människa som vill ha rull på grejerna och känna vind i håret och jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så frustrerad och utled på livet som jag gör just nu. Jag är så less. Alla är ju som sagt inte som jag på den här punkten. De flesta är tvärtom, de gillar känslan av att ha ett jobb att gå till, rutiner och förutsägbarhet, men jag känner mig som en blomma som vissnar när jag inte kan känna att det finns en viss rörlighet inbyggd i mitt liv. För tusan - jag har ju blivit ohjälpligt avdomesticerad under det här året och nu försöker jag på något sätt klämma in mig i de gamla strukturerna med 100% jobb, villa och rutiner. SHIT vad det är plågsamt. Jag klättrar på väggarna. Det finns ingen tid till någonting annat än ekorrhjulet. Det är så sjukt oinspirerande.

Men som sagt, vi har inte gett upp. Vi SKA betala våra skulder och vi SKA sälja huset. Sen vete tusan vad vi gör. Men det kommer att dröja iaf innan jag binder upp kapital på något sådant som en bostad igen, det kan jag säga. Fy fasen för att sitta så här djävla tight.

Och jag tackar Gud för att jag har Björn vid min sida och för att han orkar när inte jag gör det och för att han är så fruktansvärt underbar med mina barn/ hans bonusbarn. Vi har haft en väldigt känslomässigt jobbig tid ett tag med min son som inte har det så lätt med olika saker, vilket också tär på krafterna en hel del.

Ja, jag känner att det är viktigt för oss att vara ärliga med situationen och vår resa med detta frihetskapital som vi så hett önskar oss och vi hoppas att ni där ute stöttar oss vidare i vår resa mot det.

Stor kram från Cecilia och Björn hälsar såklart så gott också.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar