torsdag 20 april 2017

Rotlöshet



Rotlöshet. Att inte ha några rötter. Vilken konstig känsla, alla kommer vi väl någonstans ifrån? Vem har rätt att känna sig rotlös? Är det en känsla som enbart får ägas av den som förlorat sitt hem, en flykting, eller någon som adopterats utan möjlighet att spåra sina föräldrar? Och kan man slå rot på nytt? Hur lång tid tar det? Ett år? Fem år? Tio? Tjugo? Ett helt liv?


Jag trodde att man skulle slå rot först i föräldrahemmet och sen när tiden var mogen skaffa en egen familj och då skulle nya rötter bildas och det skulle bli stadigt och starkt. Ingen skulle kunna rycka upp en, för rötterna skulle slingra sig kilometervis under jorden.


Jag har försökt slå rot sedan jag var tio år tror jag då mamma flyttade ihop med sin nya man i ett nytt hus, på en ny ort. Men varje gång jag försöker, eller har kommit en bit på väg, så misslyckas jag. Det är ingen annans fel. Jag rycker upp mig själv.


Jag ser på andra i sina stadiga slott och de har inte slarvat med grunden. De har murat noga. De står stadigt på samma ställe, möblerar och hyser alla sina saker inomhus i god ordning. De  vägar som går från slottet och ut i världen är desamma varje dag. De kantas av trygga alléer av uråldrig ek. I trädgården står ett vårdträd som frodas och grönskar i all evinnerlighet. Människornas inre verkar dessutom vara lika stabilt som det yttre.


Det verkar så mysigt det där. Så tryggt. På borden är stärkta vita dukar och nyputsat silver. På spisen står grytor och puttrar med Boeuf Borguignon, baguetten värms gyllengul i ugnen. Vinet står på luftning. En mamma. En pappa. Barn och ett husdjur.


Så vill jag ha det! Jag ska bygga ett eget slott. Med stor entusiasm och iver bär jag sten och trä. Jag ska ha ett ställe där jag ska bo för alltid. Samma vägar in och samma vägar ut. Jag ska ha en långsiktig plan för trädgårdsarbete. Jag känner att de här perennerna som jag sätter nu, de ska jag njuta av år efter år. Jag kommer att se det här päronträdet frodas och växa.


Men nej. Nu sitter jag i mitt vardagsrum. Och paniken smyger sig på när jag tänker att jag har blivit en installation. Den här gråa fåtöljen där jag dricker mitt kaffe. Jag och den. Ingen skillnad, vi har börjat växa ihop. Jag och min fåtölj, vi är som siamesiska tvillingar. Jag sitter där och tittar ut genom fönstret och känner mig bekymrad. Varför är jag här? Hur länge ska jag sitta här? Är det det här som är verkligheten? Jag vet inte varför jag är här, men kan heller inte komma på något skäl att gå ut. Det försiggår en massa liv där ute. Men det har inget med mig att göra.


Det måste ändå ha blivit något fel. Igen. Men varför?  Det verkar inte spela någon roll hur entusiastiskt jag än bär mina stenar, hur entusiastiskt jag än bygger, hur länge jag än sitter i en fåtölj. Mina rötter växer inte. Jag undersöker mina fotsulor. Inte en endaste liten rottråd har börjat spira. Kan man förlora sin rotväxt undrar jag? Finns det medel mot sådant på apoteket?


Det är för att jag ska slå rötter i mig själv säger jag nu där jag sitter i min gråa stol. Jag har hört att man kan grundas. Det låter så skönt det där, att få bli grundad. Ha en stabil bas i sig själv. Det låter förnuftigt tycker jag. Klokt. Jag nickar långsamt, känner mig mycket djup och vis. Man kan inte slå rötter i det yttre, det måste komma inifrån. Så måste det vara. Jag vet ju att alla idéer om fast mark under fötterna är en illusion. Allt rör sig ju, det är därför det känns fel.


Efter en kvarts filosoferande om detta börjar det plötsligt brinna i mig. Nu vet jag vad jag måste göra. Det blir fart under min rotlösa fotsulor. Jag måste hämta dynamit. Hela jävla slottet skall bakas in i dynamit och sen jävlar ska jag tända på. Mina rötter finns inte under fotsulorna säger jag med stor övertygelse, de finns i hjärtat. Det är så klart därför det heter hjärteroten. Så det ska brinna nu. Alla illusioner skall brinna.


Det fanns aldrig något slott, aldrig någon fåtölj. Allt var en bluff. Jag tänder lystet på och kastas vildsint bakåt av den enorma tryckvågen när slottet flyger i småbitar. Och stolt reser jag mig och går därifrån. Utan att vända mig om, för så gör alltid alla coola actionhjältar på bio. Det har jag sett. Och sen kommer sluttexterna. Härlig musik. Rusig biopublik. Som alla vill gå hem och förstöra något.


Men jag har inte tillgång till några sluttexter. Jag har bara tillgång till vägen. Och på den vandrar jag nu. Och filosoferar som vanligt. Om att det verkar ha blivit fel igen. Jag har bytt den grå stolen mot en grå väg tänker jag surt. Min teori om hjärteroten verkar inte heller ha stämt. För jag har fortfarande ingen grund. Hjärtat är naket, det har ingen rot. Kanske finns anlagen till rötter under fotsulorna ändå? Fan, mitt slott var nog bra trots allt. Varför brände jag upp det? Jag kände mig väl för fan mer rotad där än här? Här finns bara vägdamm. Nu måste jag ju börja OM igen. Fan vad trött jag blir.


Så jag tar av mig skorna - bestämmer mig för att börja gå barfota, för att ha koll på om det någon dag plötsligt skulle spira en rot. Jag vill vara beredd i så fall. Så jag inte missar vilka omständigheter som framkallade den. I så fall ska jag mjukt och försiktigt gräva ner mig själv precis där jag står och vördnadsfyllt vattna.. Var jag för girig förra gången?


Jag griper rastlöst tag i en tanke om att rötterna kanske finns i gemenskap med andra människor. Det oroar mig eftersom  jag alltid känt mer gemenskap med träd än med människor. Jag får en irriterad rynka mellan ögonen. Jag borde bli mer social tänker jag uttråkat. Tanken får mig nästan att somna gåendes.


Det är då jag upptäcker att jag inte längre vandrar ensam. Bredvid mig går plötsligt en främling och ler. Han verkar lika rotlös som jag. Och i hans bärnstensögon leker kärlek och evighet tittut med varandra, stänker guld och varma tårar på mig. De faller på min hjässa. Genom den sprider de sig som ren och glittrande näring genom alla mina nervbanor, mitt blod, min hud, mina organ. Och jag vet inte hur det går till, men plötsligt har jag slagit rot i en annan människa. Kanske är det via lungorna, för jag är säker.

Slutar han att andas, så slutar jag.



fredag 14 april 2017

Hummeli hummeli humm och glad påsk

Glad påsk kära bloggläsare!

En av mina mindre trevliga sidor är att jag kan bli väldigt uttråkad av prat. Det kan slå till snabbt och det kan slå till hårt.
Det gäller förstås mitt eget prat också. Ja kanske först och främst mitt eget. Men det egna pratet kan jag stå ut med eftersom jag då är fri att uttrycka - för mig själv - hur dödligt uttråkad jag blir av de tankar tankar och redogörelser som likt flugor surrar runt där uppe i hjärnkontoret.
Men andra människors prat … shit, då blir det mer delikat, för jag vill verkligen inte förolämpa någon även om deras tråkighet känns som en personlig förolämpning.

Ovanstående kan vara en av förklaringarna till mitt nästan två månader långa skrivuppehåll här på bloggen. Samtidigt är det en av otaliga anledningar till att jag trivs så sagolikt bra tillsammans med Cecilia. Hon är nämligen likadan. Och just därför kan våra samtal fortsätta trots allt. Vi kan nämligen prata om just det. Hur tråkigt det är med prat. Hur betingat det är. Hur förutsägbart. Vi kan otroligt nog ägna timmar åt att prata om pratets olidliga tråkighet.
Häromdagen sade Cecilia att Olle från sitt hund-perspektiv måste tycka att vi är knäppa som tycker att det är jobbigt när han någon enstaka gång vill skälla samtidigt som det konstant kommer ljud ur våra egna munnar. Det måste låta som hummeli hummeli humm i hans öron. Från f*cking morgon till f*cking kväll. Kan dom ALDRIG vara tysta skulle han tänka om han ägde förmågan att tänka.


Igår kväll kom Cecilia på något väldigt smart. Eller snarare väldigt fint. Det tycks som att pratet vi människor ägnar oss åt tjänar ett högre syfte som verkligen inte är tråkigt. Snarare djupt rörande och väldigt, väldigt vackert. Kanske är det så att vi med våra långa utläggningar om vad vi gjort, vilka vi träffat, vad vi ätit, vad vi tycker och inte tycker om det ena eller det andra, bara vill säga

- hej älskade medmänniska, där är du! Tack för att du finns! Här är jag. Precis som du vandrar jag omkring på den här planeten och har egentligen ingen aning om någonting. Men ibland känner jag mig ruskigt ensam och då längtar jag efter att bli till i någon annans ögon. Ibland längtar jag efter att berättelsen om mig själv och mitt liv skall få vara intressant för någon annan. Ny för någon annan. För själv har jag för länge sedan tröttnat. Ibland längtar jag bara efter att få röra vid någon annans hud. Lyssna till någon annans andhämtning. Och där är du. Älskade du! Lyssna på min berättelse!

Ungefär så.
Så varför kan vi inte bara hoppa över alla detaljer?
Ja jag vet! Nästan alla älskar detaljerna! Till exempel är det detaljerna som gör en roman trovärdig. Som gör att den känns verklig. Jag fattar det. Men alla fungerar inte på samma sätt. Det spelar ingen roll hur många detaljer om andras liv jag serveras. Det kommer ändå inte kännas trovärdigt och verkligt för mig. Inte på det sättet. Inte längre.
Jag vill känna din essens. Den är verklig för mig. Den är trovärdig. Dina åsikter gör dig inte verklig. Dessutom är de inte dina. Jag vet att vi fått lära oss att stå för våra åsikter. Äga dem och försvara dem med våra liv. Inte fega ur och vara som vindflöjlar. Men om jag skulle ha en enda åsikt så är det denna.
Håll inte för hårt i dina åsikter. Låt oss leka med dem. Vi kan bolla dem fram och tillbaka. Det kan jag finna underhållande korta stunder. Men håll för Guds skull inte för hårt i dem. Då kan det sluta i blodbad. För det är ofta just det - åsiktskramandet - som leder fram till blodbad. Som det som hände på Drottninggatan fredagen den 7e april 2017. Jamen det är klart att jag skall skriva något om det. Det finns något i allt det här pratet om att möta terror med kärlek som är väldigt fint men där finns också något som tråkar ut mig. Det bygger nämligen på en enkel tankefigur. Jag vet att kärleksmanifesterandet kommer från hjärtat också. Men den bakomliggande tankefiguren går inte att blunda för. Den lyder ungefär såhär:

Terrorister som inspireras av IS är utopister som vill bygga Kalifat med bara rena och rätt-trogna människor. Men de har ett problem eller en utmaning om man så vill. De flesta muslimer har blivit orena då de börjat närma sig europas icke-muslimer. De har börjat anamma de smutsiga värderingar och levnadssätt som frodas i Europa och USA. Men genom terrordåd i Europa kommer islamofobin öka och då kommer de orena muslimerna inse att Europas icke-muslimer egentligen är elaka och onda. De orena muslimerna kommer då bli mer benägna att rena sig och tydligt ta avstånd från de otrogna och i slutänden delta i byggandet av Kalifatet.

Det är därför vi skall reagera tvärtom mot vad terroristerna förväntar sig. Det är därför vi som sekulära europeer/svenskar skall närma oss muslimer och intressera oss för dem trots att vi kanske har svårt att förhålla oss till det som intresserar dem mest, nämligen deras religion med tillhörande syn på t.ex. kvinnor, judar och homosexuella. Det är därför det är bäst att låtsas som att Islam till skillnad från till exempel kristendomen är helt oproblematisk som religion och kulturyttring Som de muslimska moralpoliserna i förorterna som systematiskt förtrycker kvinnor. Vi måste göra allt vi kan för att inte elda på islamofobin. Punkt slut.

Det finns en logik i det här förhållningssättet men den tråkar ut mig lika mycket som SD-anhängarnas banala islamofobi tråkar ut mig. Det är när vi biter oss fast i tankemodeller som vi blir så fruktansvärt förutsägbara i allt vi säger och gör. Förutsägbara och tråkiga.
Förutom islamofobi har vi nu fått islamofobi-fobi. Det positiva med det är kanske att valfriheten har ökat. Utbudet av rädslor har ökat.

Vi hade en nationell tyst minut för terror-attentatets offer. Det var fint. Jag föreslår också en nationell tyst minut där vi tillsammans släpper taget om alla våra synpunkter om det som hände på Drottninggatan. Gärna en gång i timmen. Gärna mer än en minut. Varför inte en tyst halvtimme en gång i timmen? Det kan bli en fin mix mellan prat och stillhet tror jag.

Jag tycker om ordet synpunkt. Det är bättre än åsikt. En synpunkt är precis så liten och lokaliserad som det låter. Och betyder egentligen lika litet. Det är bara en liten jävla punkt. Jämfört med allt vi kan se. Hela vyn. Alla biljoners triljoners olika synpunkter /perspektiv som tillsammans bildar DET HÄR. Det som är helt och sant och alltid nytt. Det vi inte behöver förhålla oss till. För att det är levande precis som vi. Som livet som leker med sin egen svans. Utan tankemodeller. Utan strategier. Utan rädslor. Bara runt, runt, runt i en evigt lustiger dans.

Det här handlar inte om att jag inte tar någonting på allvar. Utan allvar kan vi inte ha någon lek. Det är bara det att när det blir för mycket allvar och för lite lek så tenderar allvaret att dö och förvandlas till tråkighet. Och jag älskar allvar. Tro mig! Jag är en allvarsman. Fråga Cecilia. Hon vet. Om inte hon skulle kittla mig och reta mig på daglig basis skulle jag snabbt kunna bli förfärligt tråkig.