torsdag 16 februari 2017

Husbilskänsla

Igår frågade en kollega “Hur är det nu att bo i husbilen?, hur länge har ni bott där, snart en månad va?” Mitt spontana svar blev “ascoolt”. För det känns verkligen så. “Men hur har det gått med vattenläckan och allt det där som inte fungerade”, frågade hon. “Jo, det är på gång” svarade jag. Och det är det ju. Det fortsätter läcka från vattentanken och det drar fortfarande kallt när man sitter och kör i högre hastigheter. Det och andra saker skall fixas, vi har kontakt med Caravanhallen och de måste enligt funktionsgarantin åtgärda dessa brister inom sex månader men är sega i sin återkoppling. Men vi njuter i fulla drag. Och motorn sörplar i sig diesel i fulla drag. Senaste mätningen visade en förbrukning på 1,35 liter milen och då hade jag hållt mig till max 90 km/h på motorvägen. Men det var motvind hela vägen hem från Sandviken och i det snittet ligger också ett antal kortare körningar med barnen till skolan. Jag skall också se om jag kan höja däcktrycket. Tror det kan göra skillnad.

Ibland kan jag också känna en svag oro över ett klonkande, lite skorrande ljud då jag trycker ned kopplingspedalen men säger till mig själv att det också är något Caravanhallen kan få oroa sig över. Ny koppling kostar 20 tusen men också det borde gå på funktionsgarantin. Läste på ett Fiat-forum att växellådan egentligen är byggd för en lättare modell i Fiats eget lastbilssortiment och inte för en husbil på fem ton. Också något man kan oroa sig för. Om man är sugen. Men jag är inte sugen. Vore jag sugen kunde jag också oroa mig för om vattenläckan från vattentanken kan orsaka fuktskador. När vi stod på campingen i Sandviken förra helgen stod vi lite snett och på kvällen såg jag att det samlats någon centimeter vatten (som frusit till is) i garaget där bak. Jag lämnar med varm hand över den orosbollen till Caravanhallen.

Det finns saker som är överraskande positiva också. Gasoltuberna. Eller gasen som vi ofta säger. Herregud, säger vi till varandra. Tar gasen aldrig slut!? Vi sätter ofta på gasen på morgonen för att boosta värmepannan i någon timme när temperaturen sjunkit under natten. Men nu på morgonen har vi fortfarande 19 grader trots att det är minus 2 ute. Det är glädjande. Lika glädjande som att Byggmax endast vill ha 250 kr för att byta ut en förbrukad gasoltub till en ny. Dessutom är komposit-tuberna vi köpt hur lätta som helst att bära också när de är fulla.
Och kasetten till toaletten. Shit vilken genialiskt konstruktion! Det är en fröjd att tömma den. Inte äckligt alls om man som jag kan konsten att endast andas genom munnen.

Och sedan är det husbilskänslan. Jag frestas att göra det enkelt för mig och skriva att man måste ha smakat på den för att förstå. Ibland upptäcker jag att vissa negativa föreställningar faktiskt hänger kvar också i mig. Som att det är lite tragiskt att inte ha ett riktigt hem. Att tvingas bo så trångt. Det är kul när de kommer upp för de hittar inget fäste i mig och halkar omkring på ett komiskt sätt. Det beror inte på att det inte ligger något i dem. Det beror på att husbilskänslan är starkare. Det är klart att det är härligt med stora ytor. Jag minns vardagsrummet i villan i Lerum. Det var enormt. Jag minns kakelugnen och de stora panoramafönstren. Jag minns diskmaskinen i köket, den stora tvättstugan och bastun. Anledningen till att jag inte saknar något av detta är inte att det inte var najs. Det handlar om att husbilskänslan är najsare.
Hur kan det vara så? Vi har ingen kakelug, inga stora panoramafönster, ingen diskmaskin, ingen bastu och ingen tvättstuga.
Jag frågade Cecilia nu, “älskling, hur kan det vara så!?”.
Hon svarade. “Alltså, för mig handlar det nog om att det känns som att jag nästan är ute. Att det är fönster runt om. Som det där långa fönstret vid sängen. Man lyfter bara blicken lite och så ser man skogen därute. Det är en sak. Och sedan är det att det är jäkligt mysigt här. Vi har äkta mattor på golvet och fårskinnsfällar på sofforna och sedan att det tar 10 minuter att städa. Men framför allt, att det känns som att hela Sverige är mitt hem. Det är hur lätt som helst att säga upp ett månadskontrakt på en camping och välja en ny plats. Ungefär som om man kunde byta hus hur lätt som helst. Och helgerna! Att få se Sverige. Att kunna åka och hälsa på människor man känner och nya platser man vill se utan att behöva krångla med boende. Varje dag kan vi fråga oss. Var vill vi bo imorgon?
Jag skriver under på allt detta. Nu pratade vi också om det som kanske ändå är det mest centrala i husbilskänslan. Närheten till naturen. Till årstiderna. Till vädret. Cecilia kommer skriva mer om det i en annan text.

Jag vill också lägga till en grej som kanske är lite barnslig. Men grejen är att jag känner mig som en kung på vägen när jag kör. Längtar hela tiden efter att köra. Och det barnliga i den känslan är oemotståndlig. Det är också svaret på varför jag tycker att man skall ha husbil istället för husvagn.

3 kommentarer:

  1. Svar
    1. Hej Danne!:) Du känner till husbilskänslan va?

      Radera
  2. Men känslan av att vara fri som en fågel är värt mycket.

    SvaraRadera