Skogstokiga av överflöd

Vi vet, vi är ruskigt bortskämda! Helt åt helvete bortskämda är vi. Nästan hela högen. Hela svenska folket. Eller vänta lite. Vadå bortskämda!? Vi är rika. Vi lever i överflöd. Ja vi vet att miljoner människor lever i flyktingläger. Att de inte äger mer än det som får plats i en väska.
Men vi känner ingen skuld.
Skuld och skam är trams.
Däremot känns det spännande att ta reda på vad vi egentligen behöver för att känna oss levande. Kanske gör vi oss av med en massa saker som vi kommer sakna. Men då får vi väl upptäcka det. Men seriöst, varför skulle vi sakna något när vi bor i en 8,5 meter lång husbil med hur många förvaringsutrymmen som helst. Där finns kylskåp och frys. Där finns toalett och dusch. Och vi kommer tjäna pengar. Inte mycket men tillräckligt för att kunna fylla kylskåpet med god mat. Vi kommer ha råd att värma husbilen och tanka den full med diesel så att vi kan åka runt som vi själva vill.

Herregud! Vad kommer vi sakna? Stjärnorna på himlen? Fåglarna i träden? Skidbackarna på vintern? Badsjöarna på sommaren? Kantarellerna på hösten. Vitsipporna på våren?
Varandra?
Ni, våra vänner?
Vi kommer ha mer tid än tidigare att åka och hälsa på er! Vi kommer få tid. Massor med tid. Vi kommer inte behöva klippa gräsmattan. Städningen kommer gå på tjugo minuter. Sedan är vi fria att göra vad vi vill. Framför allt kommer vi inte behöva valsa runt i Gallerior för att hitta saker att stoppa in i vårt hem. Och skulle vi mot all förmodan få lust med det så kommer det inte gå. Den där snygga soffan får någon annan köpa. Vi har inte plats. Sorry soffan! Du får bo hos någon annan.

Hela eftermiddagen satt jag och Cecilia och såg hur mina förra grannar i Märsta bar ut den ena möbeln efter den andra. Sängar. Byråer. Mattor. Motorcykelhjälmar och myslyktor från Indiska. Snapsglas och skohyllor. Det var en fantastisk känsla. Berusande. Hej då plastgranen. Hej då alla jävla prylar. Måtte ni fortsätta existera några år till som de perfekta former av stjärnstoft som ni är. Ni är så överflödande vackra. Ni flödar över av meningslöshet och samtidigt smälter ni sömlöst in i universums magiska formväv.

Jaja, vi vet att vi hade kunnat ägna några veckor åt att rodda med annonser på blocket och tradera. Klart vi hade haft glädje av de tusenlapparna men det här gav ännu mer glädje. Grannarna blev så himla glada. En mamma till nio barn och mormor och farmor till många barnbarn ville ha det mesta. - Kan vi ta den här också? frågade hennes dotter. - Jaja, ta den sade vi och jag tror att vi kände oss minst lika glada. Först tyckte hon nästan synd om oss. När vi sedan berättade om husbilsprojektet blev hon nyfiken. Fattade att vi inte var knäppa. Kanske insåg hon att vi var mer än så. Helt skogstokiga.

För det är så vi känner oss. Vi känner oss lite som Thoreau när han byggde sin stuga i skogen och skrev Walden. En bok vi just nu älskar att läsa högt ur. Vi känner oss lika nyfikna. Lika bråkiga och ifrågasättande. Lika sugna på att avslöja det som verkligen betyder något i livet. Inte i teorin utan i praktiken. De flesta håller nog med om att det som verkligen betyder något är familj, vänner och tid att umgås. De flesta är fullt medvetna om att vi inte kan ta med oss en enda pryl, en enda krona, när vi reser vidare till de eviga jaktmarkerna. Men för oss räcker det inte med att veta det. Vi vill leva det. Nu.