Jag kan göra vad jag vill och tror på

Cecilia:

Idag sitter jag på Diesleverkstadens bibliotek i Nacka och snön virvlar där utanför. Jag sitter och pluggar samtalsterapi och jag slås över hur otroligt tacksam jag är för att jag kan göra det. Att jag är fri att göra det. Jag var så inkörd på hetsen att jag MÅSTE ha ett välbetalt jobb för att vi ska kunna betala av lånen och bo i hus. Jag var snubblande nära att sitta kvar i den sitsen, i den verkligheten. Hade vi fått bo kvar i villan för banken, med lån upp över öronen och de övriga kostnader som det inneburit, hade jag kunnat glömma att plugga till diplomerad samtalsterapeut. Det hade helt enkelt inte GÅTT. Jag hade inte haft tid och inte råd heller. Jag är så van vid att tänka på det här stressade sättet att Björn måste påminna mig då och då att jag kan slappna av nu och att det inte finns något att känna ångest inför. Jag får nästan nypa mig i armen för att fatta att det är sant.

Jag har jobbat länge inom kommunikation och HR, senast som kommunikationschef inom ett företag i näringslivet och jag har länge känt en enorm stress och press att prestera och dra in pengar. Ha en bra och hög lön. Jag har jobbat som en galning! Men den här typen av arbetsuppgifter har länge knorrat i mig. En känsla av meningslöshet. Vad gör jag på jobbet egentligen? Säljer saker jag inte tror på. Marknadsför saker som jag vet att inte ens medarbetarna tror på. Jag har till och med suttit på ett företag (tänker inte berätta vilket) där jag i min roll har marknadsfört en förfärlig arbetsgivare, vilket gav mig ont i magen och ångest.

Jag har länge längtat efter att få göra något i mitt liv där jag i direkt kontakt med människor får ge av mig själv på ett sätt som inspirerar andra till att se sin egen potential och känna att de duger. Att det finns hopp och kärlek att hämta för alla. Inte minst inom dem själva. Att det finns fler möjligheter än någon kan ana om man bara lyckas röja undan en del bråte och rädslor först. Se igenom strukturer och se vad som faktiskt är sant och inte när det gäller begränsningar och föreställningar. Och att de möjligheterna bor i NUET. Jag kan dessutom få känna att jag lever det jag pratar om.

Genom att sälja huset och bosätta oss i husbilen får jag friheten att göra det jag tror på och jag kan handla utifrån mina värderingar. Det för mig är en nåd utan dess like. Min sambo Björn är den finaste i världen, han har en fast inkomst och vi kan leva på den så länge. Han VILL inte att jag ska behöva söka ett nytt jobb just nu, han VILL att jag ska vara fri att plugga så att vi tillsammans kan starta ett företag tillsammans, där min utbildning tillsammans med ett flertal andra kompetenser som vi redan har, kan mynna ut i en gemensam affärsidé. Möjligtvis kan jag söka ett jobb på deltid om jag känner att det skulle vara rätt, men det återstår att se. Det är just det. Att jag är FRI att söka jobb om jag VILL. Herregud, vilken grej! Min tacksamhet vet inga gränser.

En annan effekt av det hela är att vi börjat känna på en annan dröm vi har. Drömmen om en hund. Jag har i hela mitt liv längtat efter att kunna ha en hund, men alltid bedrövat tänkt att jag tycker för mycket om hundar för att skaffa en. Fy tusan för att skaffa en hund när man jobbar 24/7. Jag har tänkt att det blir en dröm som inte går att förverkliga förrän jag blir pensionär. Men NU, nu skulle det kunna fungera. Jag har ju massor med tid och frihet och jag kommer att vara nära skog hela tiden och vara ute och röra på mig massor. Hunden skulle ha sällskap precis hela tiden. Jag blir varm i hjärtat och magen när jag tänker på det här. Sitter och läser artiklar på hur man har med sig hunden på ett säkert och bra sätt. Någon som har hund i husbil? Dela gärna med er av tips och råd.

Jag känner hur lyckan och tacksamheten mot både livet och kärleken och andra människor sköljer över mig som svallvågor idag. Och alla ni som kommenterat på vår blogg via Facebook, här och på olika grupper - både jag och Björn kan inte säga det nog många gånger. Vi är SÅ glada för all support.

Stor kram från oss till er alla!