fredag 14 april 2017

Hummeli hummeli humm och glad påsk

Glad påsk kära bloggläsare!

En av mina mindre trevliga sidor är att jag kan bli väldigt uttråkad av prat. Det kan slå till snabbt och det kan slå till hårt.
Det gäller förstås mitt eget prat också. Ja kanske först och främst mitt eget. Men det egna pratet kan jag stå ut med eftersom jag då är fri att uttrycka - för mig själv - hur dödligt uttråkad jag blir av de tankar tankar och redogörelser som likt flugor surrar runt där uppe i hjärnkontoret.
Men andra människors prat … shit, då blir det mer delikat, för jag vill verkligen inte förolämpa någon även om deras tråkighet känns som en personlig förolämpning.

Ovanstående kan vara en av förklaringarna till mitt nästan två månader långa skrivuppehåll här på bloggen. Samtidigt är det en av otaliga anledningar till att jag trivs så sagolikt bra tillsammans med Cecilia. Hon är nämligen likadan. Och just därför kan våra samtal fortsätta trots allt. Vi kan nämligen prata om just det. Hur tråkigt det är med prat. Hur betingat det är. Hur förutsägbart. Vi kan otroligt nog ägna timmar åt att prata om pratets olidliga tråkighet.
Häromdagen sade Cecilia att Olle från sitt hund-perspektiv måste tycka att vi är knäppa som tycker att det är jobbigt när han någon enstaka gång vill skälla samtidigt som det konstant kommer ljud ur våra egna munnar. Det måste låta som hummeli hummeli humm i hans öron. Från f*cking morgon till f*cking kväll. Kan dom ALDRIG vara tysta skulle han tänka om han ägde förmågan att tänka.


Igår kväll kom Cecilia på något väldigt smart. Eller snarare väldigt fint. Det tycks som att pratet vi människor ägnar oss åt tjänar ett högre syfte som verkligen inte är tråkigt. Snarare djupt rörande och väldigt, väldigt vackert. Kanske är det så att vi med våra långa utläggningar om vad vi gjort, vilka vi träffat, vad vi ätit, vad vi tycker och inte tycker om det ena eller det andra, bara vill säga

- hej älskade medmänniska, där är du! Tack för att du finns! Här är jag. Precis som du vandrar jag omkring på den här planeten och har egentligen ingen aning om någonting. Men ibland känner jag mig ruskigt ensam och då längtar jag efter att bli till i någon annans ögon. Ibland längtar jag efter att berättelsen om mig själv och mitt liv skall få vara intressant för någon annan. Ny för någon annan. För själv har jag för länge sedan tröttnat. Ibland längtar jag bara efter att få röra vid någon annans hud. Lyssna till någon annans andhämtning. Och där är du. Älskade du! Lyssna på min berättelse!

Ungefär så.
Så varför kan vi inte bara hoppa över alla detaljer?
Ja jag vet! Nästan alla älskar detaljerna! Till exempel är det detaljerna som gör en roman trovärdig. Som gör att den känns verklig. Jag fattar det. Men alla fungerar inte på samma sätt. Det spelar ingen roll hur många detaljer om andras liv jag serveras. Det kommer ändå inte kännas trovärdigt och verkligt för mig. Inte på det sättet. Inte längre.
Jag vill känna din essens. Den är verklig för mig. Den är trovärdig. Dina åsikter gör dig inte verklig. Dessutom är de inte dina. Jag vet att vi fått lära oss att stå för våra åsikter. Äga dem och försvara dem med våra liv. Inte fega ur och vara som vindflöjlar. Men om jag skulle ha en enda åsikt så är det denna.
Håll inte för hårt i dina åsikter. Låt oss leka med dem. Vi kan bolla dem fram och tillbaka. Det kan jag finna underhållande korta stunder. Men håll för Guds skull inte för hårt i dem. Då kan det sluta i blodbad. För det är ofta just det - åsiktskramandet - som leder fram till blodbad. Som det som hände på Drottninggatan fredagen den 7e april 2017. Jamen det är klart att jag skall skriva något om det. Det finns något i allt det här pratet om att möta terror med kärlek som är väldigt fint men där finns också något som tråkar ut mig. Det bygger nämligen på en enkel tankefigur. Jag vet att kärleksmanifesterandet kommer från hjärtat också. Men den bakomliggande tankefiguren går inte att blunda för. Den lyder ungefär såhär:

Terrorister som inspireras av IS är utopister som vill bygga Kalifat med bara rena och rätt-trogna människor. Men de har ett problem eller en utmaning om man så vill. De flesta muslimer har blivit orena då de börjat närma sig europas icke-muslimer. De har börjat anamma de smutsiga värderingar och levnadssätt som frodas i Europa och USA. Men genom terrordåd i Europa kommer islamofobin öka och då kommer de orena muslimerna inse att Europas icke-muslimer egentligen är elaka och onda. De orena muslimerna kommer då bli mer benägna att rena sig och tydligt ta avstånd från de otrogna och i slutänden delta i byggandet av Kalifatet.

Det är därför vi skall reagera tvärtom mot vad terroristerna förväntar sig. Det är därför vi som sekulära europeer/svenskar skall närma oss muslimer och intressera oss för dem trots att vi kanske har svårt att förhålla oss till det som intresserar dem mest, nämligen deras religion med tillhörande syn på t.ex. kvinnor, judar och homosexuella. Det är därför det är bäst att låtsas som att Islam till skillnad från till exempel kristendomen är helt oproblematisk som religion och kulturyttring Som de muslimska moralpoliserna i förorterna som systematiskt förtrycker kvinnor. Vi måste göra allt vi kan för att inte elda på islamofobin. Punkt slut.

Det finns en logik i det här förhållningssättet men den tråkar ut mig lika mycket som SD-anhängarnas banala islamofobi tråkar ut mig. Det är när vi biter oss fast i tankemodeller som vi blir så fruktansvärt förutsägbara i allt vi säger och gör. Förutsägbara och tråkiga.
Förutom islamofobi har vi nu fått islamofobi-fobi. Det positiva med det är kanske att valfriheten har ökat. Utbudet av rädslor har ökat.

Vi hade en nationell tyst minut för terror-attentatets offer. Det var fint. Jag föreslår också en nationell tyst minut där vi tillsammans släpper taget om alla våra synpunkter om det som hände på Drottninggatan. Gärna en gång i timmen. Gärna mer än en minut. Varför inte en tyst halvtimme en gång i timmen? Det kan bli en fin mix mellan prat och stillhet tror jag.

Jag tycker om ordet synpunkt. Det är bättre än åsikt. En synpunkt är precis så liten och lokaliserad som det låter. Och betyder egentligen lika litet. Det är bara en liten jävla punkt. Jämfört med allt vi kan se. Hela vyn. Alla biljoners triljoners olika synpunkter /perspektiv som tillsammans bildar DET HÄR. Det som är helt och sant och alltid nytt. Det vi inte behöver förhålla oss till. För att det är levande precis som vi. Som livet som leker med sin egen svans. Utan tankemodeller. Utan strategier. Utan rädslor. Bara runt, runt, runt i en evigt lustiger dans.

Det här handlar inte om att jag inte tar någonting på allvar. Utan allvar kan vi inte ha någon lek. Det är bara det att när det blir för mycket allvar och för lite lek så tenderar allvaret att dö och förvandlas till tråkighet. Och jag älskar allvar. Tro mig! Jag är en allvarsman. Fråga Cecilia. Hon vet. Om inte hon skulle kittla mig och reta mig på daglig basis skulle jag snabbt kunna bli förfärligt tråkig.

3 kommentarer:

  1. Hej! Imorse hittade jag till er spännande blogg och ni "blev till" i mina ögon. Under dagen har jag, med stort intresse och nöje, läst era inlägg från dec-16 fram till nu. Tack!!! Så glad jag blir över att läsa om ert mod och sköna inställning till livet. Mycket inspirerande! Själva är vi (jag och min sambo) på väg att ta samma steg om några veckor. Huset är sålt, jobben avvecklade och 3 maj får vi nycklarna till vårt nya hem på hjul. Som vi längtar... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. WOW!!! Shit vad kul! Vad glada vi är för er skull! Har man en gång fått smak på detta rörliga rullande liv blir man fast ... :) Otroligt men sant :) !
      Lycka-till-kram!
      Björn och Cecilia

      P.S. kolla in vår fb-grupp också (Husbil på Heltid) om ni är på fb.

      Radera
    2. Tack!!! Vi hoppas och tror att husbils-livet kommer att vara helt rätt för oss och j
      odå, vi hittade er på FB också. Funderar själv på vad som kommer passa oss bäst - FB-grupp eller blogg?? Vi har ju ett knippe (sex stycken) vuxna barn som vi gärna vill kunna hålla uppdaterade om vad deras knasiga föräldrar pysslar med ;) Kram och fortsatt lycka till med ert! Maria & Peter

      Radera