Jag har skrivit mycket här på bloggen och på Facebook om allt som är vackert med det nya husbilslivet och det slog mig plötsligt att det kanske kan verka väldigt okomplicerat och enkelt att göra den resa som vi gjort och fortfarande gör.
Det är så mycket som är spännande och nytt. Men kan man verkligen bara sätta nyckeln i låset till sitt gamla liv och gå in i ett nytt och säga hurra?! Läste någon gång inom beteendeforskning att människan har en extraordinär förmåga att efterhand hon väljer, tänka tankar som stödjer det alternativ hon valt. Det är därför en skicklig bilförsäljare ringer upp köparen av bilen ett tag efter försäljningen för att bekräfta det lyckade köpet och därmed ytterligare stärka varumärket.
- Det är en riktigt bra bil du köpt, det gjorde du bra!
Och kunden bekräftar för sig själv att hon gjort ett riktigt kap. Likadana brukar vi vara i nya förhållanden. Det gamla kan inte mäta sig med det nya. (Med vissa undantag kanske - visst finns det de personligheter som har en fling med boomerangeffekten).
Men hur ofta ställs vi inför kontrasterna mellan det gamla och nya? Det är en märklig upplevelse som jag blivit påmind om den senaste tiden och kanske i synnerhet idag.
Under 2016 separerade jag från barnets far och jag och Björn blev ett nytt par. Björn har genomgått en skilsmässa, jag ligger i en fortfarande. (eftersom det är prövotid när man har barn tillsammans) Björn har sålt sitt gamla radhus och om omständigheterna hade varit annorlunda, hade jag hunnit sälja min och mitt ex villa också, men vi har flera stora reparationer att genomföra innan det är möjligt.
Idag startade vi på morgonen från Flaten, tömde gråvatten, fyllde på färskvatten, tömde toaletten och körde barnen till skolan. Sen körde vi husbilen till min gamla villa och kopplade in oss på elen. Et voilà, där står jag med mitt gamla liv versus det nya i husbilen, med endast ett rödmålat staket som en geografisk gräns emellan dem. Sida vid sida. Det nya och det gamla. I det gamla livet (gamla villan) står dessutom en flygel från Björns gamla liv med sitt ex. En flygel som också ska säljas.
När jag hämtar mina barn och vi kommer till de två liven som står där sida vid sida uppstår en viss förvirring. Vilket hem ska vi ta? Barnen står villrådiga och tittar. Ska vi se på film i det röda huset? Eller ska vi rita i husbilen?
- Jag vill vara i husbilen, säger Tim.
- Jag vill vara i huset, säger Elin.
- Var ska du vara mamma?
- Jag ska laga mat.
- Var då? I röda huset eller i husbilen, undrar Elin.
- I husbilen…
- Men jag vill inte vara ensam i röda huset, säger Elin
- Okej, men jag kan vara med dig i röda huset, säger Tim.
- Jag hämtar er när maten är färdig!
Min exman bor kvar i röda huset tills vi säljer och när barnen är med honom är de alltså där. Vi har en deal att vi får använda tvättstugan och koppla in el då och då.
När jag kom hem på lunchen efter några ärenden i stan, kändes det dock självklart att “hemma” var i husbilen, men helt okomplicerat var det inte. Den senaste tiden har jag nämligen känt en överraskande “hemlängtan”. Som har åtföljts av förvirring. För jag har känslomässiga band till det röda huset och alla minnen där med barnen. Det är smärtsamt att gå omkring i rummen där. Ett hem, som inte är ett hem längre. Det slutar att vara ett hem när man vet att det ska säljas och ett vemod smyger sig på.
Känslan påminde mig om när jag var liten och åkte på scoutläger och fick en häftig längtan efter mamma och trygghet.
Men vill jag tillbaka? Nej. Inte på riktigt. Men kroppen minns. Blir påmind varje gång jag går in där. Det här var det självklara hemmet. Det är inte mitt hem längre. Smärta. När jag hittade det på Hemnet var det mitt drömhus. Rött med vita knutar. Påminde om mitt barndomshus i Mälarhöjden. Som också var självklart. Tills mamma och pappa skiljde sig. Tills pappa flyttade och tills mamma flyttade.
Jag drömmer fortfarande ibland att jag köper tillbaka Mälarhöjden. Det gamla livet som det var när det var självklart, allt jag visste. Barnets hem ÄR verkligheten, ÄR livet.
Kanske är jag som indianerna som var inbjudna till en konferens i Paris, som handlade om olika religioner. De satt kvar en hel vecka på flygplatsen för att vänta in sina själar.
Ungefär så känns det just nu. Som om jag sitter i husbilen och väntar på att min själ ska hinna ifatt. Under tiden pratar jag med Björns dotter som påminner om ytterligare ett liv. Mitt liv när jag var 19. Hennes känslor, hennes sårbarhet. Hon är som en spegel. Och jag undrar var hon har varit i hela mitt liv för hon känns så självklar. Var har hon varit hela tiden?
Och förra helgen åkte vi förbi Falun. Ett annat liv. Jag pekade på platser där jag hade gått i högskolan, platser där jag hade spelat in filmer, platser där jag hade jobbat. Walking down the memory lane. I ett annat liv, i ett annat liv, i ett annat liv.
Ibland knyts allt ihop, som ett enda stort spindelnätsliv, och man får luta sig tillbaka och försöka få ihop allt.
Alla de liv jag levt. I detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar