fredag 22 december 2017

Sublim Jul

Bordet är dukat. Blot, gille, julkrubba, mammon, mohammed, julskinkan och veganerna. Let us play.
Seriöst, hur skruvat är det inte att fira jul i Sverige år 2017? Ena stunden vill jag önska er alla en krångelfri jul. Men på riktigt! Självklart hoppas jag att ni får skratta mycket, känna samhörighet, äta gott, att era ögon får tåras av kodak moments med stjärnögda barn som badar i Carl-Larsson-Jul-Magi utan ett enda stänk av ironi.

Men snälla, innan vi startar spektaklet, kan vi inte sitta ner en liten stund och vara lite extra ärliga? Jag kan börja. För det första kan jag inte önska alla mina vänner god jul. Helt enkelt för att alla inte firar jul. Några firar Eid. I slutet av Ramadan. Någon gång i sommar. Då får deras barn presenter. Andra vill inte fira. De hoppas bara kunna genomlida eländet utan att knapra lugnande. Ja, det är så de pratar om julen. Som ett elände som måste genomlidas. Vad skall jag säga till dem? Skall vi inrätta en ny högtid för att fira slutet på jul-eländet?

Mina jular genom åren har varit långt ifrån eländiga. Riktigt trevliga har de varit. På riktigt. Också i år tror och hoppas jag att det blir trevligt. På ett ytligt plan. På ett djupare plan hoppas jag varje år att få uppleva något mycket större än trevlighet. Inte för att jag är girig. Förnöjsamhet är en dygd. Och dygder är moraliska kompassnålar som skapar sammanhållning. Om alla i familjen är överens om att det är en dygd att fläska på med extra allt och ignorera miljön och solidariteten så kommer det skapa en skön sammanhållning. Om alla samlas kring en idé om tolerans kan familjens överhuvud få sitta och läsa högt ur julevangeliet medan hälften sitter och himlar med ögonen. Alla får göra sin grej helt enkelt. Bara för att. Det är också en variant.

Tolerans-spåret känns ganska vettigt. Men jag önskar mig något mer än en övning i tolerans. Är det förmätet av mig att bära på denna önskan? Jag tycker inte det. Inom mig bär jag på en djup önskan att fira. Fira i bemärkelsen känna hur hjärtat flödar över av inte bara glädje och kärlek utan också vördnad. Inom mig sjuder en önskan om att få samlas kring det sublima. Där har vi ordet. SUBLIMT. Vad tusan betyder sublimt?

Enligt wikipedia: “Med "sublim" menas en transcendent upphöjdhet eller storhet i fysiskt, moraliskt, intellektuellt eller konstnärligt avseende. Begreppet avser särskilt någonting som är så upphöjt att det inte kan jämföras, och är bortom beräkning eller mätbarhet.”
Där har vi det!
Jag önskar er en sublim jul! Jag önskar att jag själv tillsammans med mina nära och kära någon gång får uppleva en sådan jul. Kanske i år?

Jag antar att det är upp till mig också. Att jag behöver göra något mer än bara sitta och längta. Men hur kan vi gestalta något sådant tillsammans med andra som inte när samma längtan? Som bara vill ha en krångelfri jul. Som bara vill fira samhörighet och trivsel. Eller när vi alla en sådan längtan efter det sublima?
Jag vet inte. Jag tycker det är svårt att prata om det. För mitt inre ser jag scener ur Sagan om Ringen. Scener från Alvernas hem i Vattnadal. Deras värdighet. Deras resning. Hur de klär sig. Hur de går och står och talar. Det är för mig en estetik som rör vid det sublima. Kanske är jag en vilsekommen Alv? Jag känner mig inte alls lika hemma i Dvärgarnas fryntligt skrålande, mjödkrus-skålande.

De senaste tio åren har jag lyckats smita iväg till midnattsmässa i någon närliggande kyrka. Ofta ensam men ibland har någon hakat på. Jag har satt mig i kyrkbänken med en förhoppning om att få uppleva en annan frekvens. Något mer högstämt än det nötknäckande, julklapps-papper-prasslande trivsel-puttrandet.

När jag skriver det här känner jag ett styng av dåligt samvete. Jag känner mig ogin. Vill inte att någon tror att jag ser ner på trivsel-puttrandet. Fast det gör jag ju. Egentligen. Jag vet att vi kan bättre än så. Att vi har något mer inom oss. Trivsel-puttrandet känns för mig oförlöst. Som att vilja ha sex men fastna i ett evigt pussande. Förlåt mig för denna jättekonstiga jämförelse. Det finns väl inga beröringspunkter mellan sex och julfirande? Nej, förmodligen inte. Dessutom finns det ju ofta barn i rummet. Ja just det. Men det är likväl något oförlöst med trivsel-puttrandet. Det puttrar och puttrar. När fan skall det börja koka!? Jo, det finns ju familjer där puttrandet går över i fylla och bråk. Men det är inte det jag menar med att koka.

Tillbaka till kyrkbänken och midnattsmässan. Brukar jag känna att puttrandet går över i kokande där? Nej. Ärligt talat nej. Men psalmsången, den brusande orgeln och det rituella i liturgin bär ändå med sig något annat. Ett löfte om ett annat tillstånd. Något upphöjt. Eller kanske snarare ett minne av något som gått förlorat. Att gå i kyrkan på julen kan ses som en ultrakonservativ manifestation. Eller som ett sätt att sörja den nationalromantiska bonde-idyll som strålar mot oss från Carl Larsson tavlor och Elsa Beskows bilderböcker för barn.
Jag planerar att gå i midnattsmässan också i år. Men inte för att sörja. Inte heller för att praktisera en kristen tro. Jag skall säga som det är. Jag vet inte varför jag vill gå dit. Där har vi det. Där är det sublima. I det vi inte lyckas röra vid med orden. I det som är bortom våra föreställningar. Och det är just så många beskriver Gud. Som något vi inte kan förstå. Något som är bortom. Bortom bortom.
Och hitom, hitom.

I Koranen står det att Gud är närmare än din halspulsåder. Allah säger: [50:16] Vi har skapat människan och vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.”
Men för att minnas det sublima, för att inte drunkna i bruset av småputtrande, trivialt nonsenspratande, trevlighetsdyrkande, behöver vi få samlas i ett rum där vi tvingas stanna upp. Ett rum där Herrens Änglar, för att tala bibliskt språk, skrämmer skiten ur oss. Om det är för att förkunna Jesu födelse eller Allahs närvaro eller whatever, det skiter jag. Bara vi kan få stanna upp någon gång och hålla truten. Tillsammans. Det är samvaro för mig. Inte gemensam mundiarré. Måste någon dö för att vi skall klara av en minuts gemensam tystnad?
Jag tror det är därför många efterlyser en högtid då vi kan fira att vi överlevt julen. För att julen verkar vara en högtid där vi aldrig är stilla. Där det konstant pratas och tuggas och skålas och grejas och skrattas och hurras och tackas och önskas God Jul och varsågod och jag har kvitto om du vill byta och nu skall vi väl ändå ha oss lite Ris à La Malta och är det någon som vill ha mer kaffe.

NEEEEEJ TACK. Jag önskar från djupet av mitt hjärta att vi alla kan sitta tillsammans och vara tysta en minut eller två utan att någon måste dö.

Med en innerlig önskan om en Sublim Jul!
Högaktningsfullt,
Eder Björn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar