måndag 30 januari 2017

Hur många saker har du?

Jag älskar mina saker. Min mobiltelefon till exempel. Den har jag med mig nästan hela tiden. Den är en sak. Och jag vill inte leva utan den. Jag älskar också tröjan jag har på mig nu. För att jag tycker den är snygg och klär mig. Och för att den är skön mot kroppen. Jag har flera tröjor som jag älskar. Och jackor. Och skor. Och så har jag en laddningsbar Bose-högtalare med fantastiskt ljud som jag kopplar upp mig på via bluetooth. Den skulle jag aldrig i livet vilja göra mig av med. Ok, om jag var tvungen. Men det är jag inte. Trots att jag bor i husbil. Faktum är att den här husbilen rymmer ganska många saker.


Jag och Cecilia låter oss inspireras av en rörelse som kallas för minimalism. Det är lätt att tro att minimalism handlar om att ha så få saker som möjligt. Och visst finns det minimalister som tävlar med varandra om att äga så lite som möjligt. Några av de mer kända profilerna inom rörelsen äger mindre än hundra saker. Vilket är väldigt lite om man tänker på saken. Hur många saker tror du att du har? Man kommer väldigt snabbt upp i hundra. En tandborste, en tub tandkräm, en vattenkokare, en burk snabbkaffe, en kaffekopp, eller flera, en diskborste, en flaska diskmedel, en disktrasa, en tejprulle, ett paket batterier, eller flera, en sax, en deodorant, underlägg till kastruller, grytlappar, handdukar, en fotfil, en nagelklippare, 3D-glasögon från senaste biobesöket … ja, ni fattar. Vi har knappt startat och är redan uppe i 18 saker.
Vi tycker det är viktigt att betona att minimalism inte behöver handla om att pendla från en extrem till en annan. Javisst är minimalismen en reaktion mot ett samhälle, framför allt det amerikanska, där ett genomsnittligt hushåll innehåller ca 300 000 saker. Fatta! Trehundra tusen saker. Det är sjukt många saker. Med betoning på sjukt. Men det är inte bara en motreaktion. Det handlar om mycket mer. Det handlar också om kärleken till saker som ger oss glädje.


Hela dagen på jobbet igår gick jag och längtade efter att börja skriva en lista över mina saker. För att jag är grymt nyfiken på hur många saker jag har nu när jag ägnat veckor åt att slänga. Tanken på att skriva en sådan lista känns kul på ett sånt där nördigt sätt. Och jag kan bli väldigt nördig ibland. Men jag vill se det. Svart på vitt. Björn har x antal saker. Väldigt många saker delar jag också med Cecilia. Det har till och med hänt att vi delat tandborste! Jo, vi har varsin tandborste. Självklart! Men själva grejen. Att vi kan dela tandborste tycker jag är coolt. Jätteäckligt tycker nog de flesta. Men är det äckligt att kyssa sin partner? Nej, precis. Dessutom sköljer man ju tandborsten innan man stoppar in den i munnen.
Så den här listan kommer jag skriva tillsammans med Cecilia. Så att vi kan se exakt hur många saker vi har i vårt rullande hem.


Jag vill än en gång trycka på att det inte handlar om att den som har minst saker vinner. Det handlar om att bara ha saker man älskar och använder. För varför ska man ha saker man inte älskar och inte använder? Jo, det finns flera skäl till det. Tycker många. Ett av de tyngst vägande är att de kan vara bra att ha. Någon gång. Ett annat handlar om nostalgi. Jag har absolut en nostalgisk ådra. Så när jag hittade en kartong med gamla klassfoton knep det till i hjärtat. Men vad jag gjorde då var att fotografera av dem. Sedan åkte de ner i påsen med alla andra papper som skulle slängas. När det gäller bra-att-ha saker tänker vi tillämpa en princip som många minimalister lever efter. Om föremålet kostar mindre än, låt säga 200 kronor, så kan man slänga det. En burk med gem. Herregud. Hur ofta använder jag gem? Låt säga att jag kommer behöva ett gem om 7 månader. Då kan jag väl fråga på jobbet om jag får ta ett gem. Eller så kan jag köpa en liten ask på ICA. Värre än så är det inte. Då gynnar jag ju också företaget som tillverkar gem. Det finns säkert anställda där som är tacksamma över att ha ett jobb att gå till.

Så snart kära vänner kommer vi publicera den kompletta listan här på bloggen. Björns och Cecilias saker. Prydligt uppställda. Kanske med foton. Alldeles säkert med små kommentarer här och var.

Ljudet av duggregnsguld



Cecilia:

Ljudet av duggregnsguld mot rutan, vintermörker, lyktskenssagor, januari-is. De minns solskenet mot Flatensjön, som skimrande viskade i tallbarskronor. Men nu slumrandes, vaggade av smeksamma funderingar.


Jag sitter och lyssnar och lyssnar och lyssnar. Mina barn kommer att somna med duggregnsljudet i sina små mjuka öron. Jag kommer att sitta med min älskade Björn och förundras över hur verkligheten kan bli så annorlunda. Stämningen är så skön. Och förundran över vad ett verklighetsskifte av den här kalibern kan göra med en människas identitet.


När jag vaknade i morse, visste jag inte riktigt var jag var. Men kanske inte riktigt heller VEM jag var. Vårt hem är en del av vår yttre identitet. När vi byter hem, byter vi då identitet? Det har alltid fascinerat mig djupt hur atmosfärer, miljöer och känslor fullständigt kan förändra vår idé om vad som är på riktigt och inte.


Och vi flyter fram i ett verklighetslandskap som äger en oändlig potential i varje ögonblick. Och om vi stannar, andas, och blinkar med ögon som kan svälja universums hela världssjäl av möjligheter på en sekund, då inser vi plötsligt att vi kan välja om och välja nytt. Det handlar om ett steg i den ena eller den andra riktningen. Den finns alltid närmre än vad någon kan ana. Den andra vägen.


Vem är DU på den ena vägen? Vem är DU på den andra? Finns det något i dig som inte rörs oavsett vart vilken väg du väljer? För visst är vi alla vandrare? Vandrare i glömska, vandrare som sover. Vandrare som då och då vaknar till, för att förundrat se oss omkring och inse att inget egentligen är så hugget i sten som vi först trodde.


För vissa kommer det som en skör, skimrande aning. För vissa som en molande skräck i magtrakten. Kanske är det så att jag inte har kontroll. Hur mycket tvätt jag än viker, hur mycket lån jag än amorterar, hur väl jag än har klippt gräsmattan och satt vårlökar i god tid innan frosten. Så är det kanske så att jag av anledningar jag inte vet om nu kommer att dra iväg till ett berg där snöyra örnar breder ut sina vingar och tar mig med sig.


Att inte veta. Inte veta vad livet för med sig. För mig är det en high. För många andra en low.


Nu sitter jag här, med duggregnsguld i öronen och jag ser mig förundrat omkring. Vet att jag för en och en halv månad sen trodde att jag skulle bo i ett rött hus.


Men jag är här. På isbeklädda vägar en januarikväll. Och bredvid mig står vita husvagnar parkerade i en lång rad av rörliga själar. Och skogen ligger tyst och mystiskt vaken bakom mig. Väntar på natt och väntar på dag.


Som jag.


Som du?

fredag 27 januari 2017

It's just a couch/coach

Björn:

Den här veckan har varit en av de jobbigaste i mitt liv. Men också en av de underbaraste! Jag har fått känna så mycket tacksamhet! När vi hämtade husbilen i måndags var mina batterier slut efter att ha tömt radhuset i Märsta. Kroppens varningslampor blinkade ilsket. Lägg dig ner Björn, kommenderade kroppen. Spendera dagen i sängen. Läs, sov, gå en kort promenad. Skriv ett inlägg på bloggen. Ät något nyttigt. Sov lite till. Det var vad jag borde ha gjort. Men jag lyssnade inte på kroppen. Det gick ju inte. Vi skulle hämta husbilen. Sedan skulle jag stressa tillbaka till Apoteket och jobba till klockan åtta på kvällen. Och det gjorde jag. Vilket från kroppens perspektiv såklart var helt galet.
Men jag gjorde också något väldigt bra. Dagen innan, på söndagen, ringde jag till min pappa.
-Hej Asbjörn, vi skulle verkligen behöva din hjälp! Har du möjlighet att sätta dig på tåget och komma upp?
-Javisst, svarade han. När då?
-Helst redan imorgon.
Och han kom. Och han såg. Och han räddade oss.
Men trots all hjälp från min pappa, trots Cecilias ofattbara tålamod med min virrighet och mitt dåliga humör reagerade kroppen med att sätta igång ett förmaksflimmer. Det hände i tisdags. Jag hade kört barnen till skolan innan jobbet och glömt se till så att Tim fick med sig sin ryggsäck och sina överdragsbyxor. När jag sedan lämnade Elin glömde jag se till så hon fick med sig sin overall. Dessutom hade jag glömt tanka Corollan och fylla på motorolja så när min pappa och Cecilia skulle åka in till stan blev de sena till ett möte. Det blev droppen. Trots att jag i veckor kämpat som en galning med att skriva kom-ihåg- och att-göra-listor så missade jag ändå viktiga saker. Hela tiden.

Fast när jag tänker efter kom nog droppen redan på måndag kväll när jag drog upp en halvmeter lång repa på husbilen. Vägen ut till barnvik är smal och mörk och var gång man bländas av mötande bilar känns det som att man får gissa hur man ligger till på vägen. Vilket är jobbigt nog med en vanlig bil. Dessutom var husbilens lyktor var felinställda så att de lyste upp i trädtopparna och jag hade inte lyckats klura ut hur man skulle göra för att ställa in dem. Men tack och lov lyckades jag köra hela vägen fram utan några missöden. När vi äntligen stannade till på vändplanen nedanför huset kunde jag andas ut. I några sekunder. För egentligen fick vi inte stå där. Det var ju en vändplats. Vi hade fått instruktioner om att köra in genom grindarna till grannens tomt.
-Nej Björn, sade Cecilia. Du kommer aldrig in genom de där grindarna. Det är för trångt. Vi får stå här på vändplanen i natt.
Det var då det slog slint i huvudet på mig. Då vaknade en sorts dumdristighet i mig. Mina batterier var som sagt slut men nu pumpade kroppen ut en sista dos adrenalin. Alltså körde jag fram så att jag stod alldeles framför grinden. Gick ur bilen och kollade. Det var beckmörkt ute och det enda som lyste upp var bilens felinställda strålkastare. Jodå, det finns några centimeter tillgodo på varje sida. Det ska gå!
Jag började krypköra fram mellan grindstolparna. Cecilia och min pappa gick ur och försökte hjälpa till så gott det gick. Det som gjorde utmaningen oemotståndlig var ett träd som gjorde att jag var tvungen att svänga höger innan jag fått in hela bilen mellan grindstolparna. Min blick for fram och tillbaka mellan trädet, backspeglarna och Cecilias och min pappas försök att gestikulera. Vad jag inte såg, vad min utmattade hjärna inte lyckades ta med i beräkningen, var att överhänget bakom bakaxlarna är så långt. Och att det självklart svänger ut mycket mer än man tror. På vissa bussar står det med stora bokstäver. VARNING FÖR UTSVÄNGANDE BAKPARTI. En sådan skylt borde jag ha haft i bilens framruta den kvällen.
När jag sedan hörde ett gnisslande ljud och kände hur det tog stopp lyckades min sönderkokta hjärna inte räkna ut vad som hänt. Alltså backade jag lite och försökte igen….

En av mina favoritfilmer är American Beauty. I en scen försöker huvudpersonen, Lester Burnham, förföra sin fru i soffan. De har inte haft sex på evigheter men nu finns det äntligen en öppning. I ena handen har Lester en ölflaska och precis när det börjar hetta till kallnar hans fru Carolyn och stelnar till. I ena ögonvrån ser hon ölflaskan. Hon blir orolig för att han skall spilla öl i soffan. Det är en dyr soffa och Carolyn är besatt av yta och pengar. En av anledningarna till att deras äktenskap är på väg att dö. Då reser sig Lester upp, slår ut med armarna och utbrister - IT’S JUST A COUCH. (DET ÄR BARA EN SOFFA)
När jag och Cecilia sedan stod därute i mörkret och betraktade repan kom hon ihåg det där citatet. Hon såg min ångest. Men hon såg också genom den. Rakt in i min själ. Hon såg det i mig som vet att en soffa bara är en soffa. Hon såg DET i mig som VET att jämfört med kärlek så betyder inte en soffa ett jäkla dugg. Och hon slogs av att couch (soffa) uttalas nästan på samma sätt som coach (buss).
Alltså tog hon tag i mig, ömt och kärleksfullt, såg på mig med ögon som glittrade av skratt och sade. - Björn, it’s just a coach!
Först fattade jag inte. Min hjärna var helt insnurrade i ett mantra som lät något i stil med. Helvetes jävla skit. Hur kunde jag vara så klantig!?
Hon sade det igen. Och igen. Och till slut fattade jag. Jag var för trött för att orka skratta. Men mitt hjärta smälte. Av tacksamhet och kärlek. Inte ens i mina vildaste drömmar har jag kunnat fantisera om att få leva med en kvinna lika underbar som Cecilia!!
Idag är det lördag. Jag sitter i sängen i husbilen på Flatens camping och skriver den här texten. Bredvid mig ligger Cecilia och slumrar. Hon är nästan lika slutkörd som jag. Mitt hjärta tickar som vanligt. Tack gode gud för att jag slapp lägga in mig på sjukhus för att elkonvertera hjärtat! Och tack pappa för att du har hjälpt oss den här veckan! Utan dig hade jag garanterat hamnat på sjukhus. Du har kört barnen till skolan när jag legat hemma och varit sjuk. Du har hjälpt till att tömma huset på Barnvik som vi har hyrt i ett halvår. Du har hjälpt till att sortera grejer och köra till återvinningscentralen. Du har hjälpt till genom att bara vara den ofattbart positiva och vackra människa som du är.
Och sist men inte minst har du hjälpt till genom att inspirera mig. Du är en frihetstörstande själ. Du har visat vägen.

tisdag 24 januari 2017

Första dagarna



Cecilia:

WOW!

Vart ska jag börja? Har känt en otrolig otålighet att få skriva det här inlägget. Nu är det onsdag och vi hämtade husbilen i måndags på Caravanhallen i Södertälje.

Solen sken vackert när vi körde in bland alla väntande husbilar på parkeringen. Mina föräldrar hade kört oss dit från Mälarhöjden där vi stämt träff. Jag kände mig som ett barn på julafton, bokstavligt talat. Jag och Björn såg på varandra med öppna, barnsliga blickar. Husbilen stod inte kvar där den stått tidigare och vi irrade omkring en aning innan vi hittade den på baksidan där grabbarna hade ställt upp den. Och känslan när vi steg in i den. DET ögonblicket. Alla ögonblick i livet är signifikanta i sitt slag, även de som först kanske inte verkar ha betydelse, kan senare visa sig ha det. Men så känns det ju inte i det mänskliga filtret. Och det gjorde det verkligen inte nu. Det HÄR var ett speciellt ögonblick.

Vi beslöt oss snabbt för att det var smart att installera dubbla bodelsbatterier i bilen (ett tips vi för övrigt fått av en av er läsare). De hade tid direkt på verkstaden, så vi tog en promenad bort till Södertälje Centrum och åt lunch under de timmar de behövde för att göra i ordning den. En lite mindre smickrande sak som hände var att de råkade välja fel hål för vattenpåfyllning, så plötsligt kom en av killarna ut, skruvade generat på sig och sa att ähum, det är nog så att vi har råkat hälla vatten i er dieseltank.

Så det drog ut på tiden medan de svettades över att suga ut allt vatten och byta bränslefilter, medan jag och Björn oroligt googlade på trådar om hur människor som varit med om samma sak hade fått byta bränslefilter om och om igen på grund av detta misstag. Caravanhallen försäkrade oss dock om att allt var som det skulle igen och att minsta lilla, så var det bara att återvända och få hjälp.

Vi shoppade på oss lite köksutrustning och en omniaugn också, innan vi äntligen rullade ut från Caravanhallen och satte kurs mot barnens förskola/skola. Och vilken känsla. Alltså VILKEN känsla! På vägen hämtade vi också upp Björns pappa, som kommit upp för att hjälpa oss med allt möjligt, samt ta med sig en av våra bilar hem till honom. Och hans leende och blick när han fick kliva in och inta passagerarsätet bredvid sin son - oslagbart!

Barnens glädje visste inga gränser. De brukar söla lite när jag hämtar dem, men jag tror inte ens att jag hann avsluta meningen om att vi var där för att hämta dem med husbilen, förrän det blev en jäkla fart på dem. Elin sprang fram till sina fröknar och sken som en sol. Husbilen, husbilen, husbilen! Hon fick liksom inte ur sig mer. Var är den, var är den, var är den?! Tim släppte allt han hade för händer och bara sprang ut mot sitt skåp och glömde nästan sätta på sig skorna. Är det sant, är det sant, är den sant! DET ÄR VERKLIGEN SANT!

Sen åkte vi hela högen till Sickla, där vi upptäckte att det gick över förväntan att parkera på dubbla rutor. Vi hade trott att vår husbil kanske var för stor för att få plats, men vi kommer in PRECIS. Värmen i bilen föll däremot markant under de timmar vi väntade på Björn och barnen var helt exalterade, innan jag till slut fick lite ordning på dem med en film.

Björn körde försiktigt med skräckblandad förtjusning. Men när vi kom fram till Barnvik, var det inte lika kul längre. Vi skulle med millimeters marginal och en skarp kurva försöka ta oss igenom två grindstolpar, för att parkera på ett ställe där vi inte var i vägen. Samtidigt var barnen totalt övertrötta och pockade på uppmärksamhet. Asbjörn gjorde sitt bästa för att lotsa oss in, men trots det drog vi upp en repa på ena sidan av bilen.

Jag tror att Björns ångest i det läget nästan gick att TA PÅ. Den liksom vibrerade. Men jag vet inte, av någon anledning har jag alltid haft svårt för att gå igång på såna saker. Helt enkelt för att shit happens. Och gjort är liksom gjort. Det känns helt meningslöst att gräma sig. Björn är nog likadan egentligen, men jag vet att det alltid känns värre när man själv är den som orsakat det.

Jag tror att min glädje vida överstiger skråman. Sen gick det ju såklart absolut inte att få barnen att släppa tanken på att sova i husbilen. Vi är ju parkerade utanför huset vi hyr under en vecka nu, så vi kunde ju sova i huset om vi ville, men det var helt out of the question. Detta trots att vi inte klurat ut hur värmen verkligen fungerade. Trots att vi kopplat i elen, så sjönk temperaturen stadigt och när vi vaknade på morgonen stod temperaturen på 13,5 grad. Tycker barn är så otroligt sköna med sådant. Som vuxen tenderar man att bli på dåligt humör bara av siffran 13,5 grad. Men Tim och Elin vaknade och konstaterade bara sakligt. Mamma, det är en aning kyligt. Klädde på sig och gick upp i stugan och åt frukost.

Sen var det stress. Björn hade ont om tid och skulle köra barnen till skolan och själv jobba. Jag tror de fick med sig ungefär hälften av vad de skulle och jag och Asbjörn tog den andra bilen in till stan. Då ringde Björn och sa att han hade fått tillbaka sitt flimmer i hjärtat. Det var då jag förstod HUR stressad Björn måste ha varit över både de här dagarna, men också de senaste veckorna av fruktansvärda ansträngningar både fysiskt och psykiskt med att tömma hela det gamla radhuset, köra fram och tillbaka sena kvällar och samtidigt jobbat 100%. Förfärligt har det faktiskt varit.

Så han fick sjukskriva sig och åka hem igår. Och igår lyckades vi till slut få igång värmen i husbilen och ungefär vid 16-tiden kunde vi äntligen luta oss tillbaka i husbilen, varma och sköna med varsin kopp kaffe. Och DÅ först kände vi hur lugnet och lyckan liksom fick fäste och kunde ta sig in i hjärtat igen. Det plingade på min mobil nästan samtidigt och den första bilden på valpen vi ska köpa damp ner i min mailbox. Nu var lyckan total.

I natt har vi sovit SÅ gott. Både jag och Björn var mäktigt oroliga under dagen igår för att hans flimmer inte skulle ge sig, det kan nämligen innebära att han måste in på sjukhus och elkonvertera, vilket inte är någon rolig historia som ni förstår. Men till slut lugnade det ner sig och Björn tackade sinusguden både en och två gånger.

Det var så mysigt igår kväll att så sakteliga börja packa in saker i husbilen. Vi har gjort flera gallringar av saker tidigare, men jag upptäckte igår att det faktiskt är ännu färre saker som jag upplever att vi behöver ha med oss. Har slängt ytterligare en massa grejer, som känns överflödiga. Mysigast var att få bädda den lilla hundsängen som står där nu och liksom vibrerar av längtan.

Det slog mig också hur otroligt SKÖNT det känns att allt är så nära. Den stora fördelen med att ligga varmt och gott och ha tre steg till toaletten och ytterligare två till köket och morgonkaffet. Jag brukar ligga och dra mig för att gå upp på morgonen, för av någon anledning har det alltid varit kallt där jag har bott och jag hatar känslan av att sätta ner fötterna på ett iskallt golv och huttrande behöva gå ner för en massa trappor och göra kaffet. Jag är INTE en morgonmänniska. Men nu vaknade jag och herregud vad mysigt det är att sätta på gasolspisen och koka kaffe. Det påminner mig om alla mina fantastiska somrar i segelbåt.

Ja, nu ska jag sluta skriva för nu väntar grötfrukost uppe i stugan och vi ska fortsätta dagen med att tömma stugan, kasta skräp, lämna in en av bilarna på verkstaden och fylla husbilen med det vi ska ha med oss. Vi skriver listor och organiserar för fullt.

Tack till alla er som följer oss. Och tack för alla husbilsgrupper på Facebook. Det var genom dessa, som jag till slut kunde klura ut hur vi skulle få på värmen. Det var inställningarna i undermenyerna på den display vi har för att reglera allt som spökade. Svårare än så var det inte, tack och lov.

På gott humör
Cecilia




söndag 22 januari 2017

Husbilsporr

igår kväll kom Cecilia på mig. Jag skämdes. Men bara pyttelite. Jag låg i sängen med min telefon och tittade på video efter video med gigantiska über-lyxiga husbilar. Stora som bussar. Vissa hade garage som kunde svälja en hel liten personbil. Vad höll jag på med? På måndag - alltså shit, det är IMORGON - hämtar vi vår bil på Caravanhallen i Södertälje. Och det är ju ingen liten bil. VARFÖR tittar jag på andra, större, bättre och vackrare husbilar?
Så här tror jag att det är! Jag är ju bara människa och vårt släkte har nu en gång för alla den här inbyggda driften att alltid vilja ha det som är större (bättre och vackrare). Jag skrattar lite för mig själv när jag nu sitter och tänker på saken. Jag och Cecilia har bestämt oss för att gå emot det i oss själva som reflexmässigt strävar efter mer och större. För vi tror inte längre att mer och större alltid är bättre och vackrare. Vi tror att det kommer bli tvärtom för oss. Jag betonar FÖR OSS.
Men som sagt, jag är bara människa, och det här är lite läskigt. Det vill jag erkänna. Den senaste veckan har jag slängt så mycket saker att jag, när jag verkligen tar in det, får lite svindel. Ja inte bara lite. Jag får svindel. På riktigt. Igår slog det mig att det här med bilens totalvikt är en viktig säkerhetsfråga. Men också en ekonomisk fråga. Om vi blir stoppade av polisen och de väger vår bil kommer vi få betala dryga böter om vi har med oss mer än x antal kilo. Och de här kontrollerna kommer bli allt vanligare i framtiden då allt för många husbilsägare gör vägarna farliga med sina överlastade bilar. Men hur många kilo handlar det egentligen om i vårt fall? Vår bil får inte väga mer än 5000 kg. Vår bils tjänstevikt som inkluderar en förare - (jag väger 75 kg med kläder och skor och en middag i magen) - samt full dieseltank och vatten och gasoltankar som är fyllda till 90% är 4250 kg. Det ger oss 750 kg att bolla med. Men hur mycket är det kvar då vi räknat av Cecilia och barnen och taxen? Kvar blir 650 kg. 650 kg låter som mycket men det är det inte. Tänk er själva om ni skulle väga det som fyller era hem. Jag tilltalar alla er som bor i hus eller lägenhet. Ni kan ju börja med att fundera på vad innehållet i era kylskåp och frysar väger. Porslinet och kastrullerna. Böckerna. Ja herregud, böckerna. Både jag och Cecilia är bokälskare. Jag är dessutom musiker och i garaget där vi nu bor (en dag till) står en kartong med fiolnoter. Jag får ont ryggen bara jag tänker på den kartongen. De här noterna är jag inte beredd att slänga. Och samtidigt har vi bestämt oss för att inte ligga och betala för ett magasin. Jag tänker fråga min pappa om jag får ha den kartongen hos honom. Som tack för att han tar hand om den och en del andra saker så får han vår Corolla. Nu kom Cecilia in i köket. Hon läste texten jag just skrivit och vårt ständigt pågående samtal om minimalism kontra asketism tog fart igen. Skriv att det inte handlar om asketism, sade Cecilia. Det handlar heller inte om någon sorts Amish-ideal. Hela vår husbil är ju ett under av högteknologi. I veckan lät vi Caravanhallen byta ut stereon från 2008 mot en ny som har all tänkbar bluetooth-teknologi samt handsfree-telefoni. Så vad är minimalism för oss: Vi vill upptäcka våra djupaste drivkrafter och se igenom de beteendemönster som endast skenbart och tillfälligt gör oss lyckliga. Extremt mycket av det vi håller på med handlar om distraktion. Distraktion från vadå? Jo, från det där gapande tomma hålet vi alla kan känna i vårt bröst...
… distraktion från våra jobbiga känslor. Men inte bara tomhetskänslor. Också rädslor. Brist.  Förvirring. Etc.
Visst kan man dra en gräns mellan vanliga shoppare och de vi klassar som shopaholics. Javisst, det blir ett missbruk när vi skuldsätter oss på ett sätt som gör att vi själva och andra blir lidande. Men i grunden drivs vanliga shoppare och shopaholics av samma mekanismer. Om jag bara får den där prylen så kommer jag bli lyckligare. Och det blir vi ju. Temporärt. Sedan kommer tomheten tillbaka och ett lätt illamående. Som vi botar genom att fokusera på nästa sak vi skall köpa. Vi står inte över något av detta. Det är superviktigt för oss att poängtera. Det är så viktigt att vi skulle vilja skriva det med stora bokstäver på dörren till vår husbil. Vi vet precis hur tomheten och rastlösheten känns. Det var precis detta som drev mig när jag igår kväll låg i sängen och tittade på husbilsporr. I fredags lämnade jag ifrån mig nycklarna till radhuset i Märsta där jag bodde med min exfru. Och hela veckan ägnade jag åt att köra lass efter lass med prylar till återvinningscentralen. En väldigt massa saker gav vi också bort till grannar och vänner. Och alla de där sakerna hade ju faktiskt en plats inom mig. De var inskrivna på min mentala karta. Och den platsen är tom nu. Det ekar där inne. Nu sitter jag här med den tomheten. Och jag inser att det här inte bara är min tomhet. Det är en tomhet jag delar med hela vår västerländska civilisation. Den tomheten driver nästan hela vår ekonomi. Miljoner och åter miljoner människor tjänar sitt uppehälle genom att försöka fylla den. Med STUFF. Prylar. Kläder. Smink. Gadgets. Spel, serier och underhållning i alla dess former. Och framför allt. Prat. Vi pratar och pratar och pratar. För tomheten skrämmer oss. Och det är det här som gör oss nyfikna. Vad finns i den tomheten? Varför skrämmer den oss? En del av det vi ser som vår mission är att uppmuntra fler att sitta med tomheten. För vi vet att det är där - i det gapande hålet i vårt bröst - som de riktiga skatterna finns. Först är det bara tomt. Absolut. Men när vi suttit en stund upptäcker vi att det inte alls är tomt. Och det är det upptäckande som kallas meditation. Och meditation är det största äventyret en människa kan ge sig in i. Vi kommer ge kurser i meditation. Och vi kommer skriva mer om det här på bloggen. Men först skall vi flytta in i husbilen. Först skall vi kasta och ge bort ännu fler prylar. För i nuläget har vi mycket mer än 650 kg. Vi kommer klara det för vi vet att det som verkligen betyder något i livet, det väger ingenting. En kärleksfull blick. Och en påminnelse om vad som verkligen betyder något. En sådan påminnelse väger 0 gram. Det var en sådan jag fick av Cecilia igår kväll. När Cecilia läst resten av texten sade hon: “Men Björn, det där du skrev om att vi fyller den inre tomheten med prat kan ju misstolkas. Vi älskar ju samtal!”
Såklart har hon rätt! Hon tyckte att jag borde nyansera. Och det vill jag göra nu. Det handlar om varifrån pratet kommer. Ibland kommer det från en plats av inre överflöd. Då är pratet genomsyrat av tacksamhet och förundran. Eller av nyfikenhet. Eller av humor. Men ofta kommer det från en plats av inbillad brist. Då är det gnäll. Då är det offrigt och repetitivt. Då gör det ont i öronen. Och när jag hamnar i den sortens brist-drivet prat då brukar Cecilia be mig att stanna upp. Med andra - hålla käften. Och jag är tacksam för det. Jag försöker göra samma sak tillbaka.
Vi vill hjälpa varandra att stanna upp och bli medvetna om var vi befinner oss. Befinner vi oss i det inre och yttre överflöd som är essensen av varje ögonblick? Kommer vi ihåg vilket mirakel det faktiskt är att vi får lov att leva. På jorden. Nu. Att vi får känna, tänka, lukta och smaka. Att vi får andas och se färger.

Eller befinner vi oss i tankeloopar som handlar om glömska och brist?

onsdag 18 januari 2017

Den viktigaste frågan - är det här sant?



Vill börja med att säga att vi är helt överväldigade av all respons vi har fått på bloggen so far. Och det coolaste med det här projektet är inte längre projektet. Det är kontakten med alla människor som delar med sig till oss av tankar, känslor, filosofi och drömmar. Men också svårigheter. Den senaste tiden har jag blivit mer berörd av andra människor än på länge. Det är som att just vårt mänskliga drömmande om saker i livet tar fram en frekvens som man dagligdags kanske inte rör sig så mycket i. Något djupare och mer autentiskt.

Jag känner en allt djupare respekt för människans villkor. Och en allt större tacksamhet för att vi får chansen att följa våra drömmar. Jag är nog en sådan människa som inte vill något hellre än att stå högst uppe på ett berg och skrika ut över världen att “vi lever NU, följ era drömmar, förundras, älska, dansa, njut - gör era liv till ett stycke konst i varje ögonblick”. Höra orden eka. Vinden susa, haven dåna.

Och samtidigt vet jag att alla inte alltid har den ynnesten. Jag har blivit djupt berörd över människor som har hört av sig om situationer där det helt enkelt inte fungerar. De är sjuka själva eller tar hand om nära och kära som är sjuka eller till och med döende. De hindras av omständigheter i livet som gör det omöjligt eller iaf riktigt svårt. Och jag tänker att det skulle kunna kännas för dem som ett hån när vi basunerar ut vårt frihetsbudskap. Men det har inte hänt. Tvärtom, har dessa människor mer än andra uppmuntrat oss att fortsätta.

För de VET. De VET i sitt blod och i sina ben att livet innehåller krumbukter och överraskningar där vi inte kan följa drömmarnas väg utan tvingas bli krigare i våra egna liv. Jag vet det också. Jag har själv gått igenom saker i livet där jag tvingades ta en dag i taget. Där jag tvingades kriga för en dag till, och en till. Människor som jobbar inom vården vet om det här. De lever nära liv och död. Ändå har de så lusigt betalt att jag skäms in i märgen över vårt samhälle ibland.

Jag tror att om det är några vi verkligen kan lära oss av, så är det dessa människor. Inte de tjusiga föreläsarna som utan verklighetsförankring basunerar ut budskap om multitasking och positive thinking. Eller som en föreläsning som jag smärtsamt genomled med en kvinna vars starkaste budskap var TULE (tuttarna ut och le). Jag vred mig som en mask när jag försökte stå ut med klyscha efter klyscha och enkla trista sexskämt som sålde henne mer än något budskap med någon faktisk tyngd.

Jag tror att det är de människor som lever nära den död, som samhället gör sitt absolut bästa för att gömma och glömma som har de budskap vi behöver. Det är dem som sitter på perspektiven och sanningen om vad som verkligen är viktigt. Många av dem är äldre. Själv är jag inte särskilt gammal, men kan uppleva det ibland som om jag har en gammal själ i en relativt ung förpackning.

Jag tror att för alla oss andra, som för tillfället INTE tvingas kriga i egentlig mening. Vi behöver stanna upp. Och fråga oss om våra så kallade hinder, verkligen är sanna. När de handlar om status, saker och oreflekterade rädslor. Normer och olika opinionsgudar då tror jag att vi är skyldiga oss själva att fråga den absolut viktigaste frågan i hela vårt liv.

Är det här verkligen sant!

Och vänta inte med den tills det är dags att kriga, för krigen tar all vår uppmärksamhet och kärlek. Det är då vi ska ösa ur oss själva av den energi som vi ackumulerade när vi följde våra drömmar. Det är då drömmarna ska ge oss den kraft vi behöver. Att kunna älska som aldrig förr.







tisdag 17 januari 2017

Det som alla frågor vilar i



Cecilia:

Vad ska du göra nu? Arbetar du nu? Söker du jobb? Pluggar du? Hur kommer det att bli med husbilen? Kommer ungarna att trivas, vad säger dem? Hur blir det med skolan? Hur kommer ni att stå? Hur ser er ekonomi ut?


Alla dessa frågor. Ni har dem, vi har dem. Och det är inget fel på frågor. Jag älskar frågor!


Men ibland, i vissa tillstånd så kan jag plötsligt känna att frågorna börjar sväva och liksom sjunker in i bakgrunden. Som om det finns ett större sammanhang som alla dessa frågor ibland bara måste få vila i. Obesvarade. Det finns en välsignad tystnad som dessa frågor uppstår i. Ibland är det så njutningsfullt att bara få vila i den tystnaden.


För alla dessa frågor, de innehåller krav på ställningstagande, planerande och riktning. Vissa frågor kan till och med trigga inköpandet av en kristallkula för att kunna bli besvarade. (Det har vi inte gjort btw) De innebär att vi måste vara på väg mot ett mål. De flesta frågor handlar om praktiska och sakliga funderingar, de vill bli besvarade med information. Men jag är kär i rörelsen. Rörelsen som ett fullständigt uttryck i sig självt. Jag måste inte alltid ha ett mål, rörelsen framåt kan vara tillräcklig som mål. Jag är framme redan i rörelsen. Rörelsen i sig självt är fullbordad. Ett “piece of art”.


Och plötsligt kan jag känna det som om evigheten susar i mitt huvud och får mig att känna att jag förmodligen inte är på väg någonstans, utan att livet snarare är på väg med mig någonstans. Och hur ska jag kunna veta vart? Spelar det egentligen någon roll?


Jag och Björn har med breda penseldrag målat upp en del konturer och färger kring det här projektet med att flytta in i en husbil med två barn och en hund. Vi har en del idéer om hur det kanske kommer att bli, men vi inser också att vi är fullständigt ovetande om så mycket. Och det måste få vara så. Under vägen kommer det att uppstå så många saker som vi inte har räknat med och flera saker som vi har räknat med kommer inte att inträffa. Och det är så det måste vara. Det är en spegling av livet i stort.


Det fantastiska med att få vara en så kallad människa är att få stå mitt i detta ovetandes. Och både jag och Björn är kära i uppmärksamhet. Att få vara uppmärksamma och se, känna, lyssna och smaka på allt som uppstår omkring oss. Och för att kunna vara uppmärksamma måste vi ibland varva alla intryck och frågor med tystnad. Och som jag skrev igår hitta en fast punkt i rörelsen.


Jag tror att om vårt projekt handlar om någonting förutom en del ideologier som handlar om minimalism etc, så är det nog det. Tid för uppmärksamhet, tystnad och stillhet. Vördnad inför livet och vad som känns sant i det. Det är lätt att glömma i vardagens alla bestyr, alla frågor som pockar på svar och riktning.


Men jag tror att om det är något jag och Björn vill förmedla, så är det just det.


DET som hela detta projekt, precis som allt annat vilar i.

Med kärlek från oss bägge till alla er där ute.

måndag 16 januari 2017

Att röra sig




Det händer en massa spännande saker nu. I mig.

Det dyker upp tankar och känslor som blir tydligare i det här projektet. Något om en röst i mig som blir starkare och starkare. Många jag träffar som ställer frågor om vårt husbilsprojekt fokuserar på det praktiska. Och sen efter ett tag så sänker de rösten en aning och på olika sätt konstaterar de samma sak. Vissa lite mer försiktigt och undrande, vissa tvärsäkert.
  • Ni kommer ju kanske att vilja flytta tillbaka till en lägenhet så småningom.
eller
  • Vi får ju se hur länge det här varar, det är ju inte för alltid, väl?
eller
  • Ni kommer att tröttna på det här väldigt snart och då flyttar ni tillbaka in i en lägenhet.

Olika varianter på samma sak. Det här är inget långsiktigt. Det är som om många kan känna in i att vi gör detta som ett spännande projekt, men när det kommer till att detta skulle kunna vara en livsstil som vi skulle kunna välja 4-ever, då börjar de flesta backa och undra lite.

Också vi. Men kanske inte av samma anledning. Det är självklart för tidigt att säga något förrän vi har erfarenheten. Men jag måste erkänna att det som har hänt inom mig, redan nu när vi fortfarande är på planeringsstadiet och det är en vecka kvar tills vi flyttar in i husbilen, förundrar mig.

Jag har börjat känna en frihetskänsla inom mig som handlar om rörelse. Jag vet att det blir en aning abstrakt när jag uttrycker det så, men jag vet inte hur jag annars ska närma mig det. Under de senaste dagarna har vi röjt Björns gamla radhus. Tre plan om ca 150m2 fullproppat från golv till tak med saker och skräp. Vi har skänkt bort nästan allt. Och det är något med dessa saker. De har en tyngd. Och de har ett eget liv som pockar på uppmärksamhet.

Det är som om själva tyngden i dem, vikten får mig att känna mig tung när jag bär dem och lätt när jag kastar dem. För varje meningslös pryl som åker ut känner jag det som om vingarna runt hjärtat blir starkare och starkare. Och det är något med att sätta sig i bilen och flyta fram över asfalten som gör att jag känner en berusning i rörelsen. Att röra mig lätt och snabbt.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att undra varför jag skulle vilja sitta i en lägenhet med fyra tunga fasta väggar som inte går att rubba, på en position dit jag måste återvända varje dag. Samma latitud och longitud. Varje dag. Vakna och somna. På samma koordinater. Och så känner jag mig modfälld. Tung igen.

Jag kan inte låta bli att undra om det är så att vissa av oss har en rörligare energi än andra. För i min själ finns det något som vill susa omkring. Nomadisera höjderna och vyerna. Som om färden framåt i en bil eller husbil på något sätt stämmer bättre överens med rörelsebehovet inom mig och min idé om att inget i livet står still utan rör sig konstant. Som om jag vill gå i linje med den frekvensen. Som om ett liv i husbil, ett hem på hjul skulle passa bättre ihop med den känslan.

När man sitter i ett fast hem på en plats då rotar man sig där. När man ser ut genom fönstret så ser man samma sak om och om igen. Och man väger inte in alternativet att det inte skulle behöva vara så. Det känns självklart att det hemmet är ens hem och att det sitter fast. Möjligtvis kan man flytta, men bara för att rota sig på nytt.

Men tänk om det blir precis likadant när jag väl vant mig vid att bo i ett hus på hjul? Att jag rotar mig i rörelsen, de olika vyerna? Och att det kanske inte kommer att kännas som ett alternativ att sätta mig i ett hem igen utan hjul. Varför skulle jag? Under den här tiden har jag avvecklat ganska många saker. Några saker har jag istället inkluderat. Och hittat en ny passion inför.

Som mina vandringskängor. Det är något magiskt med dem. När jag tagit på mig dem och kläder som jag är varm i, då känner jag mig oövervinnelig. Jag tittar fascinerat på mina kängbeklädda fötter och tänker att shit vad coolt, jag kan gå vart jag vill med dem. De kan ta mig framåt. Så knäppa betraktelser, men det är något återigen med rörelsen som har gripit tag i min själ.

Och jag njuter av saker. Att kunna gå igenom en shoppinggalleria och känna att ingen av affärernas utbud appellerar till mig längre. Möjligtvis Naturkompaniet och mataffären. Eller känslan av luft i lungorna, eller en måne stor som en pannkaka, eller neonskyltar som magiskt glimrar utanför en OK/Q8 mack. Eller att en taxvalp snart kommer att göra entré i mitt liv. Det är någonting med att känna att livet plötsligt får handla om det vi verkligen behöver. Värme, mat i magen och sömn. Och att den fasta punkten om det finns någon snarare handlar om våra relationer. Mina barn. Björn. Och ni andra där ute.

Rörelsemänniskor eller inte. Det är coolt när ni korsar den väg som mina kängor trampar på, eller vår husbil snart ska rulla iväg på. Den vägen. Och våra frekvenser, när de möts. Så magiskt.

Att röra sig.

lördag 14 januari 2017

Skogstokiga av överflöd

Vi vet, vi är ruskigt bortskämda! Helt åt helvete bortskämda är vi. Nästan hela högen. Hela svenska folket. Eller vänta lite. Vadå bortskämda!? Vi är rika. Vi lever i överflöd. Ja vi vet att miljoner människor lever i flyktingläger. Att de inte äger mer än det som får plats i en väska.
Men vi känner ingen skuld.
Skuld och skam är trams.
Däremot känns det spännande att ta reda på vad vi egentligen behöver för att känna oss levande. Kanske gör vi oss av med en massa saker som vi kommer sakna. Men då får vi väl upptäcka det. Men seriöst, varför skulle vi sakna något när vi bor i en 8,5 meter lång husbil med hur många förvaringsutrymmen som helst. Där finns kylskåp och frys. Där finns toalett och dusch. Och vi kommer tjäna pengar. Inte mycket men tillräckligt för att kunna fylla kylskåpet med god mat. Vi kommer ha råd att värma husbilen och tanka den full med diesel så att vi kan åka runt som vi själva vill.

Herregud! Vad kommer vi sakna? Stjärnorna på himlen? Fåglarna i träden? Skidbackarna på vintern? Badsjöarna på sommaren? Kantarellerna på hösten. Vitsipporna på våren?
Varandra?
Ni, våra vänner?
Vi kommer ha mer tid än tidigare att åka och hälsa på er! Vi kommer få tid. Massor med tid. Vi kommer inte behöva klippa gräsmattan. Städningen kommer gå på tjugo minuter. Sedan är vi fria att göra vad vi vill. Framför allt kommer vi inte behöva valsa runt i Gallerior för att hitta saker att stoppa in i vårt hem. Och skulle vi mot all förmodan få lust med det så kommer det inte gå. Den där snygga soffan får någon annan köpa. Vi har inte plats. Sorry soffan! Du får bo hos någon annan.

Hela eftermiddagen satt jag och Cecilia och såg hur mina förra grannar i Märsta bar ut den ena möbeln efter den andra. Sängar. Byråer. Mattor. Motorcykelhjälmar och myslyktor från Indiska. Snapsglas och skohyllor. Det var en fantastisk känsla. Berusande. Hej då plastgranen. Hej då alla jävla prylar. Måtte ni fortsätta existera några år till som de perfekta former av stjärnstoft som ni är. Ni är så överflödande vackra. Ni flödar över av meningslöshet och samtidigt smälter ni sömlöst in i universums magiska formväv.

Jaja, vi vet att vi hade kunnat ägna några veckor åt att rodda med annonser på blocket och tradera. Klart vi hade haft glädje av de tusenlapparna men det här gav ännu mer glädje. Grannarna blev så himla glada. En mamma till nio barn och mormor och farmor till många barnbarn ville ha det mesta. - Kan vi ta den här också? frågade hennes dotter. - Jaja, ta den sade vi och jag tror att vi kände oss minst lika glada. Först tyckte hon nästan synd om oss. När vi sedan berättade om husbilsprojektet blev hon nyfiken. Fattade att vi inte var knäppa. Kanske insåg hon att vi var mer än så. Helt skogstokiga.

För det är så vi känner oss. Vi känner oss lite som Thoreau när han byggde sin stuga i skogen och skrev Walden. En bok vi just nu älskar att läsa högt ur. Vi känner oss lika nyfikna. Lika bråkiga och ifrågasättande. Lika sugna på att avslöja det som verkligen betyder något i livet. Inte i teorin utan i praktiken. De flesta håller nog med om att det som verkligen betyder något är familj, vänner och tid att umgås. De flesta är fullt medvetna om att vi inte kan ta med oss en enda pryl, en enda krona, när vi reser vidare till de eviga jaktmarkerna. Men för oss räcker det inte med att veta det. Vi vill leva det. Nu.

onsdag 11 januari 2017

Skärmtid och Workfulness

Tidig morgon. Försöker skriva något om vad som händer i vårt liv men det går trögt då jag fått sällskap av Elin som hela tiden pockar på min uppmärksamhet. - Vad skriver du? Varför skriver du så mycket? Jag vill att du leker kurragömma med mig!
Jag vill egentligen stänga ned datorn och vara med henne men ... ja, jag vill ju så gärna skriva också! Dilemma.
Men nu tittar hon på Netflix på Ipaden ... hon verkar lycklig med det men jag känner mig fortfarande kluven. Jag och Cecilia pratar ofta om detta med skärmtid. Inte så att vi vill befria oss helt och hållet från våra skärmar. För att skriva den här bloggen behöver vi ju skärmtid men vår ambition är att skapa rutiner så att vi i största möjliga utsträckning kan vara skärmfria tillsammans med barnen. Ett sätt är ju att gå upp tidigt på morgonen och skriva. Innan barnen vaknat.... men det gick ju sådär idag :)
Vi bor fortfarande i Röda Huset och idag på förmiddagen kommer fyra flyttkillar hit med en flygel. Jag och mitt ex försöker sälja vår Yamahaflygel på blocket men det går trögt och den 20e skall radhuset där jag bott tidigare få nya ägare. Alltså får den stå här tills den blir såld. Här är annonsen; https://www.blocket.se/stockholm/Flygel__Yamaha_C3__nyskick_70873008.htm
Tänk om just du som läser detta drömmer om att köpa en vacker flygel att pryda hemmet med? Kanske är du musiker och behöver ett högklassigt instrument?

Apropå skärmtid så läste jag igår en artikel om Workfulness. Ett nytt begrepp för mig! Det kommer såklart från mindfulness men handlar mer specifikt om hur man skall bli mer närvarande på jobbet. Workfulness är ett utbildningsprogram som utvecklats av Telenor i samarbete med hjärnforskaren Katarina Gospic. I artikeln, som var en intervju med en chef som gått kursen, framgick att de som lär sig hantera digitala medier på jobbet också blir mer närvarande på sin fritid. Mannen som blev intervjuad berättade att han numera alltid lägger undan mobilen då han lunchar eller fikar med vänner. Hemma har han sällan mobilen i närheten då han är med sina barn.



Min framtidsspaning är följande:
Hur vi hanterar vår mobiltelefon kommer bli en klassfråga. På gott och ont. Ont därför att vi människor alltid hittar på saker som gör att vi kan stämpla andra som obildade och pinsamma. Vi människor tycks älska att bygga osynliga murar runt våra sociala sammanhang. Murar som består av oskrivna regler. De som följer dessa regler bli inkluderade och de som bryter dem stigmatiseras och utesluts. Att plocka fram sin mobil under socialt umgänge kommer bli en sådan regel. I vissa sammanhang kommer man titta snett på den som inte kan hålla fingrarna i styr. Vad är det som gör att den här idioten tror att hen inte kan vänta en timme med att kolla sina sms. Pinsamt! Så tänker bara obildade tölpar!
Det positiva i min spaning är att de som lär sig lägga undan mobilen i sociala sammanhang kommer få ett rikare och mer tillfredsställande liv. Och att de som ännu inte lärt sig förhoppningsvis kommer följa efter. 
Slut på spaningen. Slut på dagens inlägg. Nu ska jag laga gröt och köra barnen till skolan!
Önskar er alla en underbar dag!

söndag 8 januari 2017

Genom husbilens panoramafönster



Cecilia:

Det här blir kanske ett inlägg lite utanför ramarna för husbilsäventyret, men ändå hänger det ihop. Jag ska också göra mitt bästa för att vara självkritisk. Det handlar om samtiden och vår syn på oss själva som självständiga individer. Ett pussel, som jag ibland tycker är svårt att få att gå ihop.


Vi lever i en tid där individualismen är starkare än någonsin. Generationsforskning visar att generation Y och Z (80 och 90-talister) slår alla rekord i att hävda sin självrätt på en arbetsmarknad som tidigare varit präglad av kollektivtänkande och plikttrogna individer som undrar hur de kan bidra till sin arbetsgivare. Arbetsgivarna har kunnat sitta mjukt tillbakalutade och kunnat välja och vraka bland individer som under knivskarp konkurrens har slagits om att få komma in på arbetsmarknaden och att få stanna kvar i den. På många ställen är det fortfarande likadant, alla branscher påverkas inte lika snabbt. Men i ett flertal branscher förändras detta och arbetsmarknaden på sina håll står istället med arbetskraftsbrist. De möter individer som frågar vad arbetsgivaren kan göra för dem, inte tvärtom. Jag vet hur det är att försöka deala med dessa individer, eftersom jag har jobbat med employer branding. Det är inte lätt. Allra svårast är det att få “the old crew” att fungera med “the new crew” (och vice versa).


I våra könsroller och i våra förhållanden har vi sett något liknande i och med kvinnorörelsen och jämlikhetskampen. Tidigare var kvinnor beroende av sina män och kunde knappt lämna ett äktenskap. Idag ser det annorlunda ut. Mannen måste anstränga sig för att få behålla sin kvinna. Kvinnan kan ställa krav. Kanske har det varit ungefär samma sak här. Att “the old crew” har haft vissa besvär att anpassa sig till “the new crew”. Män som vill ha kvinnor i sina hem som tar hand om allt är inte poppis i Sverige.


Denna frihetskamp, både den i första stycket och i det andra har mynnat ut i individer som är drillade till tänderna i att hävda sin rätt. Rätt till att göra karriär, rätt till att förverkliga sig själva, rätt till egentid, rätt att göra slut med arbetsgivare och för all del sina äktenskap när det inte passar. Och rätt att odla sina egna intressen så långt det bara går. Och alla ska göra det samtidigt och på tvärs med varandra. Jag såg en titel på en bok som jag aldrig läste på Pocketshop för några år sedan, den handlade om att svenskar tillhör de nationer som innehåller de mest lättkränkta individerna i hela världen. Det trots att vi har så mycket valmöjligheter att vi knappt vet vad vi ska göra med dem. Det är en slags pseudofrihet som inte går att greppa eller göra något av. Jag menar dygnet har trots allt bara 24 timmar.


Jag har förverkligat mig och du dig. Vi har gjort allt vi har “rätt till” och undvikit allt det som ingen av oss behöver göra, eftersom ingen av oss ska behöva känna oss kränkta i Sverige 2017. Vi har jobbat, tränat och haft egentid. Ja, var finns det tid över då?
Just jäklar, vi har ju varandra. Och om inte jag minns fel så skaffade vi barn ihop också för ett par år sedan! Men du får ta hand om ditt och jag om mitt. Barnen får sköta sig själva och leka med sina leksaker. De ska ju också uppfostras till egentid och självförverkligande. OCH att vara kollektiva teamworkers så att de kan samarbeta på arbetsmarknaden och skapa vinst och kapital. Men är det inte egentligen mer ett “skensamarbete” som till syvene och sist går ut på att så smidigt som möjligt ta sig till toppen och tjäna mest pengar? Ett samarbete som är mer “for show” än något annat? För våra föräldrars lojalitet och pliktrogenhet (barn födda 50) känns för de nya generationerna mossig och självutplånande.


Men nu kommer det som intresserar mig. Generation Y och Z börjar känna en inre tomhet. De letar efter mening i sina liv, de letar förtvivlat efter något som ska göra att de kan lägga sig på kvällen och känna att de bidragit med något meningsfullt.
Jag är född 79 och är säkerligen ett barn av den cyniska misstänksamma generationen X, i kombination med generation Y (barn födda 80) som är individualister ut i fingerspetsarna. Men trots det är min inre röst i stark paritet med den tomhetskänsla som generation Y och Z känner. Jag letar efter mening. Inte egentid, inte mer självständighet. Jag känner en enorm tacksamhet för allt det jobb som tidigare generationer har lagt ner på att skapa valmöjligheter och rättigheter.
Men jag är mätt nu.


“Jag känner en anarkistisk lust att kliva ur hela upplägget”.


Jag har haft tillräckligt med egentid. Jag har fått tillräckligt med prylar och saker. Jag har gjort slut på tillräckligt många relationer. Jag har gått min egen väg tillräckligt länge. Och det var inte tillfredsställande. Jag är dödstrött på att vara med i låtsassamarbetet på olika arbetsplatser. Jag vill varken vara superindividualist eller en teamplayer för show.  Vad jag vill göra är att kombinera det bästa av “the old crew” och “the new crew”.
Jag vill få känna mig beroende av Björn. Jag älskar honom, vill vara ett symbiotiskt vi. Jag vill åter få känna känslan av att få falla handlöst i kärlek och tillit och att en relation inte är något jag kan lämna för att jag har “rätt att göra det”.  Jag vill åter värna om relationerna i en familj. Få vara tillsammans med mina barn. Men med det system som är idag, om jag ska rodda bland alla de valmöjligheter som existerar när jag är vaken, då ser jag i kors till slut. Jag orkar inte jobba 100% och balansera mig uppåt på ett smidigt sätt, ta hand om en treplansvilla översvämmad med leksaker och prylar som gör huset så stökigt att jag svettas bara jag kommer innanför dörren, laga tre mål nyttig mat om dagen, handla på ICA supermarket, hävda min rätt till egentid inför min partner, åka till ashram i Indien, meditera, gå på yoga, gå på släktträffar tre ggr i månaden, strida för kvinnors rättigheter, köpa fina kläder och vara politiskt korrekt…
Jag hinner inte ANDAS! Jag hinner inte reflektera. Jag hinner inte ens komma fram till att jag vill umgås med mina barn. Och det är vad jag vill.


Jag vill umgås med mina barn. Och med min älskade Björn. Och jag vill förverkliga VÅRA drömmar, inte MINA drömmar. VÅRA. Och barnen ÄR de drömmarna. De ska vara med. VI är våra drömmar. Det för mig är den nya friheten. Förenkla, downsiza - både prylar och valmöjligheter. Så att jag kan SE igen.

Varför inte genom husbilens panoramafönster?!