När du måste jobba som Guru

Låt oss säga att du tilldelas jobbet som Guru. Dealen är att du inte får säga upp dig. Du måste sitta där på din stol dagarna i ända och möta en massa människor som alla upplever sig leva miserabla liv. Du kommer möta människor som kommit ned till den ultimata rädslan. Att de skall dö. De vill veta vad som händer då. Vad skulle du säga till dem? Skulle du kunna ge dem en vacker fairytale om att det egentligen inte finns någon död? Att de kommer leva vidare i en annan dimension? Skulle du kunna trösta dem? Skulle du kunna ge dem tillit. Skulle du kunna prata om nåd och verkligen tro på vad du säger? Skulle du orka med deras tårar? Skulle du kunna möta dem i deras avgrundsdjupa skräck? Vad skulle du göra?

Krama dem?
Säga åt dem att sluta gnälla?
Eller skulle du säga att ditt liv är lika miserabelt som deras men att du tvingats på det här jobbet utan möjlighet att säga upp dig? Säga att du också är rädd för att dö?
Skulle du uppmuntra till ett kollektivt självmord?
Eller ...
... skulle du - ve och fasa - börja tugga gurutugg?

Vi tror att du som läser detta har en sak ganska klart för dig. Miserabla människor upplever sig som miserabla för att de sitter fast i miserabla berättelser om sig själva och sina liv.
Så varför kan de inte bara sluta loopa runt i dessa miserabla berättelser och se den nakna verkligheten som den är med klara ögon?

Är det för att ingen har föreslagit den möjligheten?
Vi tror faktiskt att det i vissa fall är så enkelt.
Men oftast handlar det om något annat. De har otaliga gånger fått förlaget att droppa den miserabla berättelsen men kan ändå inte släppa taget. Varför?

Här kommer din utmaning! Vad skall du göra med dem som fattar men ändå inte fattar. De som hört men ändå inte hört. Skall du tänka att dina ord är som droppen som förväntas urholka stenen? Eller skall du hitta nya ord? Eller skall du helt enkelt hålla käften och bara kramas? Eller ge dem starka psykedeliska droger som ruskar om i skallen på dem så att det bara blir slarvsylta kvar av deras miserabla berättelser?

Tror du att du kommer frestas att ge upp? Tänka att ok, det här jobbet är totalt meningslöst men jag får i alla fall betalt. Jag kan säga vad som helst. Berätta roliga historier. Sitta och se mystisk ut. Tala i gåtor. Det spelar ingen roll. Vill de lida så låt dem lida. Skulle du falla för den frestelsen?
Eller skulle du bryta ihop, bli deprimerad och börja gå i terapi? Kom ihåg. Du får inte säga upp dig. Du måste gå till jobbet varje dag. Det är dealen. Vad skulle du hitta på?

En guru som hette U.G. blev galen på sina elever. Varför sitter ni här och ser korkade ut? frågade han ilsket. Gå hem med er! Jag har ingenting att ge er. Sluta ställa idiotiska frågor! Låt mig vara ifred! Men ingenting hade sade hjälpte. De stannade envist kvar hur mycket han än förolämpade dem. Skulle du kunna bli som U.G.?

Tänk dig att dina elever skulle vara helt oförmögna att se dig. De skulle bara se din roll. Vad du än sade skulle de tolka det som något vist och insiktsfullt. Om du sade att du hatade araber skulle det inte falla dem in att du var rasist. De skulle gå hem och grubbla på vad det underliggande budskapet var. Att du förmodligen ville visa dem något viktigt som de ännu inte kan se. Om du sade att - Hallå, är ni dumma i huvudet, jag är rasist och står för det. Jag hatar araber. Så är det bara. - skulle de grubbla ännu mer och kanske, otroligt nog, få det till att du egentligen ville spegla tillbaka något mörkt i deras undermedvetna som de just då behövde se. De skulle överösa dig med tacksamhet.
Men kom ihåg dealen. Du får inte säga upp dig! Du måste sitta där imorgon igen klockan åtta. Vad skall du säga? Vad skall du göra?

Tvinga dem att meditera tio timmar i sträck?
Eller dansa frigörande dans och sedan krypa omkring på golvet och morra och leka att de är tigrar?
Du har fria händer. Men du får inte säga upp dig.

Skulle du kanske fråga andra gurus hur de gör? Testa deras metoder?

Men tänk dig att ingenting fungerade. Mr X skulle komma tillbaka. Gång på gång. Efter femtioelva retreater skulle han säga - När jag varit på förra retreaten kände jag mig väldigt lätt och fri i några veckor men sedan kom det upp en massa sorg från barndomen. Jag insåg att min pappa aldrig älskade mig. Han ville att jag skulle bli dansare men jag ville bara spela fotboll och han kom aldrig på mina matcher. Körde mig aldrig till träningarna. Buhuu.

Skulle du sucka uppgivet? Föreslå vidare psykoterapi? Föreslå antidepressiv medicin? Föreslå frigörande andning, regressionshypnos, kristallterapi, gestaltterapi, tantrasex, raw food, Aayahuasca-cirklar eller skulle du be honom skaffa hund. Eller kanske en älskare eller en älskarinna eller både och?

Vi tror att du skulle grubbla väldigt mycket över själva Guru-elev-upplägget. Men vad skulle du komma fram till? För Mr X mår ju inte bra. Han behöver hjälp. Eller behöver han bara släppa tanken på att någon annan kan hjälpa honom att må bättre?
Behöver han bara inse att han inte finns och därför inte kan ha några problem? Behöver han se att hela hans liv - inklusive han själv - är en fiktiv berättelse? Behöver han se att han egentligen är rent medvetande och att den han tror att han är bara är en avatar som medvetandet av någon anledning råkat identifiera sig med?

Eller behöver han bara samla mod och våga sig på sig lite brutal ärlighet? Hitta the basic fear. Rädslan för döden. Och därmed kunna släppa allt annat ytligt gnäll som förmodligen inte tjänar något annat syfte än att distrahera honom från den ultimata rädslan?
Skulle du, som Jed McKenna, säga att metoden framför alla metoder är MEMENTO MORI? Kom ihåg din död. Skulle du kunna leda honom dit utan att själv göra i byxan?
Skulle du påminna honom om att alla hans nära och kära, hans far och hans mor, hans älskade bror och hans ende son kanske kommer dö före honom? Kan du få honom att känna sin kärlek till sin familj med ett plågsamt naket och sårbart hjärta och vara med honom hela vägen i det?

Eller skulle du försöka dig på att fluffa bort hans rädsla genom att prata om att tiden egentligen existerar på det sättet vi tror och att döden därför heller inte existerar. Säga att vi alla dör och föds i varje evigt ögonblick. Säga det med mild och djup röst drypande av tillförsikt eller skulle den sortens gurutugg kännas lite jobbigt i munnen?

Eller behöver han framför allt förlika sig med att ingen annan än han själv kan få honom att må bättre? Och är den tanken i så fall sann? Är vi inte flockdjur? Har vi inte sedan urminnes tider utsett vissa personer till medicinmän, shamaner, kloka gummor, läkare, psykiatrer, präster och gurus? Går det att bryta det mönstret eller gäller det bara för gurun - alltså dig - att göra sitt jobb så bra det någonsin går?

Vi har inga svar. Bara frågor. Och nu är det du som är gurun så du får svara oss! :)

Tacksam för svar!
Hälsningar från Björn och Cecilia

Husbilskänsla

Igår frågade en kollega “Hur är det nu att bo i husbilen?, hur länge har ni bott där, snart en månad va?” Mitt spontana svar blev “ascoolt”. För det känns verkligen så. “Men hur har det gått med vattenläckan och allt det där som inte fungerade”, frågade hon. “Jo, det är på gång” svarade jag. Och det är det ju. Det fortsätter läcka från vattentanken och det drar fortfarande kallt när man sitter och kör i högre hastigheter. Det och andra saker skall fixas, vi har kontakt med Caravanhallen och de måste enligt funktionsgarantin åtgärda dessa brister inom sex månader men är sega i sin återkoppling. Men vi njuter i fulla drag. Och motorn sörplar i sig diesel i fulla drag. Senaste mätningen visade en förbrukning på 1,35 liter milen och då hade jag hållt mig till max 90 km/h på motorvägen. Men det var motvind hela vägen hem från Sandviken och i det snittet ligger också ett antal kortare körningar med barnen till skolan. Jag skall också se om jag kan höja däcktrycket. Tror det kan göra skillnad.

Ibland kan jag också känna en svag oro över ett klonkande, lite skorrande ljud då jag trycker ned kopplingspedalen men säger till mig själv att det också är något Caravanhallen kan få oroa sig över. Ny koppling kostar 20 tusen men också det borde gå på funktionsgarantin. Läste på ett Fiat-forum att växellådan egentligen är byggd för en lättare modell i Fiats eget lastbilssortiment och inte för en husbil på fem ton. Också något man kan oroa sig för. Om man är sugen. Men jag är inte sugen. Vore jag sugen kunde jag också oroa mig för om vattenläckan från vattentanken kan orsaka fuktskador. När vi stod på campingen i Sandviken förra helgen stod vi lite snett och på kvällen såg jag att det samlats någon centimeter vatten (som frusit till is) i garaget där bak. Jag lämnar med varm hand över den orosbollen till Caravanhallen.

Det finns saker som är överraskande positiva också. Gasoltuberna. Eller gasen som vi ofta säger. Herregud, säger vi till varandra. Tar gasen aldrig slut!? Vi sätter ofta på gasen på morgonen för att boosta värmepannan i någon timme när temperaturen sjunkit under natten. Men nu på morgonen har vi fortfarande 19 grader trots att det är minus 2 ute. Det är glädjande. Lika glädjande som att Byggmax endast vill ha 250 kr för att byta ut en förbrukad gasoltub till en ny. Dessutom är komposit-tuberna vi köpt hur lätta som helst att bära också när de är fulla.

Och kasetten till toaletten. Shit vilken genialiskt konstruktion! Det är en fröjd att tömma den. Inte äckligt alls om man som jag kan konsten att endast andas genom munnen.

Och sedan är det husbilskänslan. Jag frestas att göra det enkelt för mig och skriva att man måste ha smakat på den för att förstå. Ibland upptäcker jag att vissa negativa föreställningar faktiskt hänger kvar också i mig. Som att det är lite tragiskt att inte ha ett riktigt hem. Att tvingas bo så trångt. Det är kul när de kommer upp för de hittar inget fäste i mig och halkar omkring på ett komiskt sätt. Det beror inte på att det inte ligger något i dem. Det beror på att husbilskänslan är starkare. Det är klart att det är härligt med stora ytor. Jag minns vardagsrummet i villan i Lerum. Det var enormt. Jag minns kakelugnen och de stora panoramafönstren. Jag minns diskmaskinen i köket, den stora tvättstugan och bastun. Anledningen till att jag inte saknar något av detta är inte att det inte var najs. Det handlar om att husbilskänslan är najsare.

Hur kan det vara så? Vi har ingen kakelug, inga stora panoramafönster, ingen diskmaskin, ingen bastu och ingen tvättstuga.

Jag frågade Cecilia nu, “älskling, hur kan det vara så!?”.

Hon svarade. “Alltså, för mig handlar det nog om att det känns som att jag nästan är ute. Att det är fönster runt om. Som det där långa fönstret vid sängen. Man lyfter bara blicken lite och så ser man skogen därute. Det är en sak. Och sedan är det att det är jäkligt mysigt här. Vi har äkta mattor på golvet och fårskinnsfällar på sofforna och sedan att det tar 10 minuter att städa. Men framför allt, att det känns som att hela Sverige är mitt hem. Det är hur lätt som helst att säga upp ett månadskontrakt på en camping och välja en ny plats. Ungefär som om man kunde byta hus hur lätt som helst. Och helgerna! Att få se Sverige. Att kunna åka och hälsa på människor man känner och nya platser man vill se utan att behöva krångla med boende. Varje dag kan vi fråga oss. Var vill vi bo imorgon?

Jag skriver under på allt detta. Nu pratade vi också om det som kanske ändå är det mest centrala i husbilskänslan. Närheten till naturen. Till årstiderna. Till vädret. Cecilia kommer skriva mer om det i en annan text.

Jag vill också lägga till en grej som kanske är lite barnslig. Men grejen är att jag känner mig som en kung på vägen när jag kör. Längtar hela tiden efter att köra. Och det barnliga i den känslan är oemotståndlig. Det är också svaret på varför jag tycker att man skall ha husbil istället för husvagn.

Ett liv, i ett liv, i ett liv, i ett liv...

Jag har skrivit mycket här på bloggen och på Facebook om allt som är vackert med det nya husbilslivet och det slog mig plötsligt att det kanske kan verka väldigt okomplicerat och enkelt att göra den resa som vi gjort och fortfarande gör.

Det är så mycket som är spännande och nytt. Men kan man verkligen bara sätta nyckeln i låset till sitt gamla liv och gå in i ett nytt och säga hurra?! Läste någon gång inom beteendeforskning att människan har en extraordinär förmåga att efterhand hon väljer, tänka tankar som stödjer det alternativ hon valt. Det är därför en skicklig bilförsäljare ringer upp köparen av bilen ett tag efter försäljningen för att bekräfta det lyckade köpet och därmed ytterligare stärka varumärket.

- Det är en riktigt bra bil du köpt, det gjorde du bra!

Och kunden bekräftar för sig själv att hon gjort ett riktigt kap. Likadana brukar vi vara i nya förhållanden. Det gamla kan inte mäta sig med det nya. (Med vissa undantag kanske - visst finns det de personligheter som har en fling med boomerangeffekten).

Men hur ofta ställs vi inför kontrasterna mellan det gamla och nya? Det är en märklig upplevelse som jag blivit påmind om den senaste tiden och kanske i synnerhet idag.

Under 2016 separerade jag från barnets far och jag och Björn blev ett nytt par. Björn har genomgått en skilsmässa, jag ligger i en fortfarande. (eftersom det är prövotid när man har barn tillsammans) Björn har sålt sitt gamla radhus och om omständigheterna hade varit annorlunda, hade jag hunnit sälja min och mitt ex villa också, men vi har flera stora reparationer att genomföra innan det är möjligt.

Idag startade vi på morgonen från Flaten, tömde gråvatten, fyllde på färskvatten, tömde toaletten och körde barnen till skolan. Sen körde vi husbilen till min gamla villa och kopplade in oss på elen. Et voilà, där står jag med mitt gamla liv versus det nya i husbilen, med endast ett rödmålat staket som en geografisk gräns emellan dem. Sida vid sida. Det nya och det gamla. I det gamla livet (gamla villan) står dessutom en flygel från Björns gamla liv med sitt ex. En flygel som också ska säljas.

När jag hämtar mina barn och vi kommer till de två liven som står där sida vid sida uppstår en viss förvirring. Vilket hem ska vi ta? Barnen står villrådiga och tittar. Ska vi se på film i det röda huset? Eller ska vi rita i husbilen?

- Jag vill vara i husbilen, säger Tim.

- Jag vill vara i huset, säger Elin.

- Var ska du vara mamma?

- Jag ska laga mat.

- Var då? I röda huset eller i husbilen, undrar Elin.

- I husbilen…

- Men jag vill inte vara ensam i röda huset, säger Elin

- Okej, men jag kan vara med dig i röda huset, säger Tim.

- Jag hämtar er när maten är färdig!

Min exman bor kvar i röda huset tills vi säljer och när barnen är med honom är de alltså där. Vi har en deal att vi får använda tvättstugan och koppla in el då och då.

När jag kom hem på lunchen efter några ärenden i stan, kändes det dock självklart att “hemma” var i husbilen, men helt okomplicerat var det inte. Den senaste tiden har jag nämligen känt en överraskande “hemlängtan”. Som har åtföljts av förvirring. För jag har känslomässiga band till det röda huset och alla minnen där med barnen. Det är smärtsamt att gå omkring i rummen där. Ett hem, som inte är ett hem längre. Det slutar att vara ett hem när man vet att det ska säljas och ett vemod smyger sig på.

Känslan påminde mig om när jag var liten och åkte på scoutläger och fick en häftig längtan efter mamma och trygghet.

Men vill jag tillbaka? Nej. Inte på riktigt. Men kroppen minns. Blir påmind varje gång jag går in där. Det här var det självklara hemmet. Det är inte mitt hem längre. Smärta. När jag hittade det på Hemnet var det mitt drömhus. Rött med vita knutar. Påminde om mitt barndomshus i Mälarhöjden. Som också var självklart. Tills mamma och pappa skiljde sig. Tills pappa flyttade och tills mamma flyttade.

Jag drömmer fortfarande ibland att jag köper tillbaka Mälarhöjden. Det gamla livet som det var när det var självklart, allt jag visste. Barnets hem ÄR verkligheten, ÄR livet.

Kanske är jag som indianerna som var inbjudna till en konferens i Paris, som handlade om olika religioner. De satt kvar en hel vecka på flygplatsen för att vänta in sina själar.

Ungefär så känns det just nu. Som om jag sitter i husbilen och väntar på att min själ ska hinna ifatt. Under tiden pratar jag med Björns dotter som påminner om ytterligare ett liv. Mitt liv när jag var 19. Hennes känslor, hennes sårbarhet. Hon är som en spegel. Och jag undrar var hon har varit i hela mitt liv för hon känns så självklar. Var har hon varit hela tiden?

Och förra helgen åkte vi förbi Falun. Ett annat liv. Jag pekade på platser där jag hade gått i högskolan, platser där jag hade spelat in filmer, platser där jag hade jobbat. Walking down the memory lane. I ett annat liv, i ett annat liv, i ett annat liv.

Ibland knyts allt ihop, som ett enda stort spindelnätsliv, och man får luta sig tillbaka och försöka få ihop allt.

Alla de liv jag levt. I detta.

Avförtrollning, kassakvitton och fälgkapslar

Jag tror jag var fem eller sex år när jag samlade på kassakvitton. För mig var dessa pappersremsor - fyllda med kryptiska tecken - extremt laddade med magi. Jag kunde ännu inte läsa. Inte heller var jag något vidare på att räkna. Men jag älskade kassakvitton. Jag brukade fråga min mamma om jag fick ta med mig också de kvitton som folk hade lämnat efter sig. Att få fylla mina fickor med kassakvitton kändes större än att öppna paket på julafton. Hela min kropp vibrerade och sjöng av eufori.

Några år senare köpte min pappa kromade fälgkapslar till vår Volvo 140. Jag kunde stirra hur länge som helst på våra glänsande fälgar. Åsynen av dem fyllde mig med en stolthet som gjorde att jag blev utom mig av lycka. Jag ville att alla skulle se vår bil. Hela världen borde stanna upp och beundra den. Ibland fick jag putsa fälgarnas blanka krom. Fick sätta på en klick Autosol på en bit trassel och polera. Jag polerade tills de sken som solen. De blev vackrare än solen. Känslan när min blick drunknade i denna glans var högtidligare än åsynen av en fullmåne som speglar sig i en blank skogstjärn.

Jag vet att världen är förtrollad. Att allt är sakralt. På riktigt heligt i ordets djupaste mening. Varje gata, varje affär, varje hem, varje kontor är lika vördnadsbjudande och marinerat i värdighet och skönhet som de höga salarna i Alvernas Vattnadal. Eller som Gaudis mästerverk, den utomjordiskt vackra katedralen Sagrada Familia i Barcelona. Jag vet att varje handling är en ritual. Att varje föremål är laddat med magiska krafter. Varje kassakvitto. Varje fälgkapsel. Jag vet att allt vi har att göra denna vår korta stund på jorden är att stanna upp och tillbe. Falla på knä och andäktigt vörda, tillbe och dyrka den magiska kraft som skapar, upprätthåller och förstör alla dessa former.

Jag har vetat det här sedan jag var barn. Men för att kunna röra mig på ett smidigt sätt i världen, för att kunna följa strömmen och connecta med andra människor trodde jag och jag var tvungen att dränka denna visshet i en iskall och giftig brygd av rationalitet. Min vördnad för världen kallnade. Jag blev ljummen. Världen slutade gnistra. Världen slocknade och kallnade. Källsprångets spröda ton tystnade. Kreativitetens mäktiga dån hördes inte längre. Skönhetens brusande körsång dog bort. Jag började göra som alla andra. Jag började rycka på axlarna. Det skedde inte över en natt. Det var en långsam och utdragen död. Nej, inte en död. Det var mer som en dvala. Som att bli förhäxad av vanlighetens onda ande.

När jag var barn trodde jag nog att andra människor skulle röra sig i världen med samma högtidliga värdighet som alver, överstepräster eller shamaner.
Men allteftersom jag blev äldre märkte jag att andra människor tog världen för given. De ryckte på axlarna och menade att det här - det är väl ingenting. Det är ju bara det gamla vanliga. Det där är ju bara ett kassakvitto. Eller en fälgkapsel.
Dvalan visade sig också i hur människor förhöll sig till varandra. Den där människan, hon är ju bara en vaktmästare. Eller en gammal bekant. Eller en gammal tant. Eller en kollega. Inget särskilt med den personen.
Det visade sig i hur de gjorde saker. Det vi gör nu är ju bara att åka bil från punkt A till punkt B. Det är väl ingenting. Det är bara sånt där vanligt vardagstjafs.

Jag kände mig ensam med min vördnad. När jag var liten närmade jag mig världen med en respekt och en fascination som gjorde att jag hade svårt att hänga med i de andras lekar. All min uppmärksamhet slukades upp av de trolska stämningar som fanns i varje rum. Att interagera med andra kändes främmande. Det intresserade mig egentligen inte. Jag hade inte tid med det. Jag var helt uppslukad av stämningarna i rummet. Trollbunden av någons skor. Eller av magisterns röst. Sättet han torkade rent svarta tavlan. Att han missade en fläck uppe i ena hörnet gjorde mig paralyserad. Hur kunde han!? Jag hade inte tid att läsa det sociala spel som pågick mellan de andra barnen. Men jag började vilja vara med. Jag ville förstå vad de sysslade med. Så jag drack ur vanlighetens giftbägare. Och giftet verkade. Jag blev allt duktigare på att spela spelet. Det profana rycka-på-axlarna spelet. Men som sagt. Det skedde inte över en natt. Det tog ganska många år.

Sociologen Max Weber myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Han menade att tillvarons gåtfullhet har ersatts av en allmän uppfattning att bara man vill och ger sig tid kommer man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.
Det är både sant och inte sant. Den värld man kan förklara är en död värld. En kyrkogård av mentala kartor.
Nu skall jag försöka säga något vuxet om detta. Jag ser inte att det ena behöver utesluta det andra. Vi kan ha kvar våra rationella kartor och navigera efter dem när vi vill. Åka till månen, sätta in konstgjorda hjärtklaffar, utveckla AI och nanoteknologi och hitta globala lösningar på klimatkrisen hur mycket vi vill. Men allt detta är totalt jävla meningslöst om vi skall behöva leva i en värld som inte längre gnistrar av magi.
Så är det.
Alltså har jag börjat minnas. Idag när jag lade mig för att vila en stund gled jag bort i minnen som kretsade kring att åka bil på kvällen i städer upplysta av gatlyktor. Jag hade lagt mig för att vila just därför att jag kört runt med husbilen i stan. Först in på Kungsholmen för att hämta min dotter Amanda. Sedan till Restaurang Milles på Strandvägen 1 där vi bjöd henne på födelsedagsmiddag. Sedan till Solna där vi lämnade av henne hos hennes mamma och sedan tillbaka ut på Essingeleden för att slutligen landa på Flaten camping där vi för tillfället är stationerade. Jag njöt i fulla drag men det tog på krafterna då det krävs extra mycket koncentration när man rattar en 8,5 meter lång husbil. Alltså gled jag snabbt in i ett halvslumrande tillstånd och då kom det upp ett minne.

Jag var kanske fem år och satt i baksätet i mina föräldrars bil och såg ormar av röda baklyktor och gula gatlyktor slingra sig fram genom mitt synfält. Det var förtrollande vackert. Det var en tripp utan dess like och ändå var vi inte på väg någonstans. Asfalten, mörkret, raderna av lampor och dess reflexer gled genom mig och jag var ett gränslöst rum av högtidlig förundran. Jag hade inga ord för det på den tiden. Det har jag inte nu heller. Men jag kan minnas och jag kan låta mig svepas iväg. In i den verkliga världen. Den gnistrande världen. Den förtrollade världen.

Stadsångest och ödmjukhet

Känner mig fortfarande ganska hög på att husbilen faktiskt är vårt hem. Jag vet inte varför men jag känner mig mer hemma än på länge. Trots att vi har haft en hel del trassel, stopp i gråvattenstanken, fel på säkringar, fel sladd, låskolvar som gått sönder, handbroms som kärvar, cigarettuttag som behöver bytas för att nämna några - så känns det coolt. Vi lär oss hela tiden.

Just nu sitter jag och lyssnar på Rodrigo Leão och det är något med den musiken som ger en alldeles särskild stämning i husbilen. Den får mig att känna mig fri och lycklig. Har sprungit fram och tillbaka med disk till diskrummet, städat i garaget (stort förråd längst bak i husbilen, för den som inte vet) och sandat utanför ställplatsen. Fullständigt glashalt.

När Björn kommer hem ska vi spola igenom gråvattentanken igen. Ska köpa ättika efter tips på nätet. Gråvattnet stank verkligen APA när vi till slut lyckades tömma tanken. Tror ärligt talat inte att Caravanhallen har gjort rent den innan försäljningen, för vi har torkat ur pannor och matrester och endast sköljt ner diskmedel och vatten sen vi flyttade in för en vecka sen.

Till deras försvar ska sägas att de har varit otroligt serviceinriktade och kommit ut till oss på Flatenbadet och hjälpt oss med diverse grejer, trots att de är underbemannade och har flera sjukskrivna just nu.

Just det, spolningen på toaletten funkar inte heller. :) Den funkade först men inte nu. Funderar på om den strejkar när det är mindre än en fjärdedels färskvatten kvar i tanken? Vi får väl se när vi fyllt på! Tips på saker man kan lägga i toaletten som gör doften bättre tas tacksamt emot. Just nu använder vi Thetford Aqua Kem Blue Sachets, men alltså jag vet inte. Tycker det luktar fränt ändå. 

Det är coolt, jag kan redan känna en behaglig ödmjukhet smyga sig på för saker som vi ju ofta tar för givet. Känns underbart att elen fungerar nu, så att vi kan hålla oss varma. Kändes HELT fantastiskt att få duscha i varmvatten på campingen hur länge som helst, och fräscht var det också. I stugan som jag hyrt i andra hand i cirka ett halvår nu fanns det bara varmvatten som räckte i typ 3-4 minuter, sen var det slut. Så när jag tog en första dusch här på Flaten så njöt jag som om jag hade tagit in på ett SPA eller nåt!

En annan sak är att jag SOVER bättre än jag gjort på år och dagar och jag har inte lika ont i ryggen. Konstigt egentligen. Jag hade lagt en massa pengar på en dyr säng och tempur i mitt gamla hus och hade ändå ont i ryggen. Här är det ju relativt hårda sängar, men jag sover som en gudinna.

Vi delar på en jätteliten garderob och därför har jag knappt några kläder heller, men de jag har ÄLSKAR jag. Med minimalism blir det liksom en sidoeffekt. Man väljer ut det som man verkligen tycker om och resten slänger man. Fokus blir funktion, hög kvalitet och trivsel. Alltså fyller alla saker jag har, på riktigt en funktion. Björn skrev igår om att vi ska räkna och lista våra saker på kul och jag lovar, det kommer!

Så ja, jag vet inte. Trots att vi haft mer än lovligt med strul, så infinner det sig ändå en känsla av enkelhet och fokus på livets väsentligheter som gör det här väldigt spännande för mig. Ja, jag vet inte, det känns väldigt nära och äkta på något sätt.

Har också märkt en annan sak, både på landet och här. Mitt självförtroende har ökat. Jag har fortfarande badrumsskåpet här i husbilen fullt med smink etc, men successivt under det här halvåret har jag i princip slutat använda det. Någon gång ibland, om jag ska på möte i ungarnas skola eller ta en fika i stan kör jag lite rouge och mascara, men annars känns det bara konstigt. Vad ska jag med smink till i skogen liksom? När man inte jobbar på kontor känns det bara onödigt. Och, ja. Jag känner att jag på ett nytt sätt tycker om mitt nakna ansikte, accepterar mitt naturliga jag mer och mer.

En annan sak är att jag känner mig mer och mer främmande för stadsmiljöer och kontor. Vet inte varför, det har alltid känts som om dessa är "overkliga". Men nu har det blivit ännu värre. Som om det finns något i min själ som inte riktigt förstår de räta linjerna, de platta gatorna och konstgjorda materialen. De höga ljuden i en stad gör ilsket ont i mina öron som hellre vill höra fågelkvitter och vind. Minns när jag stod högst upp i Empire State Building och skulle bli impad av Manhattan och det enda jag kunde känna var att människosläktet på riktigt hade fått storhetsvansinne. Vi är ett märkligt släkte som tycker att det känns som en bra idé att i princip asfaltera en hel ö. Jag tänkte på alla frön som låg begravda djupt under skyskraporna med potential att bli vackra grässtrån, träd och blommor, men som aldrig skulle få chansen. Och så denna park, som alla älskar. Snacka om en fattig ersättning för bristen på natur! Jag tror att jag utan att skarva kan säga att jag är ett riktigt naturbarn. Eller är jag bara flummig?

Ännu värre har det känts i städer som exempelvis Kairo eller Peking. Förfärligt! Jag brukar få akut existentiell ångest om jag vistas för länge i sådana städer. "Det är så läckert med stadens puls". Nope, inte för mig. Jag känner mig totalt vilse. Därför ÄLSKAR jag det här avlånga landet med sin allemansrätt, sina skogar, älvar, skärgårdar och fjäll.

Och jag älskar ännu mer att jag och Björn är fria att ta oss runt i det på upptäcksfärd med hemmet i släptåg. Och att ni genom vår blogg följer med.

Nu väntar jag på att Björn ska komma hem och jag känner ett behagligt lugn i hela kroppen.

Tack för idag!