Genom husbilens panoramafönster

Cecilia:

Det här blir kanske ett inlägg lite utanför ramarna för husbilsäventyret, men ändå hänger det ihop. Jag ska också göra mitt bästa för att vara självkritisk. Det handlar om samtiden och vår syn på oss själva som självständiga individer. Ett pussel, som jag ibland tycker är svårt att få att gå ihop.

Vi lever i en tid där individualismen är starkare än någonsin. Generationsforskning visar att generation Y och Z (80 och 90-talister) slår alla rekord i att hävda sin självrätt på en arbetsmarknad som tidigare varit präglad av kollektivtänkande och plikttrogna individer som undrar hur de kan bidra till sin arbetsgivare. Arbetsgivarna har kunnat sitta mjukt tillbakalutade och kunnat välja och vraka bland individer som under knivskarp konkurrens har slagits om att få komma in på arbetsmarknaden och att få stanna kvar i den. På många ställen är det fortfarande likadant, alla branscher påverkas inte lika snabbt. Men i ett flertal branscher förändras detta och arbetsmarknaden på sina håll står istället med arbetskraftsbrist. De möter individer som frågar vad arbetsgivaren kan göra för dem, inte tvärtom. Jag vet hur det är att försöka deala med dessa individer, eftersom jag har jobbat med employer branding. Det är inte lätt. Allra svårast är det att få “the old crew” att fungera med “the new crew” (och vice versa).

I våra könsroller och i våra förhållanden har vi sett något liknande i och med kvinnorörelsen och jämlikhetskampen. Tidigare var kvinnor beroende av sina män och kunde knappt lämna ett äktenskap. Idag ser det annorlunda ut. Mannen måste anstränga sig för att få behålla sin kvinna. Kvinnan kan ställa krav. Kanske har det varit ungefär samma sak här. Att “the old crew” har haft vissa besvär att anpassa sig till “the new crew”. Män som vill ha kvinnor i sina hem som tar hand om allt är inte poppis i Sverige.

Denna frihetskamp, både den i första stycket och i det andra har mynnat ut i individer som är drillade till tänderna i att hävda sin rätt. Rätt till att göra karriär, rätt till att förverkliga sig själva, rätt till egentid, rätt att göra slut med arbetsgivare och för all del sina äktenskap när det inte passar. Och rätt att odla sina egna intressen så långt det bara går. Och alla ska göra det samtidigt och på tvärs med varandra. Jag såg en titel på en bok som jag aldrig läste på Pocketshop för några år sedan, den handlade om att svenskar tillhör de nationer som innehåller de mest lättkränkta individerna i hela världen. Det trots att vi har så mycket valmöjligheter att vi knappt vet vad vi ska göra med dem. Det är en slags pseudofrihet som inte går att greppa eller göra något av. Jag menar dygnet har trots allt bara 24 timmar.

Jag har förverkligat mig och du dig. Vi har gjort allt vi har “rätt till” och undvikit allt det som ingen av oss behöver göra, eftersom ingen av oss ska behöva känna oss kränkta i Sverige 2017. Vi har jobbat, tränat och haft egentid. Ja, var finns det tid över då?

Just jäklar, vi har ju varandra. Och om inte jag minns fel så skaffade vi barn ihop också för ett par år sedan! Men du får ta hand om ditt och jag om mitt. Barnen får sköta sig själva och leka med sina leksaker. De ska ju också uppfostras till egentid och självförverkligande. OCH att vara kollektiva teamworkers så att de kan samarbeta på arbetsmarknaden och skapa vinst och kapital. Men är det inte egentligen mer ett “skensamarbete” som till syvene och sist går ut på att så smidigt som möjligt ta sig till toppen och tjäna mest pengar? Ett samarbete som är mer “for show” än något annat? För våra föräldrars lojalitet och pliktrogenhet (barn födda 50) känns för de nya generationerna mossig och självutplånande.

Men nu kommer det som intresserar mig. Generation Y och Z börjar känna en inre tomhet. De letar efter mening i sina liv, de letar förtvivlat efter något som ska göra att de kan lägga sig på kvällen och känna att de bidragit med något meningsfullt.

Jag är född 79 och är säkerligen ett barn av den cyniska misstänksamma generationen X, i kombination med generation Y (barn födda 80) som är individualister ut i fingerspetsarna. Men trots det är min inre röst i stark paritet med den tomhetskänsla som generation Y och Z känner. Jag letar efter mening. Inte egentid, inte mer självständighet. Jag känner en enorm tacksamhet för allt det jobb som tidigare generationer har lagt ner på att skapa valmöjligheter och rättigheter.

Men jag är mätt nu.

“Jag känner en anarkistisk lust att kliva ur hela upplägget”.

Jag har haft tillräckligt med egentid. Jag har fått tillräckligt med prylar och saker. Jag har gjort slut på tillräckligt många relationer. Jag har gått min egen väg tillräckligt länge. Och det var inte tillfredsställande. Jag är dödstrött på att vara med i låtsassamarbetet på olika arbetsplatser. Jag vill varken vara superindividualist eller en teamplayer för show.  Vad jag vill göra är att kombinera det bästa av “the old crew” och “the new crew”.

Jag vill få känna mig beroende av Björn. Jag älskar honom, vill vara ett symbiotiskt vi. Jag vill åter få känna känslan av att få falla handlöst i kärlek och tillit och att en relation inte är något jag kan lämna för att jag har “rätt att göra det”.  Jag vill åter värna om relationerna i en familj. Få vara tillsammans med mina barn. Men med det system som är idag, om jag ska rodda bland alla de valmöjligheter som existerar när jag är vaken, då ser jag i kors till slut. Jag orkar inte jobba 100% och balansera mig uppåt på ett smidigt sätt, ta hand om en treplansvilla översvämmad med leksaker och prylar som gör huset så stökigt att jag svettas bara jag kommer innanför dörren, laga tre mål nyttig mat om dagen, handla på ICA supermarket, hävda min rätt till egentid inför min partner, åka till ashram i Indien, meditera, gå på yoga, gå på släktträffar tre ggr i månaden, strida för kvinnors rättigheter, köpa fina kläder och vara politiskt korrekt…

Jag hinner inte ANDAS! Jag hinner inte reflektera. Jag hinner inte ens komma fram till att jag vill umgås med mina barn. Och det är vad jag vill.

Jag vill umgås med mina barn. Och med min älskade Björn. Och jag vill förverkliga VÅRA drömmar, inte MINA drömmar. VÅRA. Och barnen ÄR de drömmarna. De ska vara med. VI är våra drömmar. Det för mig är den nya friheten. Förenkla, downsiza - både prylar och valmöjligheter. Så att jag kan SE igen.

Varför inte genom husbilens panoramafönster?!