fredag 24 mars 2017

Vad är bäst och vad är sämst?



Här om kvällen när vi stannade över natten vid en parkeringsplats vid ett vackert område i Nacka, så dök det upp ett nyfiket par som var ute på en kvällsjoggingtur. Jag stod utanför husbilen i mörkret med svag belysning och stekte köttbullar åt barnen på vår stekhäll som vi köpt nyligen. Kan verkligen rekommenderas. Vi lagar SÅ mycket god mat på den och det är ljuvligt att kunna stå ute och laga mat så länge det inte hällregnar eller vräker ner snö.

I vilket fall så kom de spontant fram och ställde en massa frågor och ville titta. Den mest spännande frågan var kanske, “Vad är bäst och vad är sämst”. Björn svarade att närheten till naturen och känslan av att ständigt vara på semester var bäst. Men sen när han skulle komma på vad som var sämst blev det tyst. Och det är faktiskt intressant, varken jag eller Björn kan hittills komma på något som är riktigt dåligt.

Och beror det på att inget är “dåligt”? Nej, det handlar snarare om att fördelarna är så stora att det som möjligtvis skulle kunna vara negativt känns så futtigt att det knappt är nämnvärt.

Folk undrar om trängseln, i min värld är det jättemysigt att jag får vara så nära de jag älskar mest, barnen är små och bryr sig inte, tvärtom tycker de att det är mysigt att vi är nära varandra. De har tillgång till oss på ett nytt sätt. Av självklara anledningar är det också mycket lättare att ha överblick på situationen. När jag bodde i huset med tre våningar kommer jag ihåg att jag sprang som en galning upp och ner för trapporna och försökte städa, tvätta, få ungarna att sluta bråka och laga mat på olika våningar samtidigt. Då ringde det på dörren… Så där höll det på. Bra kondition fick jag, men en stressad hjärna.

Självklart är det inte kul att tömma toaletten och vi tjatar konstant på barnen att de ska göra nummer två i servicehuset och inte i toaletten. Det tar lite tid, men det blir bättre och bättre. För dålig lukt… Inte kul.

Logistiken var från början lite trevande, men eftersom vi har en personbil också har vi hittills inte stött på några problem som vi inte kan lösa.

Tvätt har varit lite av en issue också. Egentligen borde det inte ha behövt vara det, men på campingen vi står har de något avloppstrubbel i tvättstugan, vilket gör att det inte luktar fräscht där inne. Jag har märkt att om jag torktumlar så är det som att luftiinsläppet i torktumlaren tar med sig av den doften och så luktar kläderna svagt avlopp sen. Björn säger “gammalt”, jag säger “avlopp”. :)

Jag kanske är överkänslig, men jag har helt enkelt köpt en tvättlina och hänger min tvätt i skogen bakom eller på galgar utanför husbilen. Och det är också mysigt. Älskar tvätt som fladdrar i vinden.

Och hunden då? Hur går det med hunden då? Jo, vi har såklart tagit bort alla mattor eftersom han inte är rumsren. Nu har ju jag inte haft hund i hus/lägenhet, så kan ju inte jämföra, men jag tänker att det är extremt nära dörren när jag märker att han är på gång. Och har han gjort något inne, så märker jag ju det direkt.
Ja, alltså man kommer på en massa krux och smarta grejer längs vägen. Och en del osmarta saker också. Då gör man om och gör rätt nästa gång.

Vi vurmar ju för det minimalistiska och har tänkt oss för ganska mycket när vi handlat saker. Vi försöker tänka att det ska höja livskvaliten och vara praktiskt/ekonomiskt. Några saker är också av mer estetiska skäl, men de får ju hållas på ett minimum, eftersom de av naturliga skäl inte får plats. Exempel på förstnämnda är stekhällen, ett ihopfällbart bord med tillhörande stolar och två solstolar. Alla de inköpen har redan varit guld. Exempel på mer estetiska saker är fårskinnsfällar, buddastatyer eller doftstickor från Rituals.

Ja, alltså jag vet inte. Det känns på något vis ointressant och lite futtigt att skriva om det praktiska med husbilslivet. Vi får många frågor om det, men jag känner att det som verkligen är spännande är vad som händer på ett djupare plan hela tiden. Till exempel att få upptäcka att jag är mer fäst vid vår husbil än jag någonsin varit av ett hus eller en lägenhet. Den känns liksom som en kompis, som ett liv. Den bär så många värden som jag mer och mer bottnar i.

Jag trodde nog också att det skulle börja kännas mer som vardag efter ca 2 månader, men det gör inte riktigt det av någon anledning. Det känns som ett äventyr. Jag känner mig friare och mer levande. Lyckligare faktiskt. Och när vi svänger in i villakvarter och ser alla stora hus, så finns det ingenting som känns mer lockande än att få bo kvar i husbilen. Jag försöker leta efter den där känslan av att vilja slå mig ner igen i en lägenhet men drabbas av akut tristess bara vid tanken.

Jag vill fortsätta få gå och lägga mig och höra regnet smattra mot taket och se stjärnorna genom takluckan. Jag vill stå vid husbilen och laga mat utomhus i täckjacka. Jag vill ha skogen runt omkring och se på när mina barn blir jagade av en taxvalp med fladdrande öron. Jag vill se Björns vackra ansikte när jag vaknar och känna doften av nybryggt kaffe.

Och så vill jag röra mig. I mitt hus med hjul.

1 kommentar:

  1. Lovar att jag känner igen mig i det du skriver, vi ÄLSKAR vår stora dam "Franny", vi ÄLSKAR husbilslivet och känner inte ett dugg längtan efter att bo annorlunda. Vi säger ofta, varför har vi inte gjort detta tidigare. Jag har upptäckt indirekt grillning, vilket vi använt ofta, både denna och förra vintern, för att det sköter sig själv :-)Berättar mer när vi ses.. Vi har hittat våra rutiner så det tar inte så lång tid att "kasta loss".... TVÄTT är ibland ett bekymmer men torkvindan vi hittat sväljer MASSOR. Vi kan väl höras nästa vecka, för på Fredag kastar vi loss mot okända äventyr.

    SvaraRadera