lördag 31 december 2016

Gratis Frihet

Vad är frihet för dig? 
Det är en av livets stora frågor och det är inte helt enkelt att formulera ett svar som känns tillfredsställande. Men vi är väldigt nyfikna på just ditt svar och skulle bli glada om du tar dig tid och skriver några rader till oss om vad frihet är för dig. Vi har döpt vår blogg till Frihetskapital. I det namnet finns ordet kapital och jag tror att många kopplar ihop frihet med ekonomiskt oberoende. Tänk att få vakna på morgonen och slippa känslan av att man måste gå till jobbet. Visst vore det underbart?
Många skulle nog vilja gå till jobbet i alla fall även om de hade hundra miljoner på banken. För att de gillar sitt arbete och sina arbetskamrater. Men friheten att kunna stanna hemma en dag om det är vackert väder är guld värd för många. Kanske är drömmen inte att bli fri FRÅN sitt jobb utan fri TILL sitt jobb. Det gör stor skillnad att känna att man kan jobba OM man vill och inte för att man måste.

För oss handlar frihet om något mer än ekonomiskt oberoende. Det handlar framför allt om frihet från rädsla. Jag tänker på Ebenezer Scrooge i Dickens En Julsaga. 
Jag ser honom framför mig där han sitter och räknar sina pengar. Har du inte sett den animerade filmen - A Christmas Carol - med Jim Carey så får du ett filmtips här och nu. Det syns så tydligt hur han nästan blir uppäten av sina rädslor. För den som är förmögen finns ju oändligt många andra saker att oroa sig för. Rädslorna tar aldrig slut.

Låt oss nu omformulera frågan lite. Vad är frihet för dig om det inte handlar om pengar? Tror du att du kan känna dig fri även om du behöver jobba för ditt uppehälle? Finns det ett frihetskapital som inte är av ekonomisk natur?

Jag och Cecilia delar ett brinnande intresse för österländska visdomsläror som till exempel Buddhism och Taoism. I många av de visdomstraditioner som talar till vårt hjärta är frihet det centrala. Men där uppnås den inte genom att tjäna mycket pengar. Snarare tvärtom. Där måste den som vill finna frihet göra avkall på sina begär. Vända sig inåt och meditera. 
Vi älskar att meditera men vi är inga asketer. Vi vill njuta av livet och vara en del av samhället. Och så är vi oändligt nyfikna på våra djupare drivkrafter.

Vi har upptäckt att livet, i alla sin enkelhet, är oändligt rikt. Det finns en bergknalle ovanför Nyckelviken i Nacka där man har en underbar utsikt över Stockholms ström, Djurgården och Lidingö. När vi sitter där tillsammans och bara tar in skönheten omkring oss så känner vi oss oändligt rika och fria. Allt vi behöver då är en termos med kaffe och några kardemummabullar. Vi tycker också om att gå ned till bryggan här vid Barnvik där vi nu bor och bara sitta där och titta på utsikten. Stjärnklara nätter älskar vi att lägga oss på rygg och tillsammans försvinna in i stjärnhimlens mysterium. Det är rikedom för oss.

Det är sant att vi blir fria när vi känner oss rika. Men rikedomen behöver inte vara ekonomisk. De saker vi älskar att göra tillsammans kostar ingenting. Fast vänta nu två sekunder. Ärligt talat älskar vi också att gå ut på restaurang och äta ostron. Det är inte helt gratis men vi behöver inte ha hundra miljoner på banken för att kunna unna oss det någon gång ibland.

Vi slås ofta av att människor runt omkring oss verkar blinda på något konstigt sätt. De ser ut som sömngångare. Som om de är besatta. Som zombies. Som att de drömmer fast de är vakna. De verkar omedvetna om hur magiskt vacker den här verkligheten är. De rusar fram som målstyrda robotar i en galen jakt på ... vadå?
När jag och Cecilia är lediga tillsammans kan vi ibland göra knäppa saker som att sitta på en bänk på en tunnelbaneperrong och bara iaktta hur människohavet väller fram. In och ut ur vagnarna. I de stunderna är det som att vår blick förändras. Plötsligt ser vi saker som vi annars inte ser. Vi ser skönheten och magin. Skönheten finns inte bara där man normalt förväntar sig den. Det är inte bara utsiktsplatser och stjärnhimlar som är vackra. Också tunnelbanetåg och stressade pendlare kan vara magiska. Men för att se det behöver vi stanna upp. Och när vi stannar upp känns det ofta som att vakna ur en dröm.

Vi undrar om du någon gång har varit med om det här. Ibland känner vi oss knäppa och undrar om vi är ensamma om den här sortens upplevelser. När vi tittar på människor som rusar fram genom vardagen som målstyrda robotar tycker vi att det ser ut som att de drömmer. Att de är fångade i sin egen dröm. Ofta en mardröm fylld av måsten och krav. Vill du som vi bli fria från den mardrömmen. Dela då dina tankar med oss. Vi finns här och delar gärna våra tankar med dig. Om vi inte sitter på en tunnelbaneperrong och fascineras av att varje tåg har ett namn som står skrivet på loket - Elvis, Muhammed, Slas, Embla och Knut.

torsdag 29 december 2016

RÖDA HUSET - BANKENS HUS

RÖDA HUSET
För drygt en vecka sedan satt jag och Cecilia och pratade om hur vi skulle möblera i “röda huset” - barnens namn på villan i Skuru - som vi såg fram emot att flytta in i. Jag såg verkligen fram emot att göra mig hemmastadd i detta charmiga, nyrenoverade sekelskifteshus. Kalasläge med gångavstånd till barnens skolor, Nacka forum och idylliska Nyckelvikens naturreservat. Tio minuter med buss till Slussen.
I detta hus har barnen, fyra och sju år växt upp tillsammans med Cecilia och hennes exman. Alla deras kompisar bor i närheten. Röda huset är deras hus, deras värld, navet i deras liv.

För drygt en vecka sedan kände vi en sorts lättnad då vi tänkte på röda huset. Jag säger “en sorts” lättnad. Nästan allt var klart. Cecilia hade kommit överens med exmannen om summan vi skulle köpa ut honom för. En liten detalj återstod. Banken skulle också ha ett ord med i spelet. Vi hade nästan glömt bort att det inte var vårt hus vi skulle flytta in i.  Vi skulle flytta in i bankens hus. När man ser det så är det inte alls konstigt att banken måste få syna oss i sömmarna. Den här Björn och Cecilia. Vad är det för typer? Är de flitiga och duktiga små människor som kan springa snabbt i ekorrhjulet? Den här Björn, vad tjänar han per månad? Hur mycket drar de in tillsammans? För en dryg vecka sedan kom beskedet. TIllsammans fick vi ha lån på fem gånger vår samlade årsinkomst. Men för att kunna bo i Röda huset räckte det inte med den summan. De lån som redan finns på huset är större. Dessutom skulle vi ha behövt låna upp ännu mer för att göra vissa nödvändiga renoveringar.
När beskedet en morgon, för drygt en vecka sedan, damp ned i Cecilias inkorg förlöstes något. Det kom tårar. Cecilia förälskade sig en gång i Röda huset och jag förstår henne. Men det som förlöstes var inte bara tårar. Också en stor och brutal frihetslängtan fick bryta fram.
Den här hösten har varit en turbulent tid för oss båda. Jag bodde en tid i min bil. Ja, det är sant. Ibland bodde jag på hotell. Ibland i tält. Men jag  fann att det ofta var mer praktiskt att bo i min bil. En morgon bjöd jag in Cecilia på frukost i min bil. Jag kokade gröt på ett spritkök i bakluckan. Bilen stod parkerad nere vid vattnet i Skurusund. Där satt vi i bakluckan och åt gröt med drottningsylt och mjölk med lång hållbarhet. Det smakade gudomligt. Solen lyste på oss där vi satt och drack kaffe och vi sade till varandra - mer än såhär behöver vi inte. Punkt. Vi sade det med den nyförälskade glimten i ögat. Javisst. Men samtidigt slogs en djupare ton an i våra inre världar. En ton av frihet. Av avskalad enkelhet och skönhet. Det var något mer än nomadromantik.
Mot bakgrund av detta var det därför inte alls konstigt att jag reagerade som jag gjorde när Cecilia senare på kvällen sade - vi köper en husbil och bor i den - och jag svarade - Yes, det gör vi.
Det hela var moget i oss. Men då mailet från banken kom och vi sörjt drömmen om Röda huset en stund halkade vi först in på ett annat spår. Det givna spåret. Vi kastade oss över våra datorer och letade frenetiskt på Hemnet efter bostäder i Nacka som kostade max 5 gånger vår samlade årsinkomst. Våra hjärnor snurrade frenetiskt och överröstade den viskande rösten som funnits där ända sedan vår gemensamma frukost i bakluckan på min bil. Men till slut tröttnade vi på Hemnet. Och när vi på kvällen utmattade slog oss ned framför brasan hörde vi rösten viska. Frihet.
Sedan gick det undan. Följande dag körde vi in genom grindarna på Caravanhallen i Södertälje. En timme senare skrev vi kontrakt på vår Dethleff Esprit I 7910.

onsdag 28 december 2016

Barn på heltid i husbil - hur tänkte ni nu?


Cecilia:

Idag vill jag skriva om något som jag har fått många frågor om. Barnen i husbil? Hur tänkte ni nu?


Ja, hur tänkte vi nu? Ja, vi har tänkt MYCKET. Och länge. Jag skulle vilja beskriva mig själv som något av en “tänkonaut” i detta liv. Och “känslonaut”. Och “normonaut”. Människors beteenden och värderingar har alltid fascinerat mig djupt. Mest fascinerad har jag varit över människans flockbeteende. Kanske för att jag själv verkar en aning oförmögen att vara med. Kanske inte på ytan, men inuti. Ibland tror jag att jag är helt ensam om att undra vad alla andra håller på med, men jag vet efter många och långa enskilda samtal med olika typer av människor att så inte är fallet.


Det finns fler. Många liksom jag går undrande med frågan. Är det här verkligen rätt? Är det så här det ska vara? Som barn är vi övertygade om att världen är öppen och att möjligheterna finns. Men ju äldre vi blir, desto mer fogar vi in oss i ledet. Och så börjar vi köpa färdigpaketerade lösningar. Värderingspaketet kommer ofta från föräldrarna, likaså de politiska åsikterna. Hur vi ska leva våra liv är ofta utstakat av det samhälle vi lever i, förväntningar och en hopplös paradoxal röra av jantelag och tävlingsinstinkt . Konsumismen håller oss i ett järnhårt grepp och banken och arbetsgivaren blir våra nya föräldrar när vi flyttat hemifrån. Hur vi ska uppfostra våra barn och vad de har för behov lägger vi i händerna på de i tiden mest populära barnpsykologerna.

I Maslows behovstrappa ligger vi högt upp med mat i magen och tak över huvudet för länge sedan. Ändå fortsätter vi. En kollektiv bullimi. Vi vet att det inte är ett hållbart samhälle. Och hela samhällsekonomin bygger på att vi måste fortsätta konsumera och uppfostra våra barn att göra samma sak som vi har gjort. Igen, vi vet att det inte är hållbart.

Frihet är ett stort ord för mig. Det suger till i magen och susar i öronen när jag hör det. Vi ser oss som ett otroligt fritt folk i dagens Sverige. Vi lever i en demokrati. Vi får välja skola och sjukvård. Utbildning. Det här är ett välfärdssamhälle. Vi är ett av de mest jämlika länderna i världen (även om vissa harklar sig nu). Men hur fria är vi egentligen?

Ibland känns det som om mina tankar hålls gisslan. Och min kreativitet likaså. Länge hade jag en känsla av att min inre röst verkade ha åkt på semester. Och jag verkar inte vara ensam. Jag tillhör en föräldrageneration som inte ens tycks tro att vi vet hur vi ska uppfostra våra barn. Vi litar inte längre på vår intuition, utan låter skolan, politiker och barnpsykologer berätta för oss vad som är bäst för dem.


Men nu tycker jag mig HÖRA min egen röst igen. Och jag väljer att lyssna på den. Jag minns vad som var viktigt för mig när jag var barn. Det var att få känna tillhörighet och närhet i min familj. Mina föräldrar tog  med mig på allt de gjorde nästan. Jag fick laga mat med mamma i köket. Vi lade nät på somrarna och badade ute på Barnvik. Jag fick snickra på båten med min pappa. Han tog med mig och fiskade öring och plockade svamp i skogen. De var närvarande och inte en sekund kände jag att jag inte fanns i deras liv. Allt var dock långt ifrån en dans på rosor. Mina föräldrar skilde sig och det fanns problem i båda de nybildade familjerna som gjorde mig både orolig och rädd. Jag är uppväxt med otroligt höga krav på prestation och konstruktiv konfliktlösning är inte något som mina föräldrar kan stoltsera med att de har lärt mig. Det finns både sorg och glädje att hämta. Saker som jag vill ta med mig och saker som jag vill slänga. Som för de allra flesta skulle jag tro.


“Den ena generationen överger den andra generationen som strandade fartyg”

Henry David Thoreau


Men en sak som jag vill ta med mig. Det är just närvaron. VAR i himmelens frid har den tagit vägen? I vårt “fria” samhälle är folk så stressade av villkoren att barn känner sig ensamma i sina egna hem. Hypnotiserade av iPads sitter de tålmodigt och väntar på sina föräldrar som stressat slänger ihop makaroner och korv och sen irriterat lägger barnen i hopp om lite egentid. Vi hinner inte med godnattsagan ikväll heller. Kör som dårar fram och tillbaka på hundra aktiviteter som barnen har ovanpå allt de ska prestera i skolan. Sen ska det socialiseras med andra barn och vuxna på all fritid. Både föräldrar och barn springer i ett ekorrhjul som är fullständigt hysteriskt. Det finns inte tid för reflektion, inte tid för närvaro. Ingen tid att vara här och nu. Ingen tid att stanna upp och se skuggor på trädstammar, blunda med sina barn och be dem lyssna på vindsus och tystnad.

Detta vill jag ge mina barn och jag inspireras av de minimalistiska strömningar som handlar om att frigöra tid genom att göra sig av med bråte. Ju lägre krav jag har på materiella prylar, desto mindre behöver jag jobba och ju mer tid får jag att vara närvarande med mina barn. Att bosätta mig i en husbil skaffar mig den mobiliteten och den närheten. Vi har kollat upp massor med platser runt omkring i Nacka där barnen går i skola, så att vi kan vara nära när jag har dem. (Delar vårdnad med barnens far). Barnen kommer att kunna leka med kompisar och så vidare, hos oss kanske mer ute än inne, vilket snarare skänker hälsa än skadar.


Men en annan sak som jag vill ge mina barn, det är förmågan att tänka kritiskt och frigöra sig från andras förväntningar. Jag tror att det är grunden till all sann kreativitet. Och jag tror att våra ord kan ta dem en bit på vägen, men inte hela vägen fram. Det är som bekant ganska hopplöst att skrika till sina barn att de inte får skrika. Barn gör som sina föräldrar gör, inte som de säger. Om vi inte vågar visa våra barn att det går att göra rätt på fler sätt än det som alla andra gör, hur ska de då lära sig det? Om inte föräldrarna vågar följa sina drömmar och bryta mot normer för att klara det, hur ska barnen då våga göra det? Just nu bryter vi mot normen “bostad” genom att bosätta oss i en husbil. Vi bryter säkert mot normen “vad barn behöver” i mångas oroliga ögon också. Men jag har djupt gående egna värderingar där jag känner en urgency att få ifrågasätta dessa normer. Det är min frihet som människa att få göra det. Och den friheten frågar jag inte efter. Den tar jag. Den är min.


“ Det är inte ett mått på god hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle”

Jiddu Krishnamurti

Tim och jag en vårdag:  





tisdag 27 december 2016

Excel-ark och Merinoull

Idag har vi ägnat mycket tankearbete åt - inte bara hur hjulen skall rulla - utan också hur pengarna skall rulla. I timmar satt vi böjda över våra excel-ark och sörplade kaffe medan rynkorna mellan våra ögonbryn djupnade. - Kan det här stämma!? Sextusen i månaden för gasol! En lättnadens suck då vi insåg att vi räknat fel. Vi räknar med att behöva stå på en ställplats med el ungefär var tredje dag. Under dessa dagar kommer ju gasolförbrukningen sjunka eftersom vi då kan värma bilen med el. Dessutom måste vi räkna på årsbasis. Hoppas på att det blir en varm och skön sommar och då fick vi en ny siffra för gasol som blev 2000 i månaden. Rynkan mellan ögonbrynen slätades ut något.
Sådär höll vi på och till slut fick vi fram att kostnaden för att hålla oss varma, torra och rena blir 6 063 kr i månaden. Men det räcker ju inte med tak över huvudet. Vi måste äta också och en rimlig matbudget för två vuxna och två barn (på halvtid) blir ca 6 000 kr i månaden. Och då har vi tagit i för kung och fosterland. Dessutom är vi sugna på att gå över till mer vegetariskt och då kommer den siffran garanterat sjunka. Men för ca 12 000 i månaden får vi alltså tak över huvudet och mat på bordet. Inte farligt. Såklart har vi andra kostnader också. Diesel t.ex.. Men eftersom vi skall hålla oss i Nacka/ Värmdö så behöver det inte bli så mycket. Hur många mil i månaden kommer vi behöva köra? Rynkan mellan ögonbrynen djupnade igen. Och så där höll vi på tills våra hjärnor var kokta. Men det kändes skönt. Jag brukar tänka på allas vår vän Sigmund Freud när jag snurrar in mig i budget-excel-ark. Kontroll, kontroll, kontroll. Hålla tätt. Knipa. Eller med Freuds ord - vara riktigt härligt analretentiv.
Det har varit en kall dag idag och vi var så uppslukade av vårt budgeterande att vi glömde elda i öppna spisen. Cecilia frös. På riktigt. Hennes läppar var blåa. Tänk om vi kommer frysa ännu värre i husbilen undrade hon oroligt. Vi började prata om underställ av finaste Merinoull. Ett sådant måste införskaffas tyckte hon. Samt fleecetröjor. Alltså blev det en tur till Sportringen i Värmdö Köpcentrum. Nu svettas hon behagfullt och är inte längre orolig. Kanske kan gasolförbrukningen minska ännu mer.  
Idag hade vi egentligen tänkt berätta om de kringelkrokiga vägar som ledde fram oss till vårt beslut att bo i husbil. Men det får bli imorgon. Nu skall vi sova och drömma ljuva drömmar om budgetar som går ihop eller mardrömmar om när de spricker i kapp med knopparna på våren.
Björn

måndag 26 december 2016

Vårt nya hem - En husbil!


Björn:


Den 23:e januari kommer vi få nycklarna till vårt nya hem, en 8,5 meter lång husbil som väger 5 ton. Man kan tycka att det är mycket vikt. Fem ton lyfter man inte i första taget. Men jag vet att vi kommer känna oss lätta. Vi har provkört den och vi landade genast i en känsla av berusande lätthet. För jämför 5 ton med en villa. Vad väger en villa? Och vad väger alla de prylar man tenderar att stoppa in i en villa?
Både jag och Cecilia har smakat på den känslan. Och blivit mätta. Proppmätta. För fem år sedan flyttade jag från en villa i Lerum (utanför Göteborg) som hade en total boarea på 320 kvm. Till det kom ett trebilsgarage. När jag flyttade därifrån till Stockholm och ett mindre radhus på 140 kvadrat tvingades jag köra oändligt många vändor till återvinningscentralen. (Snacka om i-landsproblem).Till slut hade jag och min dåvarande fru bantat ned vårt bohag till 350 flyttkartonger och en jäkla massa möbler samt en flygel. Flyttfirman tog sin största lastbil som fylldes till sista kvadratcentimetern. Jag lovar, det gick inte att klämma in så mycket som en dammtrasa när bilen var färdigpackad.




Det blev ett radhus på 140 kvm trots att jag egentligen ville bo i en trerumslägenhet på 70 kvm. Jag ville bo billigt så att jag kunde gå ned i arbetstid och plugga. Men jag lät mig övertalas av förnuft och förväntningar. Min dotter var 13 år och hon måste ju kunna ta hem kompisar. Och så måste vi ha en trädgård. Jag sade att vi kan väl gå ut i skogen när vi vill uppleva naturen. Men nej, man måste ha en trädgård för att må bra. Ok, tänkte jag.  Jag skall inte vara omöjlig. Alltså blev det fortsatt samma arbetstid och ingen ork att plugga, då radhuset skulle renoveras från golv till tak. Men nu jävlar vill jag vara omöjlig och min största lycka är att Cecilia vill samma sak.


Sedan 2008 har jag skrivit en blogg om livets stora frågor. Om Sanningen med stort S och hur den kan befria oss. I inlägg efter inlägg, totalt 550 stycken, har jag skrivit att allt vi någonsin längtat efter finns i vårt eget hjärta. Att vi inte behöver söka efter lyckan i det yttre. Att prylar, pengar, karriär och status inte kan göra oss lyckliga mer än tillfälligt. Att jakten på yttre lyckomarkörer är som myggbett. Ju mer vi kliar på det, desto värre blir det.
Jag har i perioder drömt om att lämna allt och bosätta mig i ett Ashram i Indien. Jag hittade ett ashram där helpension kostade 60 kr om dagen. Men jag åkte aldrig. Jag var rädd. Och det är jag väldigt tacksam för. För nu är jag här med Cecilia och det vi nu skall göra handlar inte om asketism och självvald fattigdom. Frihet är inte detsamma som att vara fattig eller att fly från samhället. Vi vill inte vara fria från samhället. Vi vill vara fria i samhället. Fria från skyhöga levnadsomkostnader. Fria från ekorrhjulet. Fria att stanna upp tillräckligt ofta och länge för att känna in i hjärtat där allt vi längtar efter väntar på oss.


När vi hämtat vår husbil kommer vi vara rikare än majoriteten av de höginkomsttagare vars feta villor i de flesta fall är belånade upp till taknocken. Vi kommer, tack vare lyckliga omständigheter, inte ha en krona i lån på vår bil. Vi kommer dessutom att ha låga omkostnader. Vi kommer därför att kunna spara ihop  kapital som kan ge oss tid och frihet att göra det vi drömmer om.


Vi vill dela vår inre resa med er. Berätta om våra drömmar och hur de kan manifesteras. Men vi kommer också redovisa, krona för krona, hur vi färdas på vägen mot ett bra sparkapital som kan ge oss den frihet vi behöver för att förverkliga våra drömmar.


"Det mesta som betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt, och finns det något jag ångrar är det med största sannolikhet mitt goda uppförande" 

David Henry Thoreau



Cecilia:


Det är en stor gåva för mig att få skriva den här texten. Jag har längtat efter den i hela mitt liv. Den handlar om frihet. Den har växt fram ur en lång händelsekedja av saker som jag ser att jag inte kunde påverka. Jag har i hela mitt liv anat att något inte stod rätt till med hur allting var. Människors sanning som handlade om att födas, växa, utvecklas, jobba, vara lagom, tjäna sitt uppehälle, tjäna mer pengar, köpa saker, jobba på relationer, tycka rätt sak i rätt sammanhang, gå upp på morgonen, gå och lägga sig i tid,  inte vara för intensiv, inte för transparent, ha en intakt integritet, vara lagom social, bo på rätt ställe, ha rätt umgänge och kontakter, träna rätt, äta rätt, uppfostra sina barn rätt, rösta, åsiktskriga, vara politiskt korrekt, sitta i ledningsgruppsmöten, gå självutvecklingskurser, städa, klippa gräset, tänka på pensionen, skriva testamente och skriva rätt sak på gravstenen. Hon var en fin människa Cecilia, verkligen. Och för det fick hon fira med att sitta en kvart om dagen i sin fåtölj och somna framför Netflix. Några veckor om året blev det semester, då allt skulle levas.


Men inte nu längre. Under loppet av sex månader har jag lyckats avveckla både jobb, äktenskap och hus. En del frivilligt, en del inte. Så uppenbart underbart att vi är så många som sitter och känner oss rika i “våra” hus som banken äger. Som när som helst kan bli värdelösa om Sverige bestämmer att räntorna och amorteringskraven ska höjas och bostadsbubblan spricker. Utlämnade till panik och rädslor.


Men något gott har det fört med sig. Jag och Björn, vi träffades. Också honom har jag längtat efter i hela mitt liv. Och tillsammans kan vi köpa en husbil. Inga lån, inga skulder. Tillsammans drömmer vi drömmen om frihet. Husbilen är ett första steg mot ekonomisk frihet och mobilitet. Jag har två barn. Att de ska gå i skolan, det är ett faktum som inte går att frigöra sig ifrån. Men jag är fri att älska dem tills jag blöder. Vi måste ha en inkomst, men om allt går sig väl, så jobbar vi nu mot en gemensam företagsdröm, där vi blir egna och så småningom slipper vara beroende av yttre arbetsgivare. Vi samlar fuck-offkapital på hög.


Men det handlar inte bara om pengar och mobilitet. Det handlar om friheten att få uttrycka oss kreativt. Att få vara autentiska och transparenta. Att få göra upp med skam och andras förväntningar. Kan man verkligen göra så här? Kan man verkligen bo med två barn i en husbil? Jag har delad vårdnad om dem. Det är vad vi vill ta reda på. Vi tror det. Och det börjar NU. Det här är ett experiment. Vi kan inte ge några löften. Vi vet inte hur länge vi kommer att bo i en husbil, kanske sex månader, kanske ett år, kanske en livstid. Livet har lärt mig att väldigt mycket av det jag fåfängt tror mig påverka, visar sig senare vara en stark underström som bara har fört mig med sig. Att jag har kämpat har ibland gett resultat, ibland inte. Jag har lyckats och misslyckats. Lyckan har sedan visat sig leda till olycka. Olyckan har sedan visat sig föra med sig lycka. Jag bugar mig ödmjukt inför att jag inte vet. Jag bugar mig inför livets alla krumbukter. Det här är en “hell of a ride” och jag vill stå med spädbarnets vidöppna blick och se vart jag hamnar.