RÖDA HUSET - BANKENS HUS

RÖDA HUSET

För drygt en vecka sedan satt jag och Cecilia och pratade om hur vi skulle möblera i “röda huset” - barnens namn på villan i Skuru - som vi såg fram emot att flytta in i. Jag såg verkligen fram emot att göra mig hemmastadd i detta charmiga, nyrenoverade sekelskifteshus. Kalasläge med gångavstånd till barnens skolor, Nacka forum och idylliska Nyckelvikens naturreservat. Tio minuter med buss till Slussen.

I detta hus har barnen, fyra och sju år växt upp tillsammans med Cecilia och hennes exman. Alla deras kompisar bor i närheten. Röda huset är deras hus, deras värld, navet i deras liv.

För drygt en vecka sedan kände vi en sorts lättnad då vi tänkte på röda huset. Jag säger “en sorts” lättnad. Nästan allt var klart. Cecilia hade kommit överens med exmannen om summan vi skulle köpa ut honom för. En liten detalj återstod. Banken skulle också ha ett ord med i spelet. Vi hade nästan glömt bort att det inte var vårt hus vi skulle flytta in i.  Vi skulle flytta in i bankens hus. När man ser det så är det inte alls konstigt att banken måste få syna oss i sömmarna. Den här Björn och Cecilia. Vad är det för typer? Är de flitiga och duktiga små människor som kan springa snabbt i ekorrhjulet? Den här Björn, vad tjänar han per månad? Hur mycket drar de in tillsammans? För en dryg vecka sedan kom beskedet. TIllsammans fick vi ha lån på fem gånger vår samlade årsinkomst. Men för att kunna bo i Röda huset räckte det inte med den summan. De lån som redan finns på huset är större. Dessutom skulle vi ha behövt låna upp ännu mer för att göra vissa nödvändiga renoveringar.

När beskedet en morgon, för drygt en vecka sedan, damp ned i Cecilias inkorg förlöstes något. Det kom tårar. Cecilia förälskade sig en gång i Röda huset och jag förstår henne. Men det som förlöstes var inte bara tårar. Också en stor och brutal frihetslängtan fick bryta fram.

Den här hösten har varit en turbulent tid för oss båda. Jag bodde en tid i min bil. Ja, det är sant. Ibland bodde jag på hotell. Ibland i tält. Men jag  fann att det ofta var mer praktiskt att bo i min bil. En morgon bjöd jag in Cecilia på frukost i min bil. Jag kokade gröt på ett spritkök i bakluckan. Bilen stod parkerad nere vid vattnet i Skurusund. Där satt vi i bakluckan och åt gröt med drottningsylt och mjölk med lång hållbarhet. Det smakade gudomligt. Solen lyste på oss där vi satt och drack kaffe och vi sade till varandra - mer än såhär behöver vi inte. Punkt. Vi sade det med den nyförälskade glimten i ögat. Javisst. Men samtidigt slogs en djupare ton an i våra inre världar. En ton av frihet. Av avskalad enkelhet och skönhet. Det var något mer än nomadromantik.

Mot bakgrund av detta var det därför inte alls konstigt att jag reagerade som jag gjorde när Cecilia senare på kvällen sade - vi köper en husbil och bor i den - och jag svarade - Yes, det gör vi.

Det hela var moget i oss. Men då mailet från banken kom och vi sörjt drömmen om Röda huset en stund halkade vi först in på ett annat spår. Det givna spåret. Vi kastade oss över våra datorer och letade frenetiskt på Hemnet efter bostäder i Nacka som kostade max 5 gånger vår samlade årsinkomst. Våra hjärnor snurrade frenetiskt och överröstade den viskande rösten som funnits där ända sedan vår gemensamma frukost i bakluckan på min bil. Men till slut tröttnade vi på Hemnet. Och när vi på kvällen utmattade slog oss ned framför brasan hörde vi rösten viska. Frihet.

Sedan gick det undan. Följande dag körde vi in genom grindarna på Caravanhallen i Södertälje. En timme senare skrev vi kontrakt på vår Dethleff Esprit I 7910.