Sublim Jul

Bordet är dukat. Blot, gille, julkrubba, mammon, mohammed, julskinkan och veganerna. Let us play.

Seriöst, hur skruvat är det inte att fira jul i Sverige år 2017? Ena stunden vill jag önska er alla en krångelfri jul. Men på riktigt! Självklart hoppas jag att ni får skratta mycket, känna samhörighet, äta gott, att era ögon får tåras av kodak moments med stjärnögda barn som badar i Carl-Larsson-Jul-Magi utan ett enda stänk av ironi.

Men snälla, innan vi startar spektaklet, kan vi inte sitta ner en liten stund och vara lite extra ärliga? Jag kan börja. För det första kan jag inte önska alla mina vänner god jul. Helt enkelt för att alla inte firar jul. Några firar Eid. I slutet av Ramadan. Någon gång i sommar. Då får deras barn presenter. Andra vill inte fira. De hoppas bara kunna genomlida eländet utan att knapra lugnande. Ja, det är så de pratar om julen. Som ett elände som måste genomlidas. Vad skall jag säga till dem? Skall vi inrätta en ny högtid för att fira slutet på jul-eländet?

Mina jular genom åren har varit långt ifrån eländiga. Riktigt trevliga har de varit. På riktigt. Också i år tror och hoppas jag att det blir trevligt. På ett ytligt plan. På ett djupare plan hoppas jag varje år att få uppleva något mycket större än trevlighet. Inte för att jag är girig. Förnöjsamhet är en dygd. Och dygder är moraliska kompassnålar som skapar sammanhållning. Om alla i familjen är överens om att det är en dygd att fläska på med extra allt och ignorera miljön och solidariteten så kommer det skapa en skön sammanhållning. Om alla samlas kring en idé om tolerans kan familjens överhuvud få sitta och läsa högt ur julevangeliet medan hälften sitter och himlar med ögonen. Alla får göra sin grej helt enkelt. Bara för att. Det är också en variant.

Tolerans-spåret känns ganska vettigt. Men jag önskar mig något mer än en övning i tolerans. Är det förmätet av mig att bära på denna önskan? Jag tycker inte det. Inom mig bär jag på en djup önskan att fira. Fira i bemärkelsen känna hur hjärtat flödar över av inte bara glädje och kärlek utan också vördnad. Inom mig sjuder en önskan om att få samlas kring det sublima. Där har vi ordet. SUBLIMT. Vad tusan betyder sublimt?

Enligt wikipedia: “Med "sublim" menas en transcendent upphöjdhet eller storhet i fysiskt, moraliskt, intellektuellt eller konstnärligt avseende. Begreppet avser särskilt någonting som är så upphöjt att det inte kan jämföras, och är bortom beräkning eller mätbarhet.”

Där har vi det!

Jag önskar er en sublim jul! Jag önskar att jag själv tillsammans med mina nära och kära någon gång får uppleva en sådan jul. Kanske i år?

Jag antar att det är upp till mig också. Att jag behöver göra något mer än bara sitta och längta. Men hur kan vi gestalta något sådant tillsammans med andra som inte när samma längtan? Som bara vill ha en krångelfri jul. Som bara vill fira samhörighet och trivsel. Eller när vi alla en sådan längtan efter det sublima?

Jag vet inte. Jag tycker det är svårt att prata om det. För mitt inre ser jag scener ur Sagan om Ringen. Scener från Alvernas hem i Vattnadal. Deras värdighet. Deras resning. Hur de klär sig. Hur de går och står och talar. Det är för mig en estetik som rör vid det sublima. Kanske är jag en vilsekommen Alv? Jag känner mig inte alls lika hemma i Dvärgarnas fryntligt skrålande, mjödkrus-skålande.

De senaste tio åren har jag lyckats smita iväg till midnattsmässa i någon närliggande kyrka. Ofta ensam men ibland har någon hakat på. Jag har satt mig i kyrkbänken med en förhoppning om att få uppleva en annan frekvens. Något mer högstämt än det nötknäckande, julklapps-papper-prasslande trivsel-puttrandet.

När jag skriver det här känner jag ett styng av dåligt samvete. Jag känner mig ogin. Vill inte att någon tror att jag ser ner på trivsel-puttrandet. Fast det gör jag ju. Egentligen. Jag vet att vi kan bättre än så. Att vi har något mer inom oss. Trivsel-puttrandet känns för mig oförlöst. Som att vilja ha sex men fastna i ett evigt pussande. Förlåt mig för denna jättekonstiga jämförelse. Det finns väl inga beröringspunkter mellan sex och julfirande? Nej, förmodligen inte. Dessutom finns det ju ofta barn i rummet. Ja just det. Men det är likväl något oförlöst med trivsel-puttrandet. Det puttrar och puttrar. När fan skall det börja koka!? Jo, det finns ju familjer där puttrandet går över i fylla och bråk. Men det är inte det jag menar med att koka.

Tillbaka till kyrkbänken och midnattsmässan. Brukar jag känna att puttrandet går över i kokande där? Nej. Ärligt talat nej. Men psalmsången, den brusande orgeln och det rituella i liturgin bär ändå med sig något annat. Ett löfte om ett annat tillstånd. Något upphöjt. Eller kanske snarare ett minne av något som gått förlorat. Att gå i kyrkan på julen kan ses som en ultrakonservativ manifestation. Eller som ett sätt att sörja den nationalromantiska bonde-idyll som strålar mot oss från Carl Larsson tavlor och Elsa Beskows bilderböcker för barn.

Jag planerar att gå i midnattsmässan också i år. Men inte för att sörja. Inte heller för att praktisera en kristen tro. Jag skall säga som det är. Jag vet inte varför jag vill gå dit. Där har vi det. Där är det sublima. I det vi inte lyckas röra vid med orden. I det som är bortom våra föreställningar. Och det är just så många beskriver Gud. Som något vi inte kan förstå. Något som är bortom. Bortom bortom.

Och hitom, hitom.

I Koranen står det att Gud är närmare än din halspulsåder. Allah säger: [50:16] Vi har skapat människan och vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.”

Men för att minnas det sublima, för att inte drunkna i bruset av småputtrande, trivialt nonsenspratande, trevlighetsdyrkande, behöver vi få samlas i ett rum där vi tvingas stanna upp. Ett rum där Herrens Änglar, för att tala bibliskt språk, skrämmer skiten ur oss. Om det är för att förkunna Jesu födelse eller Allahs närvaro eller whatever, det skiter jag. Bara vi kan få stanna upp någon gång och hålla truten. Tillsammans. Det är samvaro för mig. Inte gemensam mundiarré. Måste någon dö för att vi skall klara av en minuts gemensam tystnad?

Jag tror det är därför många efterlyser en högtid då vi kan fira att vi överlevt julen. För att julen verkar vara en högtid där vi aldrig är stilla. Där det konstant pratas och tuggas och skålas och grejas och skrattas och hurras och tackas och önskas God Jul och varsågod och jag har kvitto om du vill byta och nu skall vi väl ändå ha oss lite Ris à La Malta och är det någon som vill ha mer kaffe.

NEEEEEJ TACK. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att vi alla kan sitta tillsammans och vara tysta en minut eller två utan att någon måste dö.

Med en innerlig önskan om en Sublim Jul!
Högaktningsfullt,
Eder Björn

Glenn och Sebago Dockside

Två barndomsminnen med varsitt perspektiv på husbilsliv.
Det första handlar om Glenn. Det andra om seglarskor av märket Sebago Dockside. Minnena kommer serveras rakt upp och ned. Utan tillbehör. Och sedan till dessert, fria associationer.

Vi börjar med Glenn och här väljer jag en vuxen ingång. Låt mig en gång för alla klargöra att det sällan är något fel på människor som bor i villa…. vilket är själva anledningen till att just jag inte vill bo i villa. Själv hade jag turen att växa upp i ett ovanligt villaområde där det faktiskt bodde människor som det var “fel” på. Några hus från oss bodde till exempel en man som hette Glenn. Anledningen till att Glenn aldrig klippte sin gräsmatta var att den var belamrad med gamla skrotbilar. Jag fascinerades av Glenns skrotbilar. Jag lade också märke till den annorlunda och spännande atmosfär som skapades av att han gömde spritflaskor i garaget (rykten jag fick höra som vuxen) där han lagom berusad (vuxen slutsats) brukade stå och greja med någon gammal motordel han köpt billigt på skroten.
Nej, jag tänker inte romantisera missbruk och misär. Glenn var inte någon lycklig människa. Några år efter att jag flyttat hemifrån tog Glenn livet av sig. Han körde upp sin bil på ett järnvägsspår och lät tåget ta honom till de eviga jaktmarkerna. En tragisk historia som svårligen låter sig romantiseras. Men det var Glenn, och andra som han, som gjorde mitt barndoms villakvarter beboeligt. Det kan jag se med mina vuxna ögon.

Nu till mitt andra minne med koppling till husbilsliv. Jag tror det var på våren då jag gick i tredje klass. En efter en började mina klasskamrater dyka upp med seglarskor. De lyckligt lottade med skor av märket Sebago Dockside. De andra, de som dragit en nitlott i livet, fick billiga kopior som jag än i dag minns hette Seaside. Jag hade stenkoll på vilka som hade äkta Sebago Dockside och vilka som hade kopior. Och min då tioåriga hjärna drog slutsatser. Säkra slutsatser. De barn vars föräldrar inte ville kosta på sitt barn ett par äkta, märk ordet äkta, Sebago Dockside, var inte äkta föräldrar. Deras kärlek till sina barn kunde inte vara äkta. Eller så var de fattiga därför att de var dåliga människor. Billiga kopior av bra människor. För bra människor blev väl rika? Jo, så var det. Det trodde jag mig ha begripit.
Jag fick ett par äkta Dockside utan att behöva tjata speciellt mycket och jag bar dem med stolthet. Jag var ett äkta barn med äkta föräldrar som därför gick i äkta skor.

Innan jag börjar med mina fria associationer vill jag bara säga att mina föräldrar var spännande människor. Fulla av paradoxer. Svåra att begripa sig på. Exentriska. Till exempel hade vi ingen TV när jag var liten. Jag fick inte läsa serietidningar. Men jag fick äkta Sebago Dockside och ofta dyra märkeskläder. Under barndomen var jag besatt av fenomenet smälta in. Kanske just därför att mina förutsättningar var ganska dåliga. På grund av en rad lyckliga omständigheter blev jag ändå inte retad. Inte mer än andra. Jag var Björnis och fick alltid vara med. Utom när det handlade om fotboll som jag hatade därför att det var en sport där jag inte kunde utmärka mig. Då ville jag inte vara med. Men jag var bra på en massa andra saker vilket gjorde att jag ändå fick respekt. Dessutom ägde jag ett par Sebago Dockside vilket kanske, i det stora hela, var av underordnad betydelse. Och eftersom jag var besatt av fenomenet “smälta in” blev jag duktig på att förstå vad jag skulle göra och framför allt vad jag inte skulle göra för att slippa bli retad. Jag blev också ganska duktig på att reta andra vilket är en färdighet som jag inte är stolt över. En färdighet jag därför sällan använder mig av som vuxen.

Jag tror att människan drivs av två motsatta krafter. Å ena sidan vill vi befria oss från vår individualitet genom att låta vårt jag likt en droppe gå upp i det kollektiva havet. Å andra sidan vill vi till varje pris sticka ut och synas. Mellan dessa två poler slår det gnistor. Kanske är det dessa gnistor som gör oss levande. Som får oss att bli levande.

Om man vill kan man enkelt se hur barnsliga vuxna faktiskt människor är. Att vilja bo i villa är som att vilja äga ett par Sebago Dockside. Vi jobbar och sliter och köper villa för att slippa bli retade. Och vi retar dem som bor i lägenhet. Vi retar dem som skåpsuper och har skrotbilar på tomten.
Fast nej, retas gör vi inte längre. Inte på det viset. Men minnena från skolgården finns inkodade i varje fiber i våra kroppar. Så vi är fortfarande rädda för att bli retade. Fast egentligen tror vi inte på allvar att vi blir retade om vi inte bor i villa. Men för säkerhets skull kanske det ändå är bäst att köpa en villa. Barndomsminnena spökar i oss. Rör sig i våra oroliga magar. Så för säkerhets skull klipper vi gräset med jämna mellanrum. För vi tänker ju på barnen också. Dom kan ju gudbevars bli retade.
Vi gör oftast saker för säkerhets skull. Och vi gör sällan saker bara för att vi har lust. Och extremt sällan gör vi saker som nästan ingen annan gör. Som att bo i husbil till exempel. Det är ju som att komma till skolan i ett par näbbstövlar som absolut ingen annan har. Det är som att säga - här är jag - reta mig om ni vill. Jag är redo.

Om man vill kan man också se vad som skiljer vuxna från barn. De flesta vuxna har genomskådat de regler som gällde i skolan och försökt gå vidare. De flesta vuxna tycker att det är mycket mer intressant att sticka ut ur mängden. Det är som ett nytt spel som vi lärt oss. Tolerans kallas det. Det är nästan som en sport där vi tävlar om vem som blir minst upprörd över människor från främmande kulturer med konstiga seder. Att förfasa sig över att det i Sverige blir allt vanligare med könsstympning och månggifte ger låga poäng i det spelet. Att vara tolerant och storsint ger höga poäng.För säkerhets skull går vi med i Prideparaden, även om vi är heterosexuella, för att ingen skall tro att vi är barnsligt intoleranta. Vi har för länge sedan tröttnat på skolgårdens regler där alla skulle se likadana ut, göra samma saker och tycka lika. De som förfasar sig över mångkultur får låga poäng i dagens Sverige därför att de tycks leva kvar i det barnsliga paradigm som rådde på skolgården.

Men det roliga är att likriktningen kan hitta nya vägar. Att rädslan hittar nya dörrar att slinka in genom. I svensk debatt talas det om åsiktskorridoren. Som hämtat från skolans värld. Det rädda barnets värld. Det sägs att denna åsiktskorridor har blivit som en ny skolgård där alla måste älska Prideparader och mångkultur. Det sägs att de journalister och debattörer som tycker att månggifte, hederskultur och könsstympning är ett stort problem blir utmobbade. Nya regler. Nya rädslor.
De må vara hur det vill med åsiktskorridorer och pk-eliten. Rädda är vi allihopa. In i märgen rädda för att komma till skolan med fel skor. Eller komma till jobbet med fel åsikter. Rätt och fel. Inne och ute.
Vilken lustiger dans.

Det är faktiskt allt jag har att säga idag. Nästan.
Jag skulle ju säga något om husbilsliv också.
Jo, faktum är att det har blivit inne att vara ute. Att bo i husbil har blivit hett. Nästan alla som får höra att jag bor i husbil reagerar positivt. Är det för att dom är artiga? Är det för att de skall få höga poäng i tolerans-spelet? Jag tror inte det.


Jag ger inte så mycket för det där med den svenska åsiktskorridoren som ett problem. Den kan vara irriterande. Absolut. Men tänk om världen faktiskt har gått och blivit lite bättre? Tänk om vi människor faktiskt har gått och blivit lite mindre räddhågsna? Lite modigare. Lite friare och lite mer lekfulla. Ibland tror jag det. Jag vill tro det. För att jag kan. För att det är roligare att tro det.

Vargar och hundar

Vid den här tiden förra året, några dagar innan jul, gick jag och Cecilia otåligt och väntade på att få flytta in i vår nya husbil. Den 20e januari skulle vårt nya äventyr rulla igång. Bokstavligt talat. Ett liv på hjul. Ett helt annat liv som vi hade svårt att föreställa oss i detalj. Men vi kunde drömma och längta. Och det gjorde vi. Skulle vi fira vår sista jul i ett vanligt hus utan hjul? Det visste vi inte. Släkt och vänner frågade hur länge vi skulle bo i vår husbil. Var det bara tillfälligt? Innan vi kunde köpa ett riktigt hem? Vi gav svävande svar. Kanske skulle vi leva resten av livet i husbil. Eller så skulle vi tröttna efter ett halvår. Det fick visa sig. Att inte veta var en del av äventyret. Att inte veta ÄR själva definitionen av ett äventyr vågar jag påstå.

Självklart dök det upp massor av saker som vi inte var beredda på. Saker som då kändes stora men som vi idag vet var bagateller. Även om det kostade tid och pengar att lösa. Som att värmepannan krånglade redan första veckan. Något som visserligen gick på garantin. Men det var en massa annat som behövde lösas. Köpas. Ordnas. Tänkas ut. Det kändes stort, utmanande men ändå spännande. Vi började bli husbilsmänniskor på riktigt. Med allt vad det innebar. Både det härliga och det jobbiga. Men alla de här sakerna var ingenting mot vad som skulle komma.

Så vad var det då som skulle komma som var så stort och omöjligt att förutspå? Att det skulle komma en större kris då allt kändes svårt och hopplöst kunde vi nog förutspå. Det anande vi. Att bo i husbil på heltid är ett äventyr. Och det finns inga äventyr utan hjältar. Och ingen blir hjälte utan att prövas. Utan att gå ned för räkning och sedan resa sig. Helst i sista sekunden. Men när vi skulle prövas. Det kunde vi inte veta. Inte heller visste vi precis hur vi skulle prövas. Men det verkligt intressanta, det som den här texten skall handla om, är vad som visade sig efter krisen. För där är vi nu. Vi har tagit oss igenom den mörka tunneln. Och det är nu det blivit riktigt intressant. Men först en kort redogörelse för krisen. Något som Cecilia redan berört i ett tidigare inlägg. Ett inlägg hon skrev då vi var på väg in i tunneln.

Det började för ungefär tre månader sedan. Då tog vi för första gången orden i vår mun. De farliga orden. Kanske, sade vi, skulle vi på grund av olika omständigheter bli tvungna att sälja husbilen. Något sjönk inom mig när jag första gången tog de orden i min mun. Det var som om en gardin drogs ned inom mig. Och Cecilia kände samma sak. Men vi tröstade oss med att vi tänkte förnuftigt. Försökte trösta oss. Vi tog oss an det berg av förnuftiga skäl som tycktes tala för att flytta in i ett vanligt hus eller lägenhet. Dessa skäl kan nog vara intressanta att titta närmare på, men låt mig vänta med det. Låt mig bara konstatera att det självklart är mer praktiskt och bekvämt att bo i hus eller lägenhet. Hade vi väntat oss något annat? Självklart inte. Men ändå började vi längta efter en hel del saker. Sammanfattningsvis mer bekvämlighet. Vilket lustigt nog var vad vi med öppna ögon valde att avstå från.

Nu kära vänner, har jag kommit fram till det intressant. För någon månad sedan började vi bo i Cecilias ännu inte sålda hus de veckor vi har barnen. De osålda huset är ett kapitel för sig men trots allt en parates i detta äventyr. Vi har nu kunnat jämföra. Rakt av. Livet i hus versus livet i husbil. Bekvämt och praktiskt versus mindre bekvämt och mindre praktiskt. Det visade sig då att det för oss handlar om helt andra saker. Det handlar om domesticering. Vi har Olle, han är hund, han är och bör vara domesticerad. Men jag och Cecilia är vargar. Ensamvargar. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så helt jävla underbart befriande att inse. Och så är det en kärlekshistoria utan dess like. En ensamvarg som träffar en annan ensamvarg. Vackrare kärlek finns inte för mig.

Och nu blir texten både lätt och svår att skriva. Lätt därför att vi nu kan leva vårt liv som de vargar vi är. Svårt därför att det låter helt förfärligt. Inte fan är alla som bor i hus och lägenhet hundar. Så kan man väl inte skriva? Jo, tydligen kan man det. Jag har precis gjort det.

Tycker jag att alla hundar skall bli ensamvargar? Nej det tycker jag inte. Vad är det för fel på hundar? Jo, kanske det uppenbara. Ingen människa vill bli kallad hund. Jag ber om ursäkt. Men vill du bli kallad ensamvarg? Det vill du nog om du är det. Eller om du blir det. Som vi har blivit. Har vi då inte alltid varit det?

Ja och nej. Som tonåring läste jag Herman Hesses bok Stäppvargen och blev gripen på djupet. Men det var också en sorglig bok. Att vara en stäppvarg är ensamt. Smärtsamt. Men intressant. För att se vad andra människor håller på med behöver man lämna flocken och betrakta den utifrån. Och där i utkanten är det alltid ensamt. Om man inte har den ofattbara turen som jag haft att träffa en annan stäppvarg som ser, känner och tänker samma saker.

Och nu kommer slutklämmen. Om man nu som vi är ensamvargar. Kan man då anpassa sig och leva som alla andra hundar? Jag svarar ja och nej också på den frågan. Man kan försöka. Gång på gång. Men det blir allt svårare. Till slut blir det omöjligt. Som det har blivit för oss nu. Vi har klivit över en gräns i vårt inre. En mycket speciell gräns. En sådan där point of no return. Man kan tänka att sann frihet handlar om inre frihet. Att man kan vara fri var man än bor. Under vår kris hoppades vi nog att det skulle vara så. Men nej. Inte för alla. Inte för mig och Cecilia. Så vi kan inte sälja vår husbil. Vi kan nästan inte andas när vi bor i hus mer än några dagar. Blotta tanken på att bo i lägenhet får oss att vilja lägga oss ned och dö. Att det skulle bli så hade vi ingen aning om för ett år sedan då vi drömde om vårt nya liv. Att det skulle vara ett steg utan återvändo.

Men vi har verkligen försökt återvända. Gud skall veta att vi försökt. I tre månader har vi inte sysslat med annat än försökt få oss att vilja gå tillbaka till det som är bekvämt och praktiskt. Gå tillbaka in i värmen. För det är skönt att leva som alla andra. I början blev vi berusade av att leva i husbil. Just för att det var annorlunda. Men nog trodde jag alltid att vi skulle kunna ångra oss och krypa tillbaka in i värmen. Det trodde jag ända tills för några dagar sedan. Då insåg jag att det inte finns någon återvändo. Inte för mig. Inte för oss. Inte om vi skall kunna andas fritt. För det måste vi för att leva.

Så till dig som funderar på att ta det steg vi har tagit. Tänk på att det kanske inte finns någon återvändo. Inte för att det rådet kommer göra någont skillnad. Vi kan aldrig sluta se det vi faktiskt ser. Och när man bor i husbil ser man saker med ett vanligt liv i hus utan hjul som man aldrig trodde att man skulle få se. Saker som är närapå omöjliga att beskriva för den som inte sett det med egna ögon. Men jag skall ändå göra ett försök. I nästa inlägg.

Cecilia Meinhof och Björn Baader bor i husbil?

Läste precis igenom mitt förra inlägg på bloggen, vilket skrevs i september. Nu har det gått ytterligare några månader och egentligen har inget förändrats särskilt mycket. Huset är fortfarande inte sålt, marknaden faller och skadan i källaren blir aldrig färdigreparerad utan är hur utmanande och krånglig som helst.

Den enda skillnaden är att jag fått till en ”deal” med min exman så att jag när jag har barnen kan bo i huset tillsammans med dem och att jag har tagit ett tillfälligt jobb för att jag, Björn och barnen ska klara oss ekonomiskt till dess att huset är sålt.

Vi har vänt och vridit på alla möjliga olika alternativ, ska vi köpa ett torp långt utanför Stockholm, en lägenhet i Nacka, eller ett fritidshus på Värmdö? Och inte landat i några beslut alls kring någonting.

Och vi har precis kommit fram till varför vi inte kommit fram till några beslut alls. Och det är för att vi lockats in i att ställa FEL frågor. Det finns nämligen ett antal frågor som man ska ställa om man vill leva ett konventionellt och tryggt liv där allt är i ordning, följer normerna och är perfekt och logiskt tillrättalagt. 

Om man vill ha ett sådant liv kommer här ett gäng frågor som är bra att ställa:

1. Vad gör alla andra?

2. Vad är praktiskt?

3. Vad är logiskt?

4. Vad är tryggast?

5. Vad blir bäst för alla?

6. Vad ska jag göra för att tjäna så mycket pengar som möjligt?

Et voilà! Grattis, du har vunnit högsta vinsten på det konventionella, likriktade, supertrygga lotteriet. Bara att luta sig tillbaka och tryggt njuta av trivsel, prylar, god mat, trygg pension och ålderdomshem, samt grannar som är ungefär som du och som också konfirmerar alla dina val.

Det stora problemet för mig är att jag insett att de frågorna, som jag lovar att jag nästan slår knut på mig för att ställa får mig att känna mig som en urvriden gammal disktrasa till slut. Jag säger inte att det är FEL sätt att leva på, men av någon outgrundlig anledning är det som att köpa en enkel biljett till existentiell ångest och extrem uttråkning för mig. Jag blir galen på riktigt. Och nu har jag helt enkelt kommit på att det beror på, att jag utifrån min personlighet, inte har någon vidare nytta av de ovanstående frågorna om jag vill känna mig lycklig. 

Mina frågor bör snarare vara:

1. Vad drömmer jag om?

2. Vad är eklektiskt och vackert?

3. Hur skapar jag så mycket frihet som möjligt?

4. Vad gör mitt liv spännande och levande?

5. Hur skapar jag rum för närhet och kärlek att blomma?

6. Vad gör jag för att få tid över till det jag tycker är viktigt?

Jag kan också direkt höra den där rösten i huvudet (förnuftsrösten) som genast protesterar och säger att de faktiskt inte behöver utesluta varandra, att det går att få allting, men se så jäkla enkelt är det faktiskt inte. Inte utifrån min erfarenhet. De frågor som jag blir lycklig över att ställa, nedprioriteras nämligen å de grövsta i vårt sekulariserade samhälle, som vill att vi ska gå på rad och inte skrämmas, inte vara oroande individer som håller på och krånglar. Men jag VILL krångla. Eller rättare sagt, jag kan inte låta bli.Och för att kunna krångla och följa svaren på frågorna i kolumn två måste man vända på steken och faktiskt våga nedprioritera både frågorna och de eventuella svaren i kolumn ett.

Och precis det har landat IGEN som en ädelsten i hjärtat på mig. Jag har nämligen återigen påmints om skillnaden mellan att bo i trevåningshus och i husbilen eftersom jag nu bor varannan vecka i bägge. Det känns som om det ”logiska, mest praktiska och rikaste” (första listan) borde vara att bo i huset, eller hur? Att just för att alla andra gör det, tryggheten i det och att ha ett bra jobb, (igen första listan) borde vara receptet för sinnesro och lycka. Eller?

Men icke sa Nicke. Jag blir galen i huset. 

Det är så jäkla mycket prylar över allt och de vandrar omkring i huset som spöken, jag gör inget annat än praktiska saker där, plockar och plockar och plockar och barnen sitter och dumglor på TV dygnet runt fast de har eget rum som bara dräller av miljontals med leksaker. 

De är rastlösa, gnälliga och på dåligt humör. Och de tjatar och bråkar. Inte ens Olle, vår tax trivs där. Han följer oroligt och rastlöst mig i hasorna hela tiden. Och jag blir deprimerad och trött och grinig. Håglöst tittar jag ut på grannarna, där allt är fullständigt förutsägbart. Ding, ding, ding – där kom ALLA adventsljusstakar fram. Ding, ding ding, nu är det vår, nu kom ALLA studsmattor fram. Ding, ding, ding – nu köpte alla grannarna en ny miljösmart bil i samma färg och märke och den som köpte den först fick högst status. Ding, ding ding – nu klipper ALLA gräset. Ding, ding, ding – nu ska alla säga hej och hallå – och vad roligt det var med senaste semesterresan, vart åkte ni och vart åkte vi och den nya pulsklockan och träning och triatlon, nytt jobb blablablabla. Jag vet inte varför, men först ler jag, sen stelnar leendet mer och mer till en grimage, sen får jag ont i kroppen, sen dödsångest, sen blir jag deprimerad och till slut börjar jag fantisera i termer av att vi i detta tillrättalagda lagomland skulle behöva en svensk Ulrike Meinhof. Kanske kan jag bli en ny Meinhof? Cecilia Meinhof. Visst är väl det ändå ROLIGARE än att bo i ett villakvarter hela livet och vänta på att dö?

Det är det första jag tänkt idag som får mig att bli på gott humör på riktigt. Cecilia Meinhof spränger shoppinggallerier. Jo, varför inte?

Okej, ni fattar. Frågorna i kolumn ett. Det är inte bra frågor för just mig att ställa. Jag tror att det var i första hand de frågorna jag ställde i mitt förra inlägg och därför har jag successivt känt att jag och Björn har hamnat på fel spår de senaste månaderna. Känns som om Universum ropar: NICE TRY CECILIA – Gör om gör rätt!

Vilket också är en mycket intressant sak som jag just upptäckt. Husbilslivet avdomesticerar en. Jag kan inte backa. Kan inte välja tillbaka mitt gamla liv. Förlåt att jag inte har varnat er tidigare om detta kära läsare, jag ska göra det tydligt för alla som funderar på att flytta in i husbil på heltid. Här kommer det:

VARNING! VARNING! VARNING!

Ett permanent husbilsliv bidrar med att människan kan bli GRAVT avdomesticerad och tillståndet kan vara både obotligt och oåterkalleligt. Var därför ytterst försiktig med att bo i husbil, även väldigt små doser kan orsaka detta oåterkalleliga tillstånd, så därför avrådes all kontakt med detta leverne å de strängaste!

Okej, nu har jag varnat. Detta är nämligen precis vad som har hänt mig. Jag har verkligen FÖRSÖKT nu att hitta tillbaka till alla förnuftiga argument, jag har tittat på lägenhet, hus, torp etc etc, men jag bara VILL inte. Och huset är hemskt. Visst är det skönt att kunna tvätta kläder, duscha och ha en ugn, men där tar de positiva aspekterna slut.

När jag kommer tillbaka till husbilen efter en vecka i Röda huset så kan jag plötsligt andas igen. Jag kan känna mitt innersta börja glöda, världen sprakar av magiska möjligheter, jag får andas snödoft och frostat gräs på morgonkvisten, sjunka ner med skorna i mossa och se ut över en dimmig morgonsjö med en pigg liten Olle sniffandes i ett spår från en hare. 

Jag får strosa bort i morgonrock till duscharna och nyfiket spana på mina udda grannar, en skrotbuss, en cool traktorförare, en silversmed, en skygg hemlig man med skägg och en bagare med en stor vit vargahund samt en nyinflyttad kvinna med nyfikna glada ögon. Ingen av dem platsar i det tillrättalagda villaområdet. Gasolspis, vattentank, mörkt trä, dra ner persienner mot lyktor och snödklädda granar. Jag vill skriva, jag vill sjunga, jag vill dansa, jag vill älska.

Och brista ut i poesi om det fria livet, hur lite vi vet, hur lite jag vet och att vägen är slingrande stigar genom en skog och inte en motorväg. Och att jag är allergisk mot ordet "måste" och inte kan rå för det och att jag inte vet varken varför jag eller någon annan tänker oss att vi har rätt till bekvämlighet, eller att det ens är önskvärt. 

Och de där elaka, visst behöver vi alla lite muskot i våra liv som Ernst brukar säga. Lite sabla muskot har ingen dött av. Och, nej, jag kanske inte vet, kanske inte har någon plan, men spelar det någon roll? Man kanske inte alltid måste ha förnuftigt underbyggda svar på allt, jag tycker att det är mycket mer spännande att prova. Vad är det för mening med att se att livet har obegränsade möjligheter om man ändå inte tänker pröva dem?

Ja men kom till kritan någon gång då Cecilia!

OK! Här kommer det. Varför inte bara köpa en lite större husbil? Är inte det en relevant fråga? Tycker ni inte det? Så löser vi några av de issues som vi haft, utan att för den sakens skull behöva glömma alla frågor i kolumn två och bli permanent analretentiva stackare stammandes om men hallå, tänk om, och om ändå det eller det händer. Varför inte bara skaffa en större husbil med det vi behöver för att barnens kläder ska få plats, en tvättmaskin och eget elverk? Om amerikanarna kan, kan väl vi?

Jajemen, det är en fråga som får mig att bli lycklig. Riktigt, riktigt glad i hågen.

Skrik till om ni håller med!

Annars får Sverige snart en Cecilia Meinhof, så please håll med.

Jättekramar från mig och Björn

Om Terrorism och Svampkungar

Det här inlägget handlar inte om terrorism. Inte ett dugg. Jag skrev så bara för att ni skulle öppna mitt inlägg, för alla vill läsa om terrorism, men ingen om svamp. Men jag tycker att det måste finnas en motkraft till alla som skriver om terrorism och hemskheter. Jag tänkte vara den motkraften, så därför skriver jag nu om svamp. Jag hoppas att ingen blir stött eller känner sig lurad. Men journalister luras också. Och i synnerhet med sina rubriker. Så det så.

Så idag ska jag alltså prata om svamp. (Det var inget skämt) Och jag vill börja precis så barnsligt, sådär som man gjorde när man gick i skolan och tvingades hålla föredrag om isbjörnar eller något annat dumt.

- Idag ska jag prata om isbjörnar, mumlade man och läste blygt upp en massa ointressanta fakta från handskrivna noteringar.

Handen som höll i anteckningarna skakade betänkligt. Så såg det ut för de flesta föredragshållare i tio-årsåldern år 1990, Stockholm. Åtminstone är det så jag minns det, med en liten rysning i den känsliga nacken.

Men jag vill börja barnsligt för jag känner mig barnslig när jag ska gå ut och plocka svamp. Barnsligt lycklig och förväntansfull. Och det beror så klart på barndomsminnen. Mest pappa. Pappa är svampplockning för mig. Och därför kan jag nästan direkt känna lukten av piptobak eller cigaretter så fort jag ska plocka svamp, fast ingen röker på mils avstånd. Och jag känner också en lite pirrig tävlingsinstinkt, för när jag var liten så ville jag så fruktansvärt gärna imponera och vara den som hittade de första kantarellerna. Men pappa var alltid bäst och först. Så klart.

Minns hur jag surmulen en gång efter flera timmar utan en enda kantarellfångst, satt på en stubbe och gnällde om att det inte fanns någon svamp. Pappa gav mig säkert tio chanser.

- Se dig omkring Cecilia, är du riktigt säker på det?

Jag tittade och tittade utan att förstå vad han menade. Till slut skrattade han, böjde sig ner och plockade upp tre, gula fina kantareller, precis bakom min stövelbeklädda häl. Åh, jag kan fortfarande gnissla tänder och le samtidigt åt det minnet idag.

Idag när jag bestämde mig för att ta mig ut i Farstanäs skogar med Olle i släptåg, hade jag knappt kommit in i skogsbrynet förrän jag började nojja och gick tillbaka till husbilen. Vilsen och harig stod jag rådvill och såg mig omkring. Jag är nämligen skiträdd för vildsvin. Och jag har en otroligt rik, intensiv och vild fantasi när jag är rädd. Jag har inga som helst problem med att sy ihop katastrofscenarier där jag och Olle snubblar rakt på ett vildsvin med ungar. Fasen! Får de kultingar på våren eller när? Känner mig fruktansvärt obildad nu.

Ja, jag och Olle springer garanterat rakt i famnen på en stor sugga, tänker jag och funderar på hur vi ska försvara oss. Hugger tag i Björns stora kniv och stoppar den i fickan. Ser framför mig hur jag i närstrid med ett stort vildsvin ska sätta kniven rakt igenom huvudet på besten. Jag ser framför mig allt blod som ska komma, hur Olle skall skälla och ha blod i skägget. Inte tappa kniven, vad jag än gör tänker jag.

Hinner man sätta kniven i vildsvinets huvud funderar jag? Eller hur fasen anfaller dem? Fäller dem en på två sekunder som i Törnfåglarna eller har man någon som helst chans? I Törnfåglarna vet jag att pappan till pojken säger att han har ett enda skott på sig att döda ett vildsvin som kommer emot honom, annars är det klippt. Senare i filmen händer precis det och pojken missar och dör. Funderar på om det finns några bildande youtubeklipp om hur man dödar vildsvin för hand, men fattar faktiskt själv att det här börjar spåra. Säger högt och lugnande till Olle att vi hjälps åt om det kommer ett vildsvin. Han ser oförstående på mig och viftar osäkert på svansen.

Vi möter inga vildsvin. Det blir inget blod. Däremot hittar vi några nävar gula kantareller och ett par fina Karl-Johan, så det blir en lunchmacka. Och jag tycker absolut att man kan avsluta en sådan lunch med en äppel- och körsbärspaj med vispgrädde. Nypressat ångande kaffe. Så det blir det.

Och apropå kaffe, så lärde jag mig en gång av pappas ex, Kirsten att man absolut inte behöver bli ledsen om man spiller kaffe över all svamp man plockat (vilket jag så klart precis hade gjort, fråga mig inte hur) för det är nämligen så att kaffe i själva verket förstärker smaken på svamp, så känn er fria att hälla en slatt i svampsåsen!

En annan sak som jag just lärde mig av mamma är att man ska ta bort det mjuka på underdelen av hatten på en Karl-Johan. Hon visste däremot inte varför, så detta har jag tagit reda på nu.

Det är nämligen så att i botten på de små rören som utgör det mjuka under en Karl-Johan-hatt så lägger larverna sina ägg och de är snabba på det, så det är bara på väldigt unga exemplar som man möjligtvis kan låta bli att ta bort det, men varför chansa? Detta gäller för övrigt inte bara Karl-Johan utan de flesta soppar.

I vilket fall så har jag hunnit plocka upp ett och annat om svamp genom åren. Och jag har också gjort en del misstag. Som jag lärt mig av. Ibland får jag till exempel för mig att jag ska vidga mina vyer och lära mig att artbestämma fler sorter. Oftast blir det olika soppar, för de är lättast och i den gruppen finns det väldigt många ätliga exemplar. Men jag har faktiskt börjat lessna en aning på soppar, för de är så fruktansvärt ofta fulla med mask. Och jag är äckelmagad.

Jag och Björn höll på förra året och experimenterade med lite olika nya svampsorter och jag tror att i vår iver så plockade vi med oss ett antal exemplar som inte var särskilt fräscha. Av misstag hamnade en och annan med i stekpannan sen och när jag såg hur det faktiskt krälade en aning i röran så höll jag bokstavligt på att kräkas. Sen åt jag inte mer svamp det året.

Kantareller och tratt/höstkantareller. De är sällan angripna. En och annan fin ung Karl Johan. Det går bra. Resten kan få återgå till Moder Jord om jag får välja.

Men om man nu vill artbestämma, då vill jag rekommendera en svampbok som jag fått av min bonusfaster Gunilla. Nya svampboken heter den, skriven av Pelle Holmberg & Hans Marklund. Jag hittar snabbt och lätt nästan alla svampar jag hittills velat slå upp. Sen är den ju inte direkt smidig att ta med ut i skogen, men man kan ju lägga de osäkra exemplaren i en separat påse och kolla upp hemma sen. Jag har också prövat ett antal olika svamp-appar, men ingen av dem har varit tillräckligt enkel eller tydlig tycker jag.

Nya svampboken - av Pelle Holmberg & Hans Marklund

Och om jag ändå rekommenderar böcker och temat är svamp, så erinrade jag mig plötsligt idag på min runda i skogen om en udda bok, som faktiskt gjorde intryck på mig. Den var väldigt välskriven och jag älskade miljöbeskrivningarna i den. Svampkungens son, heter den och är skriven av en av mina favoritförfattare, Marie Hermanson.

I den gestaltas ett spännande far- och son drama, där sonen tröstlöst genom hela sin uppväxt tvingas se sin far förföra de vackraste av de kvinnor som deltar i någon av hans många svampexkursioner. Pappan besitter en helt fantastisk kunskap om svampar och hans karisma när han talar om dem får kvinnorna på fall. Om jag inte minns fel så börjar varje kapitel med en beskrivning av en ny art. Händelsekedjorna som sätter fart sen i boken är mystiska och oväntade. Slutet likaså. En bok för den som gillar udda miljöer och vill bli överraskad. Den kan vara svår att få tag på, men kolla Bokbörsen. Eller om du prenumererar på Storytel - så finns den där.

Svampkungens son - Marie Hermansson

Så några tips då. Det här har jag fått lära mig. Det bästa är att borsta rent svampar. Man ska inte skölja dem i vatten, för då kan de tappa smak.

För att bevara smaken när man vill spara svamp ska man i första hand torka dem, i andra hand frysa. Men när man tinar dem sen tenderar de att ha tappat struktur och konsistens. Torkad svamp kan man lägga i blöt en liten stund innan man ska använda den.

En annan sak som jag vill dela med mig av är hur man steker svamp. Jag gjorde nämligen fel ända tills för några år sen, vilket resulterade i att svampen inte fick någon härlig konstistens när jag lagade till den. Den envisades med att bli kokt snarare än stekt och därmed också en aning sladdrig vid servering. Inte härligt tyckte jag. Googlade och googlade tills jag hittade ett litet tips från Morberg tror jag det var.

När man steker färsk svamp så lägger man den i torr stekpanna (utan smör) på hög värme. Då ger svampen ifrån sig all vätska och står och kokar en stund. Låt all vätska koka bort, sen lägger man i smöret. Och om man vill få lite krispig yta så kan jag rekommendera att man kör 50/50 smör och mild olja, typ rapsolja. Inte olivolja, det tar över och förstör den fina smaken som jag tycker blir besk då. Pröva det här sättet att steka svamp på så blir det bra - Lovar!

Mitt hetaste tips om hur man kan tillreda och servera nyplockad svamp är att fräsa den och rulla in den, tillsammans med stekt fläsk och rårörda lingon i en nygräddad pannkaka. Det är grejer det. Missa inte det för bövelen!

Annars är ju förstås en hederlig svampmacka alltid lyx, särskilt om man kanske bara råkade hitta lite svamp på vägen hem eller så. Svampstuvning och svampsoppa är ju också kalas förstås.

Så åter till nojjorna, jag gillar ju katastrofscenarier som tidigare nämnts. Många är ju skraja för det här med att bli förgiftade och varje år går experterna ut och varnar. Men jag har i alla fall  hittills aldrig lyckats bli förgiftad av svampar, vilket ju förmodligen beror på att jag är tämligen selektiv. Känner ingen som blivit förgiftad heller.

Har däremot hört historier om människor som på ett mer frivilligt plan, har satt sig ur spel med en och annan luciferisk toppslätskivling. Och det får mig osökt att börja tänka på brunbjörnar. Visste ni att björnen liksom vissa människor (självklart ingen av er som läser det här) också den gillar att berusa sig och ta en och annan tripp till månen? Den föredrar dock flugsvamp framför toppisar. Rekommenderar inga människor att pröva på det dock, tror inte man behöver vara äldre än typ fem år för att ha hunnit lära sig att flugsvamp inte är bra för människosläktet.

I övrigt hoppas jag att ni snart får en härlig svampdag i skogarna och att ni liksom jag slipper bli vildsvinsmat. Jag avslutar det här nördiga inlägget med en av de ovan nämnda björnar, som just är på väg in i dimman. Så kan det gå!

Farstanäs

Nu var det alldeles för länge sen vi skrev något. Blir lätt så med all vardag. Vi har bott i husbilen i över 6 månader nu och här kommer en statusuppdatering.

Tänker på Zencitatet "Before enlightenment, chop wood, carry water. After enlightenment, chop wood, carry water."

Självklart rör det upplysning. Men det är också något som jag just idag skulle vilja tolka som att innan husbilen var det vardag och en massa bestyr och nu efter att vi flyttat in i husbilen är det också vardag och en massa bestyr. Skillnaden är att dessa utförs i en helt ny kontext och på många sätt i ett liv som känns väldigt mycket mer berikande och vackert för själen att få dansa i. Finns väl en och annan som har beskrivit sitt sinne så efter ett uppvaknande också?

Men faktum är att vi nu bor på en av de vackraste platserna jag varit på. Eller i alla fall på väldigt länge. Farstanäs Camping är en oas. Och vi har hittat en oas i oasen, själva, en bit bort från de stora uppställningsplatserna. På en grönskande gräsmatta, stor som en fotbollsplan, står vi uppställda med skogen som väggar, himlen som tak och 40 meter ner ligger havet och en långgrund strand. Vi kan ha hunden lös, barnen lösa och oss lösa. Lösa och lyckliga. Busiga som tallarna och granarna, som här påminner i mäktighet om “Sagan om ringen”. Den Bauerska skogen ger intryck av att ha ett eget liv. På riktigt skulle jag inte bli förvånad om en liten luciferisk tomte plötsligt glittrade fram bakom en stubbe.

Längs med udden ligger flera grunda stränder i olika storlekar, bänkar som inbjuder till rosa kyssar och ljusblått smek. Kvällshimlar vars pastell målats med så stor omsorg av detta universum att min blick nästan smälter av välbehag. Och under en av dessa himlar, på en av dessa bänkar, frågade Björn mig här om dagen om jag ville gifta mig med honom och jag sa ja. Såklart. När det gäller min kärlek till Björn, så tror jag att hela jag faktiskt bara består av ett enda stort JA. Han öppnar min själ, mina tankar, mitt hjärta och min kropp på ett sätt som får det att SJUNGA ja i precis allt som är jag tror jag. Och jag tror också att det är sällsynt. När jag lyssnar på andra så är det det.

En annan sak som är magisk med Farstanäs är den samhälleliga känslan. Det är faktiskt ett litet samhälle här med människor som jobbar och ligger här året runt. Och det är spännande. Därför att i dagens Sverige så hälsar grannar knappt på varandra längre. Ett villakvarter kan vara så ödsligt att det ekar. Men här vet alla vilka alla är. Lena, föreståndaren tar hand om alla. Hon är det nav vilket allt kretsar runt. Och hon brinner för det här stället. Har varit här i 37 år. Älskar barn. Jag har sällan träffat någon som på ett så genuint sätt visar kärlek gentemot mina barn. Och omsorg.

Och vi hälsar på varandra och ler när vi passerar varandra på vägen. Alla hälsar och ler. Alla barn leker med varandra. Cyklar, spelar fotboll, badar, är i skogen. Som förr i tiden, som i Barna i Bullerbyn. Och vi har namn utifrån geografiskt läge eller andra epitet. Som Cecilia från Gropen, eller Lasse med hatten. Alla vet vad vår hund heter. Och när något går sönder så finns det någon som känner någon som kan fixa det mot ett par hundralappar. Alla sköter sig själva. Alla är hjälpsamma när något inte funkar.

Och ja, jag njuter av det fria livet. Vi har köpt ett fiskespö. En keramikgrill vi kan baka i året runt. Och vi hämtar vatten i dunkar. Det är fruktansvärt charmigt.

Och ibland bara sitter jag och Björn och skakar på huvudet och undrar hur det kunde bli så, att när vi gav upp ekorrhjulet och började tänka minimalistiskt. Då hamnade vi plötsligt i ett läge med en “million dollar view”. Livet är sanslöst spännande. Inte alltid perfekt,  det ingår i att vara människa att ha ups and downs, som vågorna här nere, ändrar karaktär med vind och väder. Men detta väder, det utspelar sig i en magisk och trollbindande plats. Det är ett som är säkert.

Jag hoppas att fler där ute som drömmer men hålls tillbaka av rädslor vågar hoppa snart. För livet är nu. Alltid nu.

Osso Buco

Jag gör en Osso Buco. Jag bara gör den. I husbilen. Det är massor med bilar, vi kallar dem så utanför, de kör och kör. På väg någonstans allihop. Fort går de, för att snabbt komma fram. Till något. Viktigt. Det måste vara något viktigt.

Men jag gör inget viktigt. Bara en Osso Buco. Det ryker om mitt kaffe. Det finns en hänförande rörelse i ångan från en kaffekopp. En fantastiskhet när solen från takluckan i husbilen plötsligt får rapsoljan att lysa intensivt gult, ja visst. Rapsen har ju stått där på fälten i solen och solat sig under himlar med alla möjliga väder. Den var inte på väg någonstans. Ändå är den här nu.

Cyklister far förbi, deras lårmuskler spänns och spänns. De trampar och trampar och trampar. Jag tror att de vill framåt, på väg någonstans. Till något som är viktigt. Med mobillurarna i, de pratar jobb och problem medan de cyklar. Träning är viktigt. De klockar pulsens slag, läser av hälsan, räknar åren. Oroligt försöker säkra sin tid. Inte bli sjuka. De måste hinna dö, så de har inte tid att vara sjuka.

Men jag tränar inte. Jag gör en Osso Buco. Utanför snurrar världen vidare. Alla jobbar och jobbar. Jag vill snabbspola allas liv, sitta ovanför och titta ner med en uppskruvad hastighetskamera. Se flera generationers människor i sina bilar flimra förbi, som streck skulle de bara bli. Som en enda hysterisk rörelse fram och tillbaka, fram och tillbaka. 300 år passerar, 500 år passerar.

Och alla kom fram. Oj, vad alla kom fram. De skyndade sig så duktigt. De gjorde sina karriärer, sina barn, sina svek, sin lycka. De föddes och dog. Föddes och dog. Så vackert meningslöst.

Vart ska jag någonstans? Jag vet inte det. Du kan inte ställa mig en sådan fråga. Jag känner inte svaret. För jag gör en Osso Buco. Det går två skogsduvor där på andra sidan vägen, på kyrkogården mittemot. De pickar bland tulpanerna, orangea, gula, vita. Visst är det bedårande vacket? Så signifikant osignifikant att tulpanerna blommar där. Blommar de om femhundra år? Blommar de imorgon? Det är där på kyrkogården alla bilförare och cyklister hamnar. Både de som tränade och inte.

Jag också. Jag ska ligga där en dag. Tills någon behöver min gravplats och ingen längre minns mig. Och sen minns de inte längre den som tog min gravplats eller de efter den, efter den, efter den. Alla kom fram. Skönt!

Tänk allt väder som ska passera under min livstid på himlarna. Varje dag tittar jag på himlen och vädret. Molnen har väl ingen bana, ingen framtid? Eller? Undrar om himlen runt jordklotet någongång, någonsin intar exakt samma skådespel som någon gång innan? Om den gjorde det? Jag vet inte. Jag gör en Osso Buco.

Tänka sig att man får tycka så mycket också. Ta ställning till viktiga saker. Det är så viktigt. Så otroligt viktigt och blodigt. För guds skull engagera er. Det är inte roligt längre Cecilia. Du kan inte bara göra en Osso Buco. Det funkar inte så. Nu måste du kliva i. Bestäm nu riktning, det är otäckt. Oroande att se dig göra Osso Buco. När det är så mycket som vi måste göra.

Vad är det med dig? Är du deprimerad?

Nej har jag ju sagt. Det är bara det att jag gör en Osso Buco. Jag kanske kommer sen. Kanske inte. Jag vet inte. Vitsipporna blommar nu. Jag tror jag känner av min pollenallergi. Det blåser. Har ni märkt att det blåser idag faktiskt. En till cyklist. En till cyklist i nedförsbacke. En i uppförsbacke. En bil med ena framlyktan trasig. Oroande det med.

Wow hörrni, nu kom solen fram igen. Nu badar husbilen i gyllene ljus. Olle sover. Inget särskilt. Inget särskilt behöver jag läsa in i det. Insikter är konsumtionsvaror. Jag kan köpa dem på Ica Maxi. Men det gör jag inte.

Jag gör en Osso Buco.