tisdag 24 januari 2017

Första dagarna



Cecilia:

WOW!

Vart ska jag börja? Har känt en otrolig otålighet att få skriva det här inlägget. Nu är det onsdag och vi hämtade husbilen i måndags på Caravanhallen i Södertälje.

Solen sken vackert när vi körde in bland alla väntande husbilar på parkeringen. Mina föräldrar hade kört oss dit från Mälarhöjden där vi stämt träff. Jag kände mig som ett barn på julafton, bokstavligt talat. Jag och Björn såg på varandra med öppna, barnsliga blickar. Husbilen stod inte kvar där den stått tidigare och vi irrade omkring en aning innan vi hittade den på baksidan där grabbarna hade ställt upp den. Och känslan när vi steg in i den. DET ögonblicket. Alla ögonblick i livet är signifikanta i sitt slag, även de som först kanske inte verkar ha betydelse, kan senare visa sig ha det. Men så känns det ju inte i det mänskliga filtret. Och det gjorde det verkligen inte nu. Det HÄR var ett speciellt ögonblick.

Vi beslöt oss snabbt för att det var smart att installera dubbla bodelsbatterier i bilen (ett tips vi för övrigt fått av en av er läsare). De hade tid direkt på verkstaden, så vi tog en promenad bort till Södertälje Centrum och åt lunch under de timmar de behövde för att göra i ordning den. En lite mindre smickrande sak som hände var att de råkade välja fel hål för vattenpåfyllning, så plötsligt kom en av killarna ut, skruvade generat på sig och sa att ähum, det är nog så att vi har råkat hälla vatten i er dieseltank.

Så det drog ut på tiden medan de svettades över att suga ut allt vatten och byta bränslefilter, medan jag och Björn oroligt googlade på trådar om hur människor som varit med om samma sak hade fått byta bränslefilter om och om igen på grund av detta misstag. Caravanhallen försäkrade oss dock om att allt var som det skulle igen och att minsta lilla, så var det bara att återvända och få hjälp.

Vi shoppade på oss lite köksutrustning och en omniaugn också, innan vi äntligen rullade ut från Caravanhallen och satte kurs mot barnens förskola/skola. Och vilken känsla. Alltså VILKEN känsla! På vägen hämtade vi också upp Björns pappa, som kommit upp för att hjälpa oss med allt möjligt, samt ta med sig en av våra bilar hem till honom. Och hans leende och blick när han fick kliva in och inta passagerarsätet bredvid sin son - oslagbart!

Barnens glädje visste inga gränser. De brukar söla lite när jag hämtar dem, men jag tror inte ens att jag hann avsluta meningen om att vi var där för att hämta dem med husbilen, förrän det blev en jäkla fart på dem. Elin sprang fram till sina fröknar och sken som en sol. Husbilen, husbilen, husbilen! Hon fick liksom inte ur sig mer. Var är den, var är den, var är den?! Tim släppte allt han hade för händer och bara sprang ut mot sitt skåp och glömde nästan sätta på sig skorna. Är det sant, är det sant, är den sant! DET ÄR VERKLIGEN SANT!

Sen åkte vi hela högen till Sickla, där vi upptäckte att det gick över förväntan att parkera på dubbla rutor. Vi hade trott att vår husbil kanske var för stor för att få plats, men vi kommer in PRECIS. Värmen i bilen föll däremot markant under de timmar vi väntade på Björn och barnen var helt exalterade, innan jag till slut fick lite ordning på dem med en film.

Björn körde försiktigt med skräckblandad förtjusning. Men när vi kom fram till Barnvik, var det inte lika kul längre. Vi skulle med millimeters marginal och en skarp kurva försöka ta oss igenom två grindstolpar, för att parkera på ett ställe där vi inte var i vägen. Samtidigt var barnen totalt övertrötta och pockade på uppmärksamhet. Asbjörn gjorde sitt bästa för att lotsa oss in, men trots det drog vi upp en repa på ena sidan av bilen.

Jag tror att Björns ångest i det läget nästan gick att TA PÅ. Den liksom vibrerade. Men jag vet inte, av någon anledning har jag alltid haft svårt för att gå igång på såna saker. Helt enkelt för att shit happens. Och gjort är liksom gjort. Det känns helt meningslöst att gräma sig. Björn är nog likadan egentligen, men jag vet att det alltid känns värre när man själv är den som orsakat det.

Jag tror att min glädje vida överstiger skråman. Sen gick det ju såklart absolut inte att få barnen att släppa tanken på att sova i husbilen. Vi är ju parkerade utanför huset vi hyr under en vecka nu, så vi kunde ju sova i huset om vi ville, men det var helt out of the question. Detta trots att vi inte klurat ut hur värmen verkligen fungerade. Trots att vi kopplat i elen, så sjönk temperaturen stadigt och när vi vaknade på morgonen stod temperaturen på 13,5 grad. Tycker barn är så otroligt sköna med sådant. Som vuxen tenderar man att bli på dåligt humör bara av siffran 13,5 grad. Men Tim och Elin vaknade och konstaterade bara sakligt. Mamma, det är en aning kyligt. Klädde på sig och gick upp i stugan och åt frukost.

Sen var det stress. Björn hade ont om tid och skulle köra barnen till skolan och själv jobba. Jag tror de fick med sig ungefär hälften av vad de skulle och jag och Asbjörn tog den andra bilen in till stan. Då ringde Björn och sa att han hade fått tillbaka sitt flimmer i hjärtat. Det var då jag förstod HUR stressad Björn måste ha varit över både de här dagarna, men också de senaste veckorna av fruktansvärda ansträngningar både fysiskt och psykiskt med att tömma hela det gamla radhuset, köra fram och tillbaka sena kvällar och samtidigt jobbat 100%. Förfärligt har det faktiskt varit.

Så han fick sjukskriva sig och åka hem igår. Och igår lyckades vi till slut få igång värmen i husbilen och ungefär vid 16-tiden kunde vi äntligen luta oss tillbaka i husbilen, varma och sköna med varsin kopp kaffe. Och DÅ först kände vi hur lugnet och lyckan liksom fick fäste och kunde ta sig in i hjärtat igen. Det plingade på min mobil nästan samtidigt och den första bilden på valpen vi ska köpa damp ner i min mailbox. Nu var lyckan total.

I natt har vi sovit SÅ gott. Både jag och Björn var mäktigt oroliga under dagen igår för att hans flimmer inte skulle ge sig, det kan nämligen innebära att han måste in på sjukhus och elkonvertera, vilket inte är någon rolig historia som ni förstår. Men till slut lugnade det ner sig och Björn tackade sinusguden både en och två gånger.

Det var så mysigt igår kväll att så sakteliga börja packa in saker i husbilen. Vi har gjort flera gallringar av saker tidigare, men jag upptäckte igår att det faktiskt är ännu färre saker som jag upplever att vi behöver ha med oss. Har slängt ytterligare en massa grejer, som känns överflödiga. Mysigast var att få bädda den lilla hundsängen som står där nu och liksom vibrerar av längtan.

Det slog mig också hur otroligt SKÖNT det känns att allt är så nära. Den stora fördelen med att ligga varmt och gott och ha tre steg till toaletten och ytterligare två till köket och morgonkaffet. Jag brukar ligga och dra mig för att gå upp på morgonen, för av någon anledning har det alltid varit kallt där jag har bott och jag hatar känslan av att sätta ner fötterna på ett iskallt golv och huttrande behöva gå ner för en massa trappor och göra kaffet. Jag är INTE en morgonmänniska. Men nu vaknade jag och herregud vad mysigt det är att sätta på gasolspisen och koka kaffe. Det påminner mig om alla mina fantastiska somrar i segelbåt.

Ja, nu ska jag sluta skriva för nu väntar grötfrukost uppe i stugan och vi ska fortsätta dagen med att tömma stugan, kasta skräp, lämna in en av bilarna på verkstaden och fylla husbilen med det vi ska ha med oss. Vi skriver listor och organiserar för fullt.

Tack till alla er som följer oss. Och tack för alla husbilsgrupper på Facebook. Det var genom dessa, som jag till slut kunde klura ut hur vi skulle få på värmen. Det var inställningarna i undermenyerna på den display vi har för att reglera allt som spökade. Svårare än så var det inte, tack och lov.

På gott humör
Cecilia




19 kommentarer:

  1. Roligt att följa ert äventyr!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Estelle! Och det blir ännu roligare när du följer oss!

      Radera
  2. Av någon anledning som jag inte begriper, så kommer jag upp som Estelle när jag valde atr svara med Google-konto. Men Cecilia, det är jag, Ewa-Lotta, som döljer mig bakom namnet Estelle, som för 20 år sen, var namnet på min grannes cocker spaniel. Vet inte hur jag gör för att ändra detta. Brukar skylla på att när jag föddes fanns ännu inte TV. Så detta med IT-teknik är ett bekymmer allr som oftast.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ewa-Lotta!

      Vad roligt att du också är här. Känns SÅ kul att så många hänger med på vårt äventyr. :)

      Kram Cecilia

      Radera
    2. Hej igen Ewa-Lotta (alias Estelle :) )
      Använder du Estelle-kontot till g-mail? Om inte föreslår jag att du skapar ett nytt google-konto som Ewa-Lotta och loggar in med det. Klicka på kontot längst upp till höger. Välj sedan "lägg till nytt konto". I bilden som då dyker upp står det med mindre bokstäver "Skapa nytt konto". Följ sedan anvisningarna. Lycka till! :)

      Radera
  3. Det är så roligt att följa ert äventyr. Lägg gärna in en länk till bloggen i Husbilsgruppen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Det ska jag göra om jag inte redan gjort det! :)

      Ha det gott!

      Radera
  4. Känner mannens ångest genom ipaden,minns tydligt änslan när vi på första husbilsturen gjorde en för snäv sväng och nästan rev ett tak,dom skadorna var inte skoj😶Bilen gick ju att reparera men skadan i själen satt kvar länge..det är några år sedan och vi har gjort andra tavlor men det var den första som var såå hemsk!Bilen är ju inte ny,det är en -07 men just DÅ var den ny för oss,nu har vi haft henne ett par år👍Åhh vad jag längtar ut😍😍😍Jag har henne med min bästa kompis,vi är ler och långhalm och konstigt nog så mår sjuke mannen ganska bra i husbilen också,det känns nog tryggt med liten yta för honom.Just nu är han på växelboende så nu kan jag i lugn och ro(nåja) husbilsdrömma!Lycka till nu,små skador här och där hör till😉Kram Ellinot

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ellinor! Det är alltid en tröst att veta att man inte är ensam om att begå misstag.
      Men jag har lärt mig att ha respekt för husbilens storlek. Jag minns när jag provkörde den första gången. Då slogs jag av att den var mycket enklare att köra än jag förväntat mig och det gjorde mig nog lite för kaxig ...

      Radera
  5. Tack! Så roligt att få läsa och följa er! Fantastiskt fint skrivet! Lycka till!������

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Vi har också en facebook-grupp som heter Husbil på heltid. Du är varmt välkommen att gå med! Där bjuder vi på fler korta uppdateringar, bilder och videos!
      Kram Björn och Cecilia

      Radera
  6. Välkommen in i gänget. Ska bli intressant att läsa om era strapatser

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Ja, det kommer säkert fler strapatser under vägs. Men just nu pustar vi ut på Flaten Camping!

      Radera
  7. Vilket trevligt och roligt inlägg jag träffade på. Önskar er all lycka med husbilen. Känner väl till det där med stress och hjärtproblem, samma hände min man och det nere i Spanien. Stressen hemma innan vi kom iväg, sen kom infarkten som et brev på posten.Nu är han OK igen. Husbilslivet blir som en drog. Nu har vi varit hemma i 6 veckor, fått tråkig och envis förkylning, men nästa vecka åker vi ner till vår älskade husbil igen.Önskar er många härliga turer med husbilen, och barnen kommer att älska den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att din man är OK igen! Att husbilslivet är som en drog kan vi skriva under på. Vi är redan bitna och hur mycket vi än försöker kan vi inte föreställa oss att vi någonsin skulle vilja leva på något annat sätt!
      Barnen älskar redan att vara i husbilen. Sovkojen i förpiken är deras alldeles egna koja! :)

      Radera
  8. Vi är nog ett antal som sitter hemma i soffan och är avundsjuka på er som är ute med HB'n. Oavsett om man vill bo i HB'n på heltid eller över helger och semestrar, så, är man fast så är man fast 😁
    Skall bli kul och följa er på äventyret 🚍

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni är så välkomna att följa oss på vår resa! Och ni har så rätt, när man är fast är man fast ... Vi pratade om det igår kväll. Försökte fatta varför inte alla människor bor i husbil. Den enda förklaringen vi kunde komma på var att de aldrig provat. Har man provat en gång är det kört! :)
      Kram Björn och Cecilia!

      Radera