tisdag 7 mars 2017

Om jag får vara HÄR eller inte.


Nu har vi bott i husbilen i ca 7 veckor. Det är längre tid än en semester. Och jag inbillar mig att det händer något efter cirka en månad på samma ställe. Jag tycker mig ha upplevt det när jag varit på semester utomlands lite längre tid någon enstaka gång. Man liksom slutar känna det som om det är en semester och mer som om man bor där, blir en del av kulturen. Flyter in i landskapen och möten med människor på ett annat sätt. Man hittar affärerna, börjar få referenspunkter och en lunk.

Och på samma sätt börjar det kännas med husbilen nu. Man har liksom hittat en lunk med rutiner, börjar känna sig alltmer hemma med hur saker fungerar. Städrutiner, rutiner för handling, matlagning, tömning av toa, gråvatten, påfyllning gasol och färskvatten etc. Vi har ju en hemmaplats fram till 1:a april vid Flatenbadet, men i takt med att det blir varmare kommer vi att vilja släppa det mer och mer tror jag. Det är behovet av tvättstuga som är lite körigt.

Och nu har vi ju skaffat lilla Olle också. En 8 veckors taxvalp. Hysteriskt söt och pigg. Så mysigt. Just nu ligger han och sussar på sängen på ett B&B i Nacka, då vi har lämnat in husbilen för diverse fixande som ingår i funktionsgarantin. Känns spännande. Det är något med att komma in i möblerade rum och jag känner det när jag kommer hem till mina föräldrar också. Det är så...stilla. Eller liksom fast. Man känner inte vädret. Om det är snöstorm ute som nu, så skälver hela vår husbil. Om barnen vänder sig om i kojan där framme, så gungar husbilen.

Inte helt optimalt väder faktiskt att lära en 8-veckorsvalp att bli rumsren i. Stackarn stod och skakade som ett asplöv när vi gick ut, så han kunde inte koncentrera sig på att göra ifrån sig. Men nu har vi köpt ett vintertäcke åt honom så nu går det fint.

I övrigt känns det som om vi redan hunnit få uppleva så mycket mysigt med husbilen. Vi har åkt långfärdsskridskor i Falun och Sandviken och hälsat på Björns pappa på landet utanför Falköping. Frikampat vid Omberg och gått upp på Hjässan. Parkerat inne på Strandvägen i Stockholm och gått på restaurang. Fastnat i en nedförsbacke i Sticklinge då det var så halt att vi fick ringa en bärgningsbil för att komma loss. Parkerat inne i Uppsala och gått på restaurang. Besökt Gyllene Uttern och ätit lunch.

Samtidigt fortsätter jag och Björn att göra det vi älskar mest, vi filosoferar, förundras och pratar med varandra tills öronen trillar av. Vi diskuterar möten med människor som gjort intryck på oss och gläds åt alla de som kommenterar och delar med sig på vår wall på Facebook. Jag fortsätter att studera och anstränger mig för att hitta strukturer på dagarna så att jag får lite plugg gjort varje dag.

Av någon anledning har mindfulness fått ett nytt uppsving i mitt liv. Ibland kan det ge så otroligt mycket att lägga ner de djuplodande och intellektuella diskussionerna om alltings varande och ickevarande och gå tillbaka till basics. Känner att det gjort underverk för mig de senaste veckorna att simply göra det jag gör för tillfället och inget annat.

När man får mycket tid med sig själv, det är då man märker vilket jäkla ståhej och tjatter det är där uppe i hjärnkontoret. SÅ mycket krav och förväntningar som jag inte ens själv tror på. Fick nog här om dagen när jag märkte att jag inte ens “kunde duscha när jag duschade”. Jag var inte där en sekund, utan i triljoner med nojjor om vart jag var på väg och vad som var smartast och mest effektivt att göra först och sen. Har ackumulerat så sabla mycket självutplånande stress de senaste tio åren att jag liksom inte riktigt kan fatta att min situation inte ser ut så längre. Hjärnan går på stresshögvarv trots att den inte behöver göra det. Av gammal hävd och vana. Det har varit så mycket praktiskt också runt omkring med skilsmässa, flyttar och jobb och barn. Märker att jag är ruskigt stressad när jag till slut får ångest bara av behöva avgöra om jag ska borsta tänderna eller betala räkningarna först. Som om simpla och helt banala saker blir livsviktiga. För jag har ingen aning i röran om jag prioriterar rätt. Jag har helt enkelt inte överblick utan har hållt 1000 bollar i luften samtidigt och försökt att inte göra andra människor besvikna. Människor som kritiserat mig hårt och skoningslöst.

Men när jag stod där i duschen här om dagen hörde jag plötsligt mig själv säga högt till min oregerliga hjärna:

  • Om du har EN ENDA INTRESSANT sak att säga, så säg det ta mig fan NU!

Och DÅ minsann blev det tyst. Helt blankt. Totalt empty. Stilla. :) Så så intressant är den.

Så jävla tacksam för det! Så otroligt jävla tacksam. Jag fick till slut duscha när jag duschade.

Närvaro och stillhet är precious. Ibland är det det enkla (ganska ofta faktiskt) som gör den stora skillnaden. Jag älskar att röra mig på höjder av vakenhet och grace och alla måsten kan då och då spricka som såpbubblor mitt i det här stolliga livet, men ibland är det den enklaste mindfulnessövningen som kan göra hela skillnaden.

Om jag får vara HÄR eller inte.

Stora kramar till alla er där ute.

Cecilia

4 kommentarer:

  1. Nu blir jag så där glad igen " få delta i ert liv". Sitter o läsa dina rader o känner mig oxå lite stressad " det puttrar väldigt på spisen Kycklingond ska de bli. Men men jag vill läsa klart e ju så nyfiket spännande. Varför är det spännande 🙄 Jo ni gör ju vår dröm. Den som inte landat än.... Nä nu måste jag skynda mig fonden kanske bränner annars . Fast det gör igentligen inget... Hej då görs väll snart igen . Kramen Birthe 🙈

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Birthe!

      Vad härligt. Vi har förstått att det är många som drömmer om det här men inte riktigt vågar eller kan. För oss var det en rad omständigheter som tog oss till den punkten, själva beslutet däremot var en impuls. :)

      Radera
  2. Vad har ni för husbil? Var uppe i Romme i helgen med vår husbil för en lite skidåkningstripp, tänkte då på att ni bor permanent i er. Ni måste ha en större modell?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Vi har en Deathlef Esprit i7910. :)

      Mvh Cecilia

      Radera