Cecilia Meinhof och Björn Baader bor i husbil?

Läste precis igenom mitt förra inlägg på bloggen, vilket skrevs i september. Nu har det gått ytterligare några månader och egentligen har inget förändrats särskilt mycket. Huset är fortfarande inte sålt, marknaden faller och skadan i källaren blir aldrig färdigreparerad utan är hur utmanande och krånglig som helst.

Den enda skillnaden är att jag fått till en ”deal” med min exman så att jag när jag har barnen kan bo i huset tillsammans med dem och att jag har tagit ett tillfälligt jobb för att jag, Björn och barnen ska klara oss ekonomiskt till dess att huset är sålt.

Vi har vänt och vridit på alla möjliga olika alternativ, ska vi köpa ett torp långt utanför Stockholm, en lägenhet i Nacka, eller ett fritidshus på Värmdö? Och inte landat i några beslut alls kring någonting.

Och vi har precis kommit fram till varför vi inte kommit fram till några beslut alls. Och det är för att vi lockats in i att ställa FEL frågor. Det finns nämligen ett antal frågor som man ska ställa om man vill leva ett konventionellt och tryggt liv där allt är i ordning, följer normerna och är perfekt och logiskt tillrättalagt. 

Om man vill ha ett sådant liv kommer här ett gäng frågor som är bra att ställa:

1. Vad gör alla andra?

2. Vad är praktiskt?

3. Vad är logiskt?

4. Vad är tryggast?

5. Vad blir bäst för alla?

6. Vad ska jag göra för att tjäna så mycket pengar som möjligt?

Et voilà! Grattis, du har vunnit högsta vinsten på det konventionella, likriktade, supertrygga lotteriet. Bara att luta sig tillbaka och tryggt njuta av trivsel, prylar, god mat, trygg pension och ålderdomshem, samt grannar som är ungefär som du och som också konfirmerar alla dina val.

Det stora problemet för mig är att jag insett att de frågorna, som jag lovar att jag nästan slår knut på mig för att ställa får mig att känna mig som en urvriden gammal disktrasa till slut. Jag säger inte att det är FEL sätt att leva på, men av någon outgrundlig anledning är det som att köpa en enkel biljett till existentiell ångest och extrem uttråkning för mig. Jag blir galen på riktigt. Och nu har jag helt enkelt kommit på att det beror på, att jag utifrån min personlighet, inte har någon vidare nytta av de ovanstående frågorna om jag vill känna mig lycklig. 

Mina frågor bör snarare vara:

1. Vad drömmer jag om?

2. Vad är eklektiskt och vackert?

3. Hur skapar jag så mycket frihet som möjligt?

4. Vad gör mitt liv spännande och levande?

5. Hur skapar jag rum för närhet och kärlek att blomma?

6. Vad gör jag för att få tid över till det jag tycker är viktigt?

Jag kan också direkt höra den där rösten i huvudet (förnuftsrösten) som genast protesterar och säger att de faktiskt inte behöver utesluta varandra, att det går att få allting, men se så jäkla enkelt är det faktiskt inte. Inte utifrån min erfarenhet. De frågor som jag blir lycklig över att ställa, nedprioriteras nämligen å de grövsta i vårt sekulariserade samhälle, som vill att vi ska gå på rad och inte skrämmas, inte vara oroande individer som håller på och krånglar. Men jag VILL krångla. Eller rättare sagt, jag kan inte låta bli.Och för att kunna krångla och följa svaren på frågorna i kolumn två måste man vända på steken och faktiskt våga nedprioritera både frågorna och de eventuella svaren i kolumn ett.

Och precis det har landat IGEN som en ädelsten i hjärtat på mig. Jag har nämligen återigen påmints om skillnaden mellan att bo i trevåningshus och i husbilen eftersom jag nu bor varannan vecka i bägge. Det känns som om det ”logiska, mest praktiska och rikaste” (första listan) borde vara att bo i huset, eller hur? Att just för att alla andra gör det, tryggheten i det och att ha ett bra jobb, (igen första listan) borde vara receptet för sinnesro och lycka. Eller?

Men icke sa Nicke. Jag blir galen i huset. 

Det är så jäkla mycket prylar över allt och de vandrar omkring i huset som spöken, jag gör inget annat än praktiska saker där, plockar och plockar och plockar och barnen sitter och dumglor på TV dygnet runt fast de har eget rum som bara dräller av miljontals med leksaker. 

De är rastlösa, gnälliga och på dåligt humör. Och de tjatar och bråkar. Inte ens Olle, vår tax trivs där. Han följer oroligt och rastlöst mig i hasorna hela tiden. Och jag blir deprimerad och trött och grinig. Håglöst tittar jag ut på grannarna, där allt är fullständigt förutsägbart. Ding, ding, ding – där kom ALLA adventsljusstakar fram. Ding, ding ding, nu är det vår, nu kom ALLA studsmattor fram. Ding, ding, ding – nu köpte alla grannarna en ny miljösmart bil i samma färg och märke och den som köpte den först fick högst status. Ding, ding ding – nu klipper ALLA gräset. Ding, ding, ding – nu ska alla säga hej och hallå – och vad roligt det var med senaste semesterresan, vart åkte ni och vart åkte vi och den nya pulsklockan och träning och triatlon, nytt jobb blablablabla. Jag vet inte varför, men först ler jag, sen stelnar leendet mer och mer till en grimage, sen får jag ont i kroppen, sen dödsångest, sen blir jag deprimerad och till slut börjar jag fantisera i termer av att vi i detta tillrättalagda lagomland skulle behöva en svensk Ulrike Meinhof. Kanske kan jag bli en ny Meinhof? Cecilia Meinhof. Visst är väl det ändå ROLIGARE än att bo i ett villakvarter hela livet och vänta på att dö?

Det är det första jag tänkt idag som får mig att bli på gott humör på riktigt. Cecilia Meinhof spränger shoppinggallerier. Jo, varför inte?

Okej, ni fattar. Frågorna i kolumn ett. Det är inte bra frågor för just mig att ställa. Jag tror att det var i första hand de frågorna jag ställde i mitt förra inlägg och därför har jag successivt känt att jag och Björn har hamnat på fel spår de senaste månaderna. Känns som om Universum ropar: NICE TRY CECILIA – Gör om gör rätt!

Vilket också är en mycket intressant sak som jag just upptäckt. Husbilslivet avdomesticerar en. Jag kan inte backa. Kan inte välja tillbaka mitt gamla liv. Förlåt att jag inte har varnat er tidigare om detta kära läsare, jag ska göra det tydligt för alla som funderar på att flytta in i husbil på heltid. Här kommer det:

VARNING! VARNING! VARNING!

Ett permanent husbilsliv bidrar med att människan kan bli GRAVT avdomesticerad och tillståndet kan vara både obotligt och oåterkalleligt. Var därför ytterst försiktig med att bo i husbil, även väldigt små doser kan orsaka detta oåterkalleliga tillstånd, så därför avrådes all kontakt med detta leverne å de strängaste!

Okej, nu har jag varnat. Detta är nämligen precis vad som har hänt mig. Jag har verkligen FÖRSÖKT nu att hitta tillbaka till alla förnuftiga argument, jag har tittat på lägenhet, hus, torp etc etc, men jag bara VILL inte. Och huset är hemskt. Visst är det skönt att kunna tvätta kläder, duscha och ha en ugn, men där tar de positiva aspekterna slut.

När jag kommer tillbaka till husbilen efter en vecka i Röda huset så kan jag plötsligt andas igen. Jag kan känna mitt innersta börja glöda, världen sprakar av magiska möjligheter, jag får andas snödoft och frostat gräs på morgonkvisten, sjunka ner med skorna i mossa och se ut över en dimmig morgonsjö med en pigg liten Olle sniffandes i ett spår från en hare. 

Jag får strosa bort i morgonrock till duscharna och nyfiket spana på mina udda grannar, en skrotbuss, en cool traktorförare, en silversmed, en skygg hemlig man med skägg och en bagare med en stor vit vargahund samt en nyinflyttad kvinna med nyfikna glada ögon. Ingen av dem platsar i det tillrättalagda villaområdet. Gasolspis, vattentank, mörkt trä, dra ner persienner mot lyktor och snödklädda granar. Jag vill skriva, jag vill sjunga, jag vill dansa, jag vill älska.

Och brista ut i poesi om det fria livet, hur lite vi vet, hur lite jag vet och att vägen är slingrande stigar genom en skog och inte en motorväg. Och att jag är allergisk mot ordet "måste" och inte kan rå för det och att jag inte vet varken varför jag eller någon annan tänker oss att vi har rätt till bekvämlighet, eller att det ens är önskvärt. 

Och de där elaka, visst behöver vi alla lite muskot i våra liv som Ernst brukar säga. Lite sabla muskot har ingen dött av. Och, nej, jag kanske inte vet, kanske inte har någon plan, men spelar det någon roll? Man kanske inte alltid måste ha förnuftigt underbyggda svar på allt, jag tycker att det är mycket mer spännande att prova. Vad är det för mening med att se att livet har obegränsade möjligheter om man ändå inte tänker pröva dem?

Ja men kom till kritan någon gång då Cecilia!

OK! Här kommer det. Varför inte bara köpa en lite större husbil? Är inte det en relevant fråga? Tycker ni inte det? Så löser vi några av de issues som vi haft, utan att för den sakens skull behöva glömma alla frågor i kolumn två och bli permanent analretentiva stackare stammandes om men hallå, tänk om, och om ändå det eller det händer. Varför inte bara skaffa en större husbil med det vi behöver för att barnens kläder ska få plats, en tvättmaskin och eget elverk? Om amerikanarna kan, kan väl vi?

Jajemen, det är en fråga som får mig att bli lycklig. Riktigt, riktigt glad i hågen.

Skrik till om ni håller med!

Annars får Sverige snart en Cecilia Meinhof, så please håll med.

Jättekramar från mig och Björn