Vid den här tiden förra året, några dagar innan jul, gick jag och Cecilia otåligt och väntade på att få flytta in i vår nya husbil. Den 20e januari skulle vårt nya äventyr rulla igång. Bokstavligt talat. Ett liv på hjul. Ett helt annat liv som vi hade svårt att föreställa oss i detalj. Men vi kunde drömma och längta. Och det gjorde vi. Skulle vi fira vår sista jul i ett vanligt hus utan hjul? Det visste vi inte. Släkt och vänner frågade hur länge vi skulle bo i vår husbil. Var det bara tillfälligt? Innan vi kunde köpa ett riktigt hem? Vi gav svävande svar. Kanske skulle vi leva resten av livet i husbil. Eller så skulle vi tröttna efter ett halvår. Det fick visa sig. Att inte veta var en del av äventyret. Att inte veta ÄR själva definitionen av ett äventyr vågar jag påstå.
Självklart dök det upp massor av saker som vi inte var beredda på. Saker som då kändes stora men som vi idag vet var bagateller. Även om det kostade tid och pengar att lösa. Som att värmepannan krånglade redan första veckan. Något som visserligen gick på garantin. Men det var en massa annat som behövde lösas. Köpas. Ordnas. Tänkas ut. Det kändes stort, utmanande men ändå spännande. Vi började bli husbilsmänniskor på riktigt. Med allt vad det innebar. Både det härliga och det jobbiga. Men alla de här sakerna var ingenting mot vad som skulle komma.
Så vad var det då som skulle komma som var så stort och omöjligt att förutspå? Att det skulle komma en större kris då allt kändes svårt och hopplöst kunde vi nog förutspå. Det anande vi. Att bo i husbil på heltid är ett äventyr. Och det finns inga äventyr utan hjältar. Och ingen blir hjälte utan att prövas. Utan att gå ned för räkning och sedan resa sig. Helst i sista sekunden. Men när vi skulle prövas. Det kunde vi inte veta. Inte heller visste vi precis hur vi skulle prövas. Men det verkligt intressanta, det som den här texten skall handla om, är vad som visade sig efter krisen. För där är vi nu. Vi har tagit oss igenom den mörka tunneln. Och det är nu det blivit riktigt intressant. Men först en kort redogörelse för krisen. Något som Cecilia redan berört i ett tidigare inlägg. Ett inlägg hon skrev då vi var på väg in i tunneln.
Det började för ungefär tre månader sedan. Då tog vi för första gången orden i vår mun. De farliga orden. Kanske, sade vi, skulle vi på grund av olika omständigheter bli tvungna att sälja husbilen. Något sjönk inom mig när jag första gången tog de orden i min mun. Det var som om en gardin drogs ned inom mig. Och Cecilia kände samma sak. Men vi tröstade oss med att vi tänkte förnuftigt. Försökte trösta oss. Vi tog oss an det berg av förnuftiga skäl som tycktes tala för att flytta in i ett vanligt hus eller lägenhet. Dessa skäl kan nog vara intressanta att titta närmare på, men låt mig vänta med det. Låt mig bara konstatera att det självklart är mer praktiskt och bekvämt att bo i hus eller lägenhet. Hade vi väntat oss något annat? Självklart inte. Men ändå började vi längta efter en hel del saker. Sammanfattningsvis mer bekvämlighet. Vilket lustigt nog var vad vi med öppna ögon valde att avstå från.
Nu kära vänner, har jag kommit fram till det intressant. För någon månad sedan började vi bo i Cecilias ännu inte sålda hus de veckor vi har barnen. De osålda huset är ett kapitel för sig men trots allt en parates i detta äventyr. Vi har nu kunnat jämföra. Rakt av. Livet i hus versus livet i husbil. Bekvämt och praktiskt versus mindre bekvämt och mindre praktiskt. Det visade sig då att det för oss handlar om helt andra saker. Det handlar om domesticering. Vi har Olle, han är hund, han är och bör vara domesticerad. Men jag och Cecilia är vargar. Ensamvargar. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så helt jävla underbart befriande att inse. Och så är det en kärlekshistoria utan dess like. En ensamvarg som träffar en annan ensamvarg. Vackrare kärlek finns inte för mig.
Och nu blir texten både lätt och svår att skriva. Lätt därför att vi nu kan leva vårt liv som de vargar vi är. Svårt därför att det låter helt förfärligt. Inte fan är alla som bor i hus och lägenhet hundar. Så kan man väl inte skriva? Jo, tydligen kan man det. Jag har precis gjort det.
Självklart dök det upp massor av saker som vi inte var beredda på. Saker som då kändes stora men som vi idag vet var bagateller. Även om det kostade tid och pengar att lösa. Som att värmepannan krånglade redan första veckan. Något som visserligen gick på garantin. Men det var en massa annat som behövde lösas. Köpas. Ordnas. Tänkas ut. Det kändes stort, utmanande men ändå spännande. Vi började bli husbilsmänniskor på riktigt. Med allt vad det innebar. Både det härliga och det jobbiga. Men alla de här sakerna var ingenting mot vad som skulle komma.
Så vad var det då som skulle komma som var så stort och omöjligt att förutspå? Att det skulle komma en större kris då allt kändes svårt och hopplöst kunde vi nog förutspå. Det anande vi. Att bo i husbil på heltid är ett äventyr. Och det finns inga äventyr utan hjältar. Och ingen blir hjälte utan att prövas. Utan att gå ned för räkning och sedan resa sig. Helst i sista sekunden. Men när vi skulle prövas. Det kunde vi inte veta. Inte heller visste vi precis hur vi skulle prövas. Men det verkligt intressanta, det som den här texten skall handla om, är vad som visade sig efter krisen. För där är vi nu. Vi har tagit oss igenom den mörka tunneln. Och det är nu det blivit riktigt intressant. Men först en kort redogörelse för krisen. Något som Cecilia redan berört i ett tidigare inlägg. Ett inlägg hon skrev då vi var på väg in i tunneln.
Det började för ungefär tre månader sedan. Då tog vi för första gången orden i vår mun. De farliga orden. Kanske, sade vi, skulle vi på grund av olika omständigheter bli tvungna att sälja husbilen. Något sjönk inom mig när jag första gången tog de orden i min mun. Det var som om en gardin drogs ned inom mig. Och Cecilia kände samma sak. Men vi tröstade oss med att vi tänkte förnuftigt. Försökte trösta oss. Vi tog oss an det berg av förnuftiga skäl som tycktes tala för att flytta in i ett vanligt hus eller lägenhet. Dessa skäl kan nog vara intressanta att titta närmare på, men låt mig vänta med det. Låt mig bara konstatera att det självklart är mer praktiskt och bekvämt att bo i hus eller lägenhet. Hade vi väntat oss något annat? Självklart inte. Men ändå började vi längta efter en hel del saker. Sammanfattningsvis mer bekvämlighet. Vilket lustigt nog var vad vi med öppna ögon valde att avstå från.
Nu kära vänner, har jag kommit fram till det intressant. För någon månad sedan började vi bo i Cecilias ännu inte sålda hus de veckor vi har barnen. De osålda huset är ett kapitel för sig men trots allt en parates i detta äventyr. Vi har nu kunnat jämföra. Rakt av. Livet i hus versus livet i husbil. Bekvämt och praktiskt versus mindre bekvämt och mindre praktiskt. Det visade sig då att det för oss handlar om helt andra saker. Det handlar om domesticering. Vi har Olle, han är hund, han är och bör vara domesticerad. Men jag och Cecilia är vargar. Ensamvargar. Så enkelt är det. Och så svårt. Och så helt jävla underbart befriande att inse. Och så är det en kärlekshistoria utan dess like. En ensamvarg som träffar en annan ensamvarg. Vackrare kärlek finns inte för mig.
Och nu blir texten både lätt och svår att skriva. Lätt därför att vi nu kan leva vårt liv som de vargar vi är. Svårt därför att det låter helt förfärligt. Inte fan är alla som bor i hus och lägenhet hundar. Så kan man väl inte skriva? Jo, tydligen kan man det. Jag har precis gjort det.
Tycker jag att alla hundar skall bli ensamvargar? Nej det tycker jag inte. Vad är det för fel på hundar? Jo, kanske det uppenbara. Ingen människa vill bli kallad hund. Jag ber om ursäkt. Men vill du bli kallad ensamvarg? Det vill du nog om du är det. Eller om du blir det. Som vi har blivit. Har vi då inte alltid varit det?
Ja och nej. Som tonåring läste jag Herman Hesses bok Stäppvargen och blev gripen på djupet. Men det var också en sorglig bok. Att vara en stäppvarg är ensamt. Smärtsamt. Men intressant. För att se vad andra människor håller på med behöver man lämna flocken och betrakta den utifrån. Och där i utkanten är det alltid ensamt. Om man inte har den ofattbara turen som jag haft att träffa en annan stäppvarg som ser, känner och tänker samma saker.
Och nu kommer slutklämmen. Om man nu som vi är ensamvargar. Kan man då anpassa sig och leva som alla andra hundar? Jag svarar ja och nej också på den frågan. Man kan försöka. Gång på gång. Men det blir allt svårare. Till slut blir det omöjligt. Som det har blivit för oss nu. Vi har klivit över en gräns i vårt inre. En mycket speciell gräns. En sådan där point of no return. Man kan tänka att sann frihet handlar om inre frihet. Att man kan vara fri var man än bor. Under vår kris hoppades vi nog att det skulle vara så. Men nej. Inte för alla. Inte för mig och Cecilia. Så vi kan inte sälja vår husbil. Vi kan nästan inte andas när vi bor i hus mer än några dagar. Blotta tanken på att bo i lägenhet får oss att vilja lägga oss ned och dö. Att det skulle bli så hade vi ingen aning om för ett år sedan då vi drömde om vårt nya liv. Att det skulle vara ett steg utan återvändo.
Men vi har verkligen försökt återvända. Gud skall veta att vi försökt. I tre månader har vi inte sysslat med annat än försökt få oss att vilja gå tillbaka till det som är bekvämt och praktiskt. Gå tillbaka in i värmen. För det är skönt att leva som alla andra. I början blev vi berusade av att leva i husbil. Just för att det var annorlunda. Men nog trodde jag alltid att vi skulle kunna ångra oss och krypa tillbaka in i värmen. Det trodde jag ända tills för några dagar sedan. Då insåg jag att det inte finns någon återvändo. Inte för mig. Inte för oss. Inte om vi skall kunna andas fritt. För det måste vi för att leva.
Ja och nej. Som tonåring läste jag Herman Hesses bok Stäppvargen och blev gripen på djupet. Men det var också en sorglig bok. Att vara en stäppvarg är ensamt. Smärtsamt. Men intressant. För att se vad andra människor håller på med behöver man lämna flocken och betrakta den utifrån. Och där i utkanten är det alltid ensamt. Om man inte har den ofattbara turen som jag haft att träffa en annan stäppvarg som ser, känner och tänker samma saker.
Och nu kommer slutklämmen. Om man nu som vi är ensamvargar. Kan man då anpassa sig och leva som alla andra hundar? Jag svarar ja och nej också på den frågan. Man kan försöka. Gång på gång. Men det blir allt svårare. Till slut blir det omöjligt. Som det har blivit för oss nu. Vi har klivit över en gräns i vårt inre. En mycket speciell gräns. En sådan där point of no return. Man kan tänka att sann frihet handlar om inre frihet. Att man kan vara fri var man än bor. Under vår kris hoppades vi nog att det skulle vara så. Men nej. Inte för alla. Inte för mig och Cecilia. Så vi kan inte sälja vår husbil. Vi kan nästan inte andas när vi bor i hus mer än några dagar. Blotta tanken på att bo i lägenhet får oss att vilja lägga oss ned och dö. Att det skulle bli så hade vi ingen aning om för ett år sedan då vi drömde om vårt nya liv. Att det skulle vara ett steg utan återvändo.
Men vi har verkligen försökt återvända. Gud skall veta att vi försökt. I tre månader har vi inte sysslat med annat än försökt få oss att vilja gå tillbaka till det som är bekvämt och praktiskt. Gå tillbaka in i värmen. För det är skönt att leva som alla andra. I början blev vi berusade av att leva i husbil. Just för att det var annorlunda. Men nog trodde jag alltid att vi skulle kunna ångra oss och krypa tillbaka in i värmen. Det trodde jag ända tills för några dagar sedan. Då insåg jag att det inte finns någon återvändo. Inte för mig. Inte för oss. Inte om vi skall kunna andas fritt. För det måste vi för att leva.
Så till dig som funderar på att ta det steg vi har tagit. Tänk på att det kanske inte finns någon återvändo. Inte för att det rådet kommer göra någont skillnad. Vi kan aldrig sluta se det vi faktiskt ser. Och när man bor i husbil ser man saker med ett vanligt liv i hus utan hjul som man aldrig trodde att man skulle få se. Saker som är närapå omöjliga att beskriva för den som inte sett det med egna ögon. Men jag skall ändå göra ett försök. I nästa inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar