lördag 17 juni 2017

Farstanäs




Nu var det alldeles för länge sen vi skrev något. Blir lätt så med all vardag. Vi har bott i husbilen i över 6 månader nu och här kommer en statusuppdatering.

Tänker på Zencitatet "Before enlightenment, chop wood, carry water. After enlightenment, chop wood, carry water."

Självklart rör det upplysning. Men det är också något som jag just idag skulle vilja tolka som att innan husbilen var det vardag och en massa bestyr och nu efter att vi flyttat in i husbilen är det också vardag och en massa bestyr. Skillnaden är att dessa utförs i en helt ny kontext och på många sätt i ett liv som känns väldigt mycket mer berikande och vackert för själen att få dansa i. Finns väl en och annan som har beskrivit sitt sinne så efter ett uppvaknande också?

Men faktum är att vi nu bor på en av de vackraste platserna jag varit på. Eller i alla fall på väldigt länge. Farstanäs Camping är en oas. Och vi har hittat en oas i oasen, själva, en bit bort från de stora uppställningsplatserna. På en grönskande gräsmatta, stor som en fotbollsplan, står vi uppställda med skogen som väggar, himlen som tak och 40 meter ner ligger havet och en långgrund strand. Vi kan ha hunden lös, barnen lösa och oss lösa. Lösa och lyckliga. Busiga som tallarna och granarna, som här påminner i mäktighet om “Sagan om ringen”. Den Bauerska skogen ger intryck av att ha ett eget liv. På riktigt skulle jag inte bli förvånad om en liten luciferisk tomte plötsligt glittrade fram bakom en stubbe.

Längs med udden ligger flera grunda stränder i olika storlekar, bänkar som inbjuder till rosa kyssar och ljusblått smek. Kvällshimlar vars pastell målats med så stor omsorg av detta universum att min blick nästan smälter av välbehag. Och under en av dessa himlar, på en av dessa bänkar, frågade Björn mig här om dagen om jag ville gifta mig med honom och jag sa ja. Såklart. När det gäller min kärlek till Björn, så tror jag att hela jag faktiskt bara består av ett enda stort JA. Han öppnar min själ, mina tankar, mitt hjärta och min kropp på ett sätt som får det att SJUNGA ja i precis allt som är jag tror jag. Och jag tror också att det är sällsynt. När jag lyssnar på andra så är det det.

En annan sak som är magisk med Farstanäs är den samhälleliga känslan. Det är faktiskt ett litet samhälle här med människor som jobbar och ligger här året runt. Och det är spännande. Därför att i dagens Sverige så hälsar grannar knappt på varandra längre. Ett villakvarter kan vara så ödsligt att det ekar. Men här vet alla vilka alla är. Lena, föreståndaren tar hand om alla. Hon är det nav vilket allt kretsar runt. Och hon brinner för det här stället. Har varit här i 37 år. Älskar barn. Jag har sällan träffat någon som på ett så genuint sätt visar kärlek gentemot mina barn. Och omsorg.

Och vi hälsar på varandra och ler när vi passerar varandra på vägen. Alla hälsar och ler. Alla barn leker med varandra. Cyklar, spelar fotboll, badar, är i skogen. Som förr i tiden, som i Barna i Bullerbyn. Och vi har namn utifrån geografiskt läge eller andra epitet. Som Cecilia från Gropen, eller Lasse med hatten. Alla vet vad vår hund heter. Och när något går sönder så finns det någon som känner någon som kan fixa det mot ett par hundralappar. Alla sköter sig själva. Alla är hjälpsamma när något inte funkar.

Och ja, jag njuter av det fria livet. Vi har köpt ett fiskespö. En keramikgrill vi kan baka i året runt. Och vi hämtar vatten i dunkar. Det är fruktansvärt charmigt.
Och ibland bara sitter jag och Björn och skakar på huvudet och undrar hur det kunde bli så, att när vi gav upp ekorrhjulet och började tänka minimalistiskt. Då hamnade vi plötsligt i ett läge med en “million dollar view”. Livet är sanslöst spännande. Inte alltid perfekt,  det ingår i att vara människa att ha ups and downs, som vågorna här nere, ändrar karaktär med vind och väder. Men detta väder, det utspelar sig i en magisk och trollbindande plats. Det är ett som är säkert.

Jag hoppas att fler där ute som drömmer men hålls tillbaka av rädslor vågar hoppa snart. För livet är nu. Alltid nu.



måndag 8 maj 2017

Osso Buco



Jag gör en Osso Buco. Jag bara gör den. I husbilen. Det är massor med bilar, vi kallar dem så utanför, de kör och kör. På väg någonstans allihop. Fort går de, för att snabbt komma fram. Till något. Viktigt. Det måste vara något viktigt.


Men jag gör inget viktigt. Bara en Osso Buco. Det ryker om mitt kaffe. Det finns en hänförande rörelse i ångan från en kaffekopp. En fantastiskhet när solen från takluckan i husbilen plötsligt får rapsoljan att lysa intensivt gult, ja visst. Rapsen har ju stått där på fälten i solen och solat sig under himlar med alla möjliga väder. Den var inte på väg någonstans. Ändå är den här nu.


Cyklister far förbi, deras lårmuskler spänns och spänns. De trampar och trampar och trampar. Jag tror att de vill framåt, på väg någonstans. Till något som är viktigt. Med mobillurarna i, de pratar jobb och problem medan de cyklar. Träning är viktigt. De klockar pulsens slag, läser av hälsan, räknar åren. Oroligt försöker säkra sin tid. Inte bli sjuka. De måste hinna dö, så de har inte tid att vara sjuka.


Men jag tränar inte. Jag gör en Osso Buco. Utanför snurrar världen vidare. Alla jobbar och jobbar. Jag vill snabbspola allas liv, sitta ovanför och titta ner med en uppskruvad hastighetskamera. Se flera generationers människor i sina bilar flimra förbi, som streck skulle de bara bli. Som en enda hysterisk rörelse fram och tillbaka, fram och tillbaka. 300 år passerar, 500 år passerar.


Och alla kom fram. Oj, vad alla kom fram. De skyndade sig så duktigt. De gjorde sina karriärer, sina barn, sina svek, sin lycka. De föddes och dog. Föddes och dog. Så vackert meningslöst.


Vart ska jag någonstans? Jag vet inte det. Du kan inte ställa mig en sådan fråga. Jag känner inte svaret. För jag gör en Osso Buco. Det går två skogsduvor där på andra sidan vägen, på kyrkogården mittemot. De pickar bland tulpanerna, orangea, gula, vita. Visst är det bedårande vacket? Så signifikant osignifikant att tulpanerna blommar där. Blommar de om femhundra år? Blommar de imorgon? Det är där på kyrkogården alla bilförare och cyklister hamnar. Både de som tränade och inte.


Jag också. Jag ska ligga där en dag. Tills någon behöver min gravplats och ingen längre minns mig. Och sen minns de inte längre den som tog min gravplats eller de efter den, efter den, efter den. Alla kom fram. Skönt!


Tänk allt väder som ska passera under min livstid på himlarna. Varje dag tittar jag på himlen och vädret. Molnen har väl ingen bana, ingen framtid? Eller? Undrar om himlen runt jordklotet någongång, någonsin intar exakt samma skådespel som någon gång innan? Om den gjorde det? Jag vet inte. Jag gör en Osso Buco.


Tänka sig att man får tycka så mycket också. Ta ställning till viktiga saker. Det är så viktigt. Så otroligt viktigt och blodigt. För guds skull engagera er. Det är inte roligt längre Cecilia. Du kan inte bara göra en Osso Buco. Det funkar inte så. Nu måste du kliva i. Bestäm nu riktning, det är otäckt. Oroande att se dig göra Osso Buco. När det är så mycket som vi måste göra.


Vad är det med dig? Är du deprimerad?


Nej har jag ju sagt. Det är bara det att jag gör en Osso Buco. Jag kanske kommer sen. Kanske inte. Jag vet inte. Vitsipporna blommar nu. Jag tror jag känner av min pollenallergi. Det blåser. Har ni märkt att det blåser idag faktiskt. En till cyklist. En till cyklist i nedförsbacke. En i uppförsbacke. En bil med ena framlyktan trasig. Oroande det med.


Wow hörrni, nu kom solen fram igen. Nu badar husbilen i gyllene ljus. Olle sover. Inget särskilt. Inget särskilt behöver jag läsa in i det. Insikter är konsumtionsvaror. Jag kan köpa dem på Ica Maxi. Men det gör jag inte.


Jag gör en Osso Buco.

torsdag 20 april 2017

Rotlöshet



Rotlöshet. Att inte ha några rötter. Vilken konstig känsla, alla kommer vi väl någonstans ifrån? Vem har rätt att känna sig rotlös? Är det en känsla som enbart får ägas av den som förlorat sitt hem, en flykting, eller någon som adopterats utan möjlighet att spåra sina föräldrar? Och kan man slå rot på nytt? Hur lång tid tar det? Ett år? Fem år? Tio? Tjugo? Ett helt liv?


Jag trodde att man skulle slå rot först i föräldrahemmet och sen när tiden var mogen skaffa en egen familj och då skulle nya rötter bildas och det skulle bli stadigt och starkt. Ingen skulle kunna rycka upp en, för rötterna skulle slingra sig kilometervis under jorden.


Jag har försökt slå rot sedan jag var tio år tror jag då mamma flyttade ihop med sin nya man i ett nytt hus, på en ny ort. Men varje gång jag försöker, eller har kommit en bit på väg, så misslyckas jag. Det är ingen annans fel. Jag rycker upp mig själv.


Jag ser på andra i sina stadiga slott och de har inte slarvat med grunden. De har murat noga. De står stadigt på samma ställe, möblerar och hyser alla sina saker inomhus i god ordning. De  vägar som går från slottet och ut i världen är desamma varje dag. De kantas av trygga alléer av uråldrig ek. I trädgården står ett vårdträd som frodas och grönskar i all evinnerlighet. Människornas inre verkar dessutom vara lika stabilt som det yttre.


Det verkar så mysigt det där. Så tryggt. På borden är stärkta vita dukar och nyputsat silver. På spisen står grytor och puttrar med Boeuf Borguignon, baguetten värms gyllengul i ugnen. Vinet står på luftning. En mamma. En pappa. Barn och ett husdjur.


Så vill jag ha det! Jag ska bygga ett eget slott. Med stor entusiasm och iver bär jag sten och trä. Jag ska ha ett ställe där jag ska bo för alltid. Samma vägar in och samma vägar ut. Jag ska ha en långsiktig plan för trädgårdsarbete. Jag känner att de här perennerna som jag sätter nu, de ska jag njuta av år efter år. Jag kommer att se det här päronträdet frodas och växa.


Men nej. Nu sitter jag i mitt vardagsrum. Och paniken smyger sig på när jag tänker att jag har blivit en installation. Den här gråa fåtöljen där jag dricker mitt kaffe. Jag och den. Ingen skillnad, vi har börjat växa ihop. Jag och min fåtölj, vi är som siamesiska tvillingar. Jag sitter där och tittar ut genom fönstret och känner mig bekymrad. Varför är jag här? Hur länge ska jag sitta här? Är det det här som är verkligheten? Jag vet inte varför jag är här, men kan heller inte komma på något skäl att gå ut. Det försiggår en massa liv där ute. Men det har inget med mig att göra.


Det måste ändå ha blivit något fel. Igen. Men varför?  Det verkar inte spela någon roll hur entusiastiskt jag än bär mina stenar, hur entusiastiskt jag än bygger, hur länge jag än sitter i en fåtölj. Mina rötter växer inte. Jag undersöker mina fotsulor. Inte en endaste liten rottråd har börjat spira. Kan man förlora sin rotväxt undrar jag? Finns det medel mot sådant på apoteket?


Det är för att jag ska slå rötter i mig själv säger jag nu där jag sitter i min gråa stol. Jag har hört att man kan grundas. Det låter så skönt det där, att få bli grundad. Ha en stabil bas i sig själv. Det låter förnuftigt tycker jag. Klokt. Jag nickar långsamt, känner mig mycket djup och vis. Man kan inte slå rötter i det yttre, det måste komma inifrån. Så måste det vara. Jag vet ju att alla idéer om fast mark under fötterna är en illusion. Allt rör sig ju, det är därför det känns fel.


Efter en kvarts filosoferande om detta börjar det plötsligt brinna i mig. Nu vet jag vad jag måste göra. Det blir fart under min rotlösa fotsulor. Jag måste hämta dynamit. Hela jävla slottet skall bakas in i dynamit och sen jävlar ska jag tända på. Mina rötter finns inte under fotsulorna säger jag med stor övertygelse, de finns i hjärtat. Det är så klart därför det heter hjärteroten. Så det ska brinna nu. Alla illusioner skall brinna.


Det fanns aldrig något slott, aldrig någon fåtölj. Allt var en bluff. Jag tänder lystet på och kastas vildsint bakåt av den enorma tryckvågen när slottet flyger i småbitar. Och stolt reser jag mig och går därifrån. Utan att vända mig om, för så gör alltid alla coola actionhjältar på bio. Det har jag sett. Och sen kommer sluttexterna. Härlig musik. Rusig biopublik. Som alla vill gå hem och förstöra något.


Men jag har inte tillgång till några sluttexter. Jag har bara tillgång till vägen. Och på den vandrar jag nu. Och filosoferar som vanligt. Om att det verkar ha blivit fel igen. Jag har bytt den grå stolen mot en grå väg tänker jag surt. Min teori om hjärteroten verkar inte heller ha stämt. För jag har fortfarande ingen grund. Hjärtat är naket, det har ingen rot. Kanske finns anlagen till rötter under fotsulorna ändå? Fan, mitt slott var nog bra trots allt. Varför brände jag upp det? Jag kände mig väl för fan mer rotad där än här? Här finns bara vägdamm. Nu måste jag ju börja OM igen. Fan vad trött jag blir.


Så jag tar av mig skorna - bestämmer mig för att börja gå barfota, för att ha koll på om det någon dag plötsligt skulle spira en rot. Jag vill vara beredd i så fall. Så jag inte missar vilka omständigheter som framkallade den. I så fall ska jag mjukt och försiktigt gräva ner mig själv precis där jag står och vördnadsfyllt vattna.. Var jag för girig förra gången?


Jag griper rastlöst tag i en tanke om att rötterna kanske finns i gemenskap med andra människor. Det oroar mig eftersom  jag alltid känt mer gemenskap med träd än med människor. Jag får en irriterad rynka mellan ögonen. Jag borde bli mer social tänker jag uttråkat. Tanken får mig nästan att somna gåendes.


Det är då jag upptäcker att jag inte längre vandrar ensam. Bredvid mig går plötsligt en främling och ler. Han verkar lika rotlös som jag. Och i hans bärnstensögon leker kärlek och evighet tittut med varandra, stänker guld och varma tårar på mig. De faller på min hjässa. Genom den sprider de sig som ren och glittrande näring genom alla mina nervbanor, mitt blod, min hud, mina organ. Och jag vet inte hur det går till, men plötsligt har jag slagit rot i en annan människa. Kanske är det via lungorna, för jag är säker.

Slutar han att andas, så slutar jag.



fredag 14 april 2017

Hummeli hummeli humm och glad påsk

Glad påsk kära bloggläsare!

En av mina mindre trevliga sidor är att jag kan bli väldigt uttråkad av prat. Det kan slå till snabbt och det kan slå till hårt.
Det gäller förstås mitt eget prat också. Ja kanske först och främst mitt eget. Men det egna pratet kan jag stå ut med eftersom jag då är fri att uttrycka - för mig själv - hur dödligt uttråkad jag blir av de tankar tankar och redogörelser som likt flugor surrar runt där uppe i hjärnkontoret.
Men andra människors prat … shit, då blir det mer delikat, för jag vill verkligen inte förolämpa någon även om deras tråkighet känns som en personlig förolämpning.

Ovanstående kan vara en av förklaringarna till mitt nästan två månader långa skrivuppehåll här på bloggen. Samtidigt är det en av otaliga anledningar till att jag trivs så sagolikt bra tillsammans med Cecilia. Hon är nämligen likadan. Och just därför kan våra samtal fortsätta trots allt. Vi kan nämligen prata om just det. Hur tråkigt det är med prat. Hur betingat det är. Hur förutsägbart. Vi kan otroligt nog ägna timmar åt att prata om pratets olidliga tråkighet.
Häromdagen sade Cecilia att Olle från sitt hund-perspektiv måste tycka att vi är knäppa som tycker att det är jobbigt när han någon enstaka gång vill skälla samtidigt som det konstant kommer ljud ur våra egna munnar. Det måste låta som hummeli hummeli humm i hans öron. Från f*cking morgon till f*cking kväll. Kan dom ALDRIG vara tysta skulle han tänka om han ägde förmågan att tänka.


Igår kväll kom Cecilia på något väldigt smart. Eller snarare väldigt fint. Det tycks som att pratet vi människor ägnar oss åt tjänar ett högre syfte som verkligen inte är tråkigt. Snarare djupt rörande och väldigt, väldigt vackert. Kanske är det så att vi med våra långa utläggningar om vad vi gjort, vilka vi träffat, vad vi ätit, vad vi tycker och inte tycker om det ena eller det andra, bara vill säga

- hej älskade medmänniska, där är du! Tack för att du finns! Här är jag. Precis som du vandrar jag omkring på den här planeten och har egentligen ingen aning om någonting. Men ibland känner jag mig ruskigt ensam och då längtar jag efter att bli till i någon annans ögon. Ibland längtar jag efter att berättelsen om mig själv och mitt liv skall få vara intressant för någon annan. Ny för någon annan. För själv har jag för länge sedan tröttnat. Ibland längtar jag bara efter att få röra vid någon annans hud. Lyssna till någon annans andhämtning. Och där är du. Älskade du! Lyssna på min berättelse!

Ungefär så.
Så varför kan vi inte bara hoppa över alla detaljer?
Ja jag vet! Nästan alla älskar detaljerna! Till exempel är det detaljerna som gör en roman trovärdig. Som gör att den känns verklig. Jag fattar det. Men alla fungerar inte på samma sätt. Det spelar ingen roll hur många detaljer om andras liv jag serveras. Det kommer ändå inte kännas trovärdigt och verkligt för mig. Inte på det sättet. Inte längre.
Jag vill känna din essens. Den är verklig för mig. Den är trovärdig. Dina åsikter gör dig inte verklig. Dessutom är de inte dina. Jag vet att vi fått lära oss att stå för våra åsikter. Äga dem och försvara dem med våra liv. Inte fega ur och vara som vindflöjlar. Men om jag skulle ha en enda åsikt så är det denna.
Håll inte för hårt i dina åsikter. Låt oss leka med dem. Vi kan bolla dem fram och tillbaka. Det kan jag finna underhållande korta stunder. Men håll för Guds skull inte för hårt i dem. Då kan det sluta i blodbad. För det är ofta just det - åsiktskramandet - som leder fram till blodbad. Som det som hände på Drottninggatan fredagen den 7e april 2017. Jamen det är klart att jag skall skriva något om det. Det finns något i allt det här pratet om att möta terror med kärlek som är väldigt fint men där finns också något som tråkar ut mig. Det bygger nämligen på en enkel tankefigur. Jag vet att kärleksmanifesterandet kommer från hjärtat också. Men den bakomliggande tankefiguren går inte att blunda för. Den lyder ungefär såhär:

Terrorister som inspireras av IS är utopister som vill bygga Kalifat med bara rena och rätt-trogna människor. Men de har ett problem eller en utmaning om man så vill. De flesta muslimer har blivit orena då de börjat närma sig europas icke-muslimer. De har börjat anamma de smutsiga värderingar och levnadssätt som frodas i Europa och USA. Men genom terrordåd i Europa kommer islamofobin öka och då kommer de orena muslimerna inse att Europas icke-muslimer egentligen är elaka och onda. De orena muslimerna kommer då bli mer benägna att rena sig och tydligt ta avstånd från de otrogna och i slutänden delta i byggandet av Kalifatet.

Det är därför vi skall reagera tvärtom mot vad terroristerna förväntar sig. Det är därför vi som sekulära europeer/svenskar skall närma oss muslimer och intressera oss för dem trots att vi kanske har svårt att förhålla oss till det som intresserar dem mest, nämligen deras religion med tillhörande syn på t.ex. kvinnor, judar och homosexuella. Det är därför det är bäst att låtsas som att Islam till skillnad från till exempel kristendomen är helt oproblematisk som religion och kulturyttring Som de muslimska moralpoliserna i förorterna som systematiskt förtrycker kvinnor. Vi måste göra allt vi kan för att inte elda på islamofobin. Punkt slut.

Det finns en logik i det här förhållningssättet men den tråkar ut mig lika mycket som SD-anhängarnas banala islamofobi tråkar ut mig. Det är när vi biter oss fast i tankemodeller som vi blir så fruktansvärt förutsägbara i allt vi säger och gör. Förutsägbara och tråkiga.
Förutom islamofobi har vi nu fått islamofobi-fobi. Det positiva med det är kanske att valfriheten har ökat. Utbudet av rädslor har ökat.

Vi hade en nationell tyst minut för terror-attentatets offer. Det var fint. Jag föreslår också en nationell tyst minut där vi tillsammans släpper taget om alla våra synpunkter om det som hände på Drottninggatan. Gärna en gång i timmen. Gärna mer än en minut. Varför inte en tyst halvtimme en gång i timmen? Det kan bli en fin mix mellan prat och stillhet tror jag.

Jag tycker om ordet synpunkt. Det är bättre än åsikt. En synpunkt är precis så liten och lokaliserad som det låter. Och betyder egentligen lika litet. Det är bara en liten jävla punkt. Jämfört med allt vi kan se. Hela vyn. Alla biljoners triljoners olika synpunkter /perspektiv som tillsammans bildar DET HÄR. Det som är helt och sant och alltid nytt. Det vi inte behöver förhålla oss till. För att det är levande precis som vi. Som livet som leker med sin egen svans. Utan tankemodeller. Utan strategier. Utan rädslor. Bara runt, runt, runt i en evigt lustiger dans.

Det här handlar inte om att jag inte tar någonting på allvar. Utan allvar kan vi inte ha någon lek. Det är bara det att när det blir för mycket allvar och för lite lek så tenderar allvaret att dö och förvandlas till tråkighet. Och jag älskar allvar. Tro mig! Jag är en allvarsman. Fråga Cecilia. Hon vet. Om inte hon skulle kittla mig och reta mig på daglig basis skulle jag snabbt kunna bli förfärligt tråkig.

fredag 24 mars 2017

Bring it on!




Nej det får bli ett inlägg till.

Kände att hjärnan plötsligt fick syre när jag i en av kommentarerna till förra inlägget (också publicerat idag) påminde mig om upptäckten att det är så många “måsten” som fanns förr som helt enkelt inte finns längre. De har liksom luckrats upp, vittrat samman och försvunnit.

På ett sätt kan jag ibland känna att det är lite “gulligt” när jag själv börjar sjunga frihetssånger och så försöker jag lugna ner mig lite och inte börja gasta för full hals om vilka vi är egentligen. Det blir så överdrivet tänker jag när mitt hjärta plötsligt börjar dansa vilda danser.

Men fasen tänker jag nu.Bring it on!

Jag är USEL på att anpassa mig. Jag har alltid varit skitdålig på det. Alltid haft något av en ilsken rebell precis under ytan. Jag ser jättesnäll ut, jag lovar. Blond och vän och blåögd. Ser ut som om jag konstant var redo att sätta blomsterkransen i håret och dansa runt midsommarstången. Men jag är nog egentligen en rätt tjurig typ ändå.

Och det handlar om “måsten”. Och normer. Och sanningar. Och alla som skall gå på led. Här i den här gruppen av människor gör vi si och här i den här gruppen gör vi så. På den här arbetsplatsen gäller de här reglerna och när man ska in i det här systemet så gäller det här. Ordningsregler och byråkrati och allt roligt, fritt och härligt är förbjudet. Allt jobbigt och omänskligt skittråkigt är kotym. För att det ska VARA SÅ. Och vän av ordning finns precis överallt och blänger på en. Ajabaja, två minuter för sent. Har du tappat kortet till stämpelklockan? Alla skall hjälpas åt, samarbete och social kompetens är A och O.

Men varför i helsike då? Varför skall vi alla hjälpas åt när livet för de allra flesta i Sverige 2017 har förvandlats till ett futtigt, ensamt och hysteriskt ensidigt slaveri från morgon till kväll? Som avslutas med hjärnblödning serverad till pensionen som vi sparat pengar till hela livet, för det är ju DÅ vi ska börja leva. Allt annat är ju bara en transportsträcka?

Jag undrade redan när jag var liten varför man måste gå upp när det är mörkt ute, gå ut när det är askallt och gå och lägga sig när det är som roligast. Jag undrade varför alla barn måste gå ut i kylan i spöregn med rätt kläder för väder och gå i långa led och frysa så tänderna hackade. Varför alla barn måste ner i en bassäng på 17 grader och lära sig simma när de skakade av rädsla och läpparna var lilablå. Eller varför man skulle sitta inne i klassrummet när det var sol ute. Eller varför man skulle gå på lektioner i skolan hela veckorna när det enda man fick med sig var de stökigaste eleverna i klassens höga röster och lärarnas lama försök att få tyst någon gång. Eller varför man skulle plugga kemi när man ville bli journalist. Eller varför mamma och pappa skulle jobba hela dagarna och sen vara trötta och griniga. Och alla vuxna pratade om ekonomi och allt de skulle göra sen. Ingen levde här och nu och alla var tämligen ointresserade av miljöfrågor, som i mitt barnahjärta verkade vara det absolut viktigaste. Ingen planet, inget liv tänkte jag.

Vuxna är RIKTIGT konstiga. Och de pratar om RIKTIGT konstiga saker.

Och det sjuka är att det tycker jag fortfarande. :)
Man måste faktiskt ha ett heltidsjobb, ett hus med skyhöga lån på, gå upp när det fortfarande är mörkt och gå till jobbet och stämpla in sig. Man måste göra karriär, ha en perfekt gräsmatta, verka deltagande på jobbmöten, ha en torktumlare och tvåbilsgarage. Man måste springa på löpband på gymmet trots att man aldrig kommer fram. Man måste anlägga trädäck och ha krukor på med pellargoner från Blomsterlandet. En webergrill av högsta kvalitet. På den måste man grilla haloumiost och grönsaker om det är 2015, för det är inne. Och alla ska ha en Michael Korrs väska när de går i nian och titta på House of Cards på Netflix, för man blir så FRUKTANSVÄRT glad av den serien. De är så vänliga och mysiga de karaktärerna, man känner verkligen hur hjärtat fylls med glädje och kärlek när han slänger ut den unga journalisten framför ett tåg, som om hon vore ett köttben till hunden.

Och så ska vi ha hela våra liv i mobiltelefonen också så att vi slipper umgås med våra barn som är totalt iPadförslavade. De tittar på karaktärer hela kvällarna som alla lider av en regredierad form av ADHD samtidigt som de slickar i sig söndersockrade produkter som ALLA barn måste få äta för att må bra. Sen går barnen ut i solen med mörka ringa ringar under ögonen med spastiska steg mot en skola som kräver koncentration och uppgivet suckar när barnen gömmer sig på toaletterna istället. Men det går säkert över. SEN.

När vi har klarat av allt idiotiskt som samhället ser som en lyckad väg för oss alla att leva våra liv. Glöm inte att rösta när det blir val. DIN röst betyder något. Och lyssna på nyheterna, varje dag. Det sägs så mycket allmännyttigt där. Inget repetativt eller förfärligt alls. Det gäller att hänga med! I allt fantastiskt som vårt samhälle skapar åt oss. Det förtjänar vi.

Jag vet inte. Jag borde så klart skärpa mig nu. Nu kommer alla förnuftiga argument. Du måste väl tjäna pengar och vara på väg någonstans? Tänk på dina barn, de måste ju få samma förutsättningar som alla andra. (Ja, det verkar jättelockande). Frihet är bara en barnslig dröm. Att bli vuxen handlar om att ta ansvar. Att ta ansvar är att se till att du gör precis som alla andra. Så att det inte blir bråkigt och krångligt.

Så här. Jag är FÄRDIG med måsten och normer. Jag finner tio gånger mer tillfredställelse i husbilen med skogen inpå knuten. Jag är färdig med att anpassa mig efter oflexibla arbetsgivare som drivs av vinstintressen på både personalens och miljöns bekostnad. Jag är färdig med ett system som driver människor till vansinne av konsumtion och tv-tittade. Jag är färdig med skolor som problematiserar minsta avvikelse från barn med stora personligheter och vilda hjärtan.

Ska du inte bidra till välfärden Cecilia?

Högst tveksamt.

Jag tänker bidra till universum och meditera över dess oändliga mysterium. Jag tänker låta det barnsliga vilda i mitt hjärta sjunga tills jag dör. Jag tänker andas mod i mina barns själar tills de förstår att de bara genom att finnas redan är framme och alltid har varit det och jag tänker aldrig någonsin släppa tron på att det som viskar om vad det är att vara människa EGENTLIGEN är SANT. Är det ett val? Ja OCH nej. Tro mig, jag har försökt. Länge och idogt. Duktig som tusan. Och höll på att dö på kuppen.
Jag är en känslig människa. Tydligen inte lika avdomnad och stark som alla andra. Kan inte filtrera bort och döva mig på något tillräckligt effektivt sätt för att kunna vara med. Jag VILL inte vara med. Så jag går helt enkelt min egen väg. Med Björn vid min sida och mina älskade barn tätt tryckta mot bröstet. Hur jag än försökt har jag inte lyckats anpassa mig. Eller jo det har jag. Jag kan göra grimaser som liknar leenden och nicka instämmande fast jag inte menar det. Men jag DÖR inombords.

Så jag tänker leva NU. Inte SEN. Inte när jag har skrapat ihop tillräckligt med mod för att sätta gränser, då blir det aldrig av. Jag får skita i om jag känner mig modig eller inte. Jag gör det ändå. Det är min rättighet. Och jag säger som Russel Brand i en intervju. Det är inte en rättighet som någon kan GE mig. Den är ingen annans att ge. Den TAR jag. Den är min. För att jag FINNS.

Lev och låt leva!


Vad är bäst och vad är sämst?



Här om kvällen när vi stannade över natten vid en parkeringsplats vid ett vackert område i Nacka, så dök det upp ett nyfiket par som var ute på en kvällsjoggingtur. Jag stod utanför husbilen i mörkret med svag belysning och stekte köttbullar åt barnen på vår stekhäll som vi köpt nyligen. Kan verkligen rekommenderas. Vi lagar SÅ mycket god mat på den och det är ljuvligt att kunna stå ute och laga mat så länge det inte hällregnar eller vräker ner snö.

I vilket fall så kom de spontant fram och ställde en massa frågor och ville titta. Den mest spännande frågan var kanske, “Vad är bäst och vad är sämst”. Björn svarade att närheten till naturen och känslan av att ständigt vara på semester var bäst. Men sen när han skulle komma på vad som var sämst blev det tyst. Och det är faktiskt intressant, varken jag eller Björn kan hittills komma på något som är riktigt dåligt.

Och beror det på att inget är “dåligt”? Nej, det handlar snarare om att fördelarna är så stora att det som möjligtvis skulle kunna vara negativt känns så futtigt att det knappt är nämnvärt.

Folk undrar om trängseln, i min värld är det jättemysigt att jag får vara så nära de jag älskar mest, barnen är små och bryr sig inte, tvärtom tycker de att det är mysigt att vi är nära varandra. De har tillgång till oss på ett nytt sätt. Av självklara anledningar är det också mycket lättare att ha överblick på situationen. När jag bodde i huset med tre våningar kommer jag ihåg att jag sprang som en galning upp och ner för trapporna och försökte städa, tvätta, få ungarna att sluta bråka och laga mat på olika våningar samtidigt. Då ringde det på dörren… Så där höll det på. Bra kondition fick jag, men en stressad hjärna.

Självklart är det inte kul att tömma toaletten och vi tjatar konstant på barnen att de ska göra nummer två i servicehuset och inte i toaletten. Det tar lite tid, men det blir bättre och bättre. För dålig lukt… Inte kul.

Logistiken var från början lite trevande, men eftersom vi har en personbil också har vi hittills inte stött på några problem som vi inte kan lösa.

Tvätt har varit lite av en issue också. Egentligen borde det inte ha behövt vara det, men på campingen vi står har de något avloppstrubbel i tvättstugan, vilket gör att det inte luktar fräscht där inne. Jag har märkt att om jag torktumlar så är det som att luftiinsläppet i torktumlaren tar med sig av den doften och så luktar kläderna svagt avlopp sen. Björn säger “gammalt”, jag säger “avlopp”. :)

Jag kanske är överkänslig, men jag har helt enkelt köpt en tvättlina och hänger min tvätt i skogen bakom eller på galgar utanför husbilen. Och det är också mysigt. Älskar tvätt som fladdrar i vinden.

Och hunden då? Hur går det med hunden då? Jo, vi har såklart tagit bort alla mattor eftersom han inte är rumsren. Nu har ju jag inte haft hund i hus/lägenhet, så kan ju inte jämföra, men jag tänker att det är extremt nära dörren när jag märker att han är på gång. Och har han gjort något inne, så märker jag ju det direkt.
Ja, alltså man kommer på en massa krux och smarta grejer längs vägen. Och en del osmarta saker också. Då gör man om och gör rätt nästa gång.

Vi vurmar ju för det minimalistiska och har tänkt oss för ganska mycket när vi handlat saker. Vi försöker tänka att det ska höja livskvaliten och vara praktiskt/ekonomiskt. Några saker är också av mer estetiska skäl, men de får ju hållas på ett minimum, eftersom de av naturliga skäl inte får plats. Exempel på förstnämnda är stekhällen, ett ihopfällbart bord med tillhörande stolar och två solstolar. Alla de inköpen har redan varit guld. Exempel på mer estetiska saker är fårskinnsfällar, buddastatyer eller doftstickor från Rituals.

Ja, alltså jag vet inte. Det känns på något vis ointressant och lite futtigt att skriva om det praktiska med husbilslivet. Vi får många frågor om det, men jag känner att det som verkligen är spännande är vad som händer på ett djupare plan hela tiden. Till exempel att få upptäcka att jag är mer fäst vid vår husbil än jag någonsin varit av ett hus eller en lägenhet. Den känns liksom som en kompis, som ett liv. Den bär så många värden som jag mer och mer bottnar i.

Jag trodde nog också att det skulle börja kännas mer som vardag efter ca 2 månader, men det gör inte riktigt det av någon anledning. Det känns som ett äventyr. Jag känner mig friare och mer levande. Lyckligare faktiskt. Och när vi svänger in i villakvarter och ser alla stora hus, så finns det ingenting som känns mer lockande än att få bo kvar i husbilen. Jag försöker leta efter den där känslan av att vilja slå mig ner igen i en lägenhet men drabbas av akut tristess bara vid tanken.

Jag vill fortsätta få gå och lägga mig och höra regnet smattra mot taket och se stjärnorna genom takluckan. Jag vill stå vid husbilen och laga mat utomhus i täckjacka. Jag vill ha skogen runt omkring och se på när mina barn blir jagade av en taxvalp med fladdrande öron. Jag vill se Björns vackra ansikte när jag vaknar och känna doften av nybryggt kaffe.

Och så vill jag röra mig. I mitt hus med hjul.

tisdag 7 mars 2017

Om jag får vara HÄR eller inte.


Nu har vi bott i husbilen i ca 7 veckor. Det är längre tid än en semester. Och jag inbillar mig att det händer något efter cirka en månad på samma ställe. Jag tycker mig ha upplevt det när jag varit på semester utomlands lite längre tid någon enstaka gång. Man liksom slutar känna det som om det är en semester och mer som om man bor där, blir en del av kulturen. Flyter in i landskapen och möten med människor på ett annat sätt. Man hittar affärerna, börjar få referenspunkter och en lunk.

Och på samma sätt börjar det kännas med husbilen nu. Man har liksom hittat en lunk med rutiner, börjar känna sig alltmer hemma med hur saker fungerar. Städrutiner, rutiner för handling, matlagning, tömning av toa, gråvatten, påfyllning gasol och färskvatten etc. Vi har ju en hemmaplats fram till 1:a april vid Flatenbadet, men i takt med att det blir varmare kommer vi att vilja släppa det mer och mer tror jag. Det är behovet av tvättstuga som är lite körigt.

Och nu har vi ju skaffat lilla Olle också. En 8 veckors taxvalp. Hysteriskt söt och pigg. Så mysigt. Just nu ligger han och sussar på sängen på ett B&B i Nacka, då vi har lämnat in husbilen för diverse fixande som ingår i funktionsgarantin. Känns spännande. Det är något med att komma in i möblerade rum och jag känner det när jag kommer hem till mina föräldrar också. Det är så...stilla. Eller liksom fast. Man känner inte vädret. Om det är snöstorm ute som nu, så skälver hela vår husbil. Om barnen vänder sig om i kojan där framme, så gungar husbilen.

Inte helt optimalt väder faktiskt att lära en 8-veckorsvalp att bli rumsren i. Stackarn stod och skakade som ett asplöv när vi gick ut, så han kunde inte koncentrera sig på att göra ifrån sig. Men nu har vi köpt ett vintertäcke åt honom så nu går det fint.

I övrigt känns det som om vi redan hunnit få uppleva så mycket mysigt med husbilen. Vi har åkt långfärdsskridskor i Falun och Sandviken och hälsat på Björns pappa på landet utanför Falköping. Frikampat vid Omberg och gått upp på Hjässan. Parkerat inne på Strandvägen i Stockholm och gått på restaurang. Fastnat i en nedförsbacke i Sticklinge då det var så halt att vi fick ringa en bärgningsbil för att komma loss. Parkerat inne i Uppsala och gått på restaurang. Besökt Gyllene Uttern och ätit lunch.

Samtidigt fortsätter jag och Björn att göra det vi älskar mest, vi filosoferar, förundras och pratar med varandra tills öronen trillar av. Vi diskuterar möten med människor som gjort intryck på oss och gläds åt alla de som kommenterar och delar med sig på vår wall på Facebook. Jag fortsätter att studera och anstränger mig för att hitta strukturer på dagarna så att jag får lite plugg gjort varje dag.

Av någon anledning har mindfulness fått ett nytt uppsving i mitt liv. Ibland kan det ge så otroligt mycket att lägga ner de djuplodande och intellektuella diskussionerna om alltings varande och ickevarande och gå tillbaka till basics. Känner att det gjort underverk för mig de senaste veckorna att simply göra det jag gör för tillfället och inget annat.

När man får mycket tid med sig själv, det är då man märker vilket jäkla ståhej och tjatter det är där uppe i hjärnkontoret. SÅ mycket krav och förväntningar som jag inte ens själv tror på. Fick nog här om dagen när jag märkte att jag inte ens “kunde duscha när jag duschade”. Jag var inte där en sekund, utan i triljoner med nojjor om vart jag var på väg och vad som var smartast och mest effektivt att göra först och sen. Har ackumulerat så sabla mycket självutplånande stress de senaste tio åren att jag liksom inte riktigt kan fatta att min situation inte ser ut så längre. Hjärnan går på stresshögvarv trots att den inte behöver göra det. Av gammal hävd och vana. Det har varit så mycket praktiskt också runt omkring med skilsmässa, flyttar och jobb och barn. Märker att jag är ruskigt stressad när jag till slut får ångest bara av behöva avgöra om jag ska borsta tänderna eller betala räkningarna först. Som om simpla och helt banala saker blir livsviktiga. För jag har ingen aning i röran om jag prioriterar rätt. Jag har helt enkelt inte överblick utan har hållt 1000 bollar i luften samtidigt och försökt att inte göra andra människor besvikna. Människor som kritiserat mig hårt och skoningslöst.

Men när jag stod där i duschen här om dagen hörde jag plötsligt mig själv säga högt till min oregerliga hjärna:

  • Om du har EN ENDA INTRESSANT sak att säga, så säg det ta mig fan NU!

Och DÅ minsann blev det tyst. Helt blankt. Totalt empty. Stilla. :) Så så intressant är den.

Så jävla tacksam för det! Så otroligt jävla tacksam. Jag fick till slut duscha när jag duschade.

Närvaro och stillhet är precious. Ibland är det det enkla (ganska ofta faktiskt) som gör den stora skillnaden. Jag älskar att röra mig på höjder av vakenhet och grace och alla måsten kan då och då spricka som såpbubblor mitt i det här stolliga livet, men ibland är det den enklaste mindfulnessövningen som kan göra hela skillnaden.

Om jag får vara HÄR eller inte.

Stora kramar till alla er där ute.

Cecilia