Bring it on!

Nej det får bli ett inlägg till.

Kände att hjärnan plötsligt fick syre när jag i en av kommentarerna till förra inlägget (också publicerat idag) påminde mig om upptäckten att det är så många “måsten” som fanns förr som helt enkelt inte finns längre. De har liksom luckrats upp, vittrat samman och försvunnit.

På ett sätt kan jag ibland känna att det är lite “gulligt” när jag själv börjar sjunga frihetssånger och så försöker jag lugna ner mig lite och inte börja gasta för full hals om vilka vi är egentligen. Det blir så överdrivet tänker jag när mitt hjärta plötsligt börjar dansa vilda danser.

Men fasen tänker jag nu.Bring it on!

Jag är USEL på att anpassa mig. Jag har alltid varit skitdålig på det. Alltid haft något av en ilsken rebell precis under ytan. Jag ser jättesnäll ut, jag lovar. Blond och vän och blåögd. Ser ut som om jag konstant var redo att sätta blomsterkransen i håret och dansa runt midsommarstången. Men jag är nog egentligen en rätt tjurig typ ändå.

Och det handlar om “måsten”. Och normer. Och sanningar. Och alla som skall gå på led. Här i den här gruppen av människor gör vi si och här i den här gruppen gör vi så. På den här arbetsplatsen gäller de här reglerna och när man ska in i det här systemet så gäller det här. Ordningsregler och byråkrati och allt roligt, fritt och härligt är förbjudet. Allt jobbigt och omänskligt skittråkigt är kotym. För att det ska VARA SÅ. Och vän av ordning finns precis överallt och blänger på en. Ajabaja, två minuter för sent. Har du tappat kortet till stämpelklockan? Alla skall hjälpas åt, samarbete och social kompetens är A och O.

Men varför i helsike då? Varför skall vi alla hjälpas åt när livet för de allra flesta i Sverige 2017 har förvandlats till ett futtigt, ensamt och hysteriskt ensidigt slaveri från morgon till kväll? Som avslutas med hjärnblödning serverad till pensionen som vi sparat pengar till hela livet, för det är ju DÅ vi ska börja leva. Allt annat är ju bara en transportsträcka?

Jag undrade redan när jag var liten varför man måste gå upp när det är mörkt ute, gå ut när det är askallt och gå och lägga sig när det är som roligast. Jag undrade varför alla barn måste gå ut i kylan i spöregn med rätt kläder för väder och gå i långa led och frysa så tänderna hackade. Varför alla barn måste ner i en bassäng på 17 grader och lära sig simma när de skakade av rädsla och läpparna var lilablå. Eller varför man skulle sitta inne i klassrummet när det var sol ute. Eller varför man skulle gå på lektioner i skolan hela veckorna när det enda man fick med sig var de stökigaste eleverna i klassens höga röster och lärarnas lama försök att få tyst någon gång. Eller varför man skulle plugga kemi när man ville bli journalist. Eller varför mamma och pappa skulle jobba hela dagarna och sen vara trötta och griniga. Och alla vuxna pratade om ekonomi och allt de skulle göra sen. Ingen levde här och nu och alla var tämligen ointresserade av miljöfrågor, som i mitt barnahjärta verkade vara det absolut viktigaste. Ingen planet, inget liv tänkte jag.

Vuxna är RIKTIGT konstiga. Och de pratar om RIKTIGT konstiga saker.

Och det sjuka är att det tycker jag fortfarande. :)

Man måste faktiskt ha ett heltidsjobb, ett hus med skyhöga lån på, gå upp när det fortfarande är mörkt och gå till jobbet och stämpla in sig. Man måste göra karriär, ha en perfekt gräsmatta, verka deltagande på jobbmöten, ha en torktumlare och tvåbilsgarage. Man måste springa på löpband på gymmet trots att man aldrig kommer fram. Man måste anlägga trädäck och ha krukor på med pellargoner från Blomsterlandet. En webergrill av högsta kvalitet. På den måste man grilla haloumiost och grönsaker om det är 2015, för det är inne. Och alla ska ha en Michael Korrs väska när de går i nian och titta på House of Cards på Netflix, för man blir så FRUKTANSVÄRT glad av den serien. De är så vänliga och mysiga de karaktärerna, man känner verkligen hur hjärtat fylls med glädje och kärlek när han slänger ut den unga journalisten framför ett tåg, som om hon vore ett köttben till hunden.

Och så ska vi ha hela våra liv i mobiltelefonen också så att vi slipper umgås med våra barn som är totalt iPadförslavade. De tittar på karaktärer hela kvällarna som alla lider av en regredierad form av ADHD samtidigt som de slickar i sig söndersockrade produkter som ALLA barn måste få äta för att må bra. Sen går barnen ut i solen med mörka ringa ringar under ögonen med spastiska steg mot en skola som kräver koncentration och uppgivet suckar när barnen gömmer sig på toaletterna istället. Men det går säkert över. SEN.

När vi har klarat av allt idiotiskt som samhället ser som en lyckad väg för oss alla att leva våra liv. Glöm inte att rösta när det blir val. DIN röst betyder något. Och lyssna på nyheterna, varje dag. Det sägs så mycket allmännyttigt där. Inget repetativt eller förfärligt alls. Det gäller att hänga med! I allt fantastiskt som vårt samhälle skapar åt oss. Det förtjänar vi.

Jag vet inte. Jag borde så klart skärpa mig nu. Nu kommer alla förnuftiga argument. Du måste väl tjäna pengar och vara på väg någonstans? Tänk på dina barn, de måste ju få samma förutsättningar som alla andra. (Ja, det verkar jättelockande). Frihet är bara en barnslig dröm. Att bli vuxen handlar om att ta ansvar. Att ta ansvar är att se till att du gör precis som alla andra. Så att det inte blir bråkigt och krångligt.

Så här. Jag är FÄRDIG med måsten och normer. Jag finner tio gånger mer tillfredställelse i husbilen med skogen inpå knuten. Jag är färdig med att anpassa mig efter oflexibla arbetsgivare som drivs av vinstintressen på både personalens och miljöns bekostnad. Jag är färdig med ett system som driver människor till vansinne av konsumtion och tv-tittade. Jag är färdig med skolor som problematiserar minsta avvikelse från barn med stora personligheter och vilda hjärtan.

Ska du inte bidra till välfärden Cecilia?

Högst tveksamt.

Jag tänker bidra till universum och meditera över dess oändliga mysterium. Jag tänker låta det barnsliga vilda i mitt hjärta sjunga tills jag dör. Jag tänker andas mod i mina barns själar tills de förstår att de bara genom att finnas redan är framme och alltid har varit det och jag tänker aldrig någonsin släppa tron på att det som viskar om vad det är att vara människa EGENTLIGEN är SANT. Är det ett val? Ja OCH nej. Tro mig, jag har försökt. Länge och idogt. Duktig som tusan. Och höll på att dö på kuppen.

Jag är en känslig människa. Tydligen inte lika avdomnad och stark som alla andra. Kan inte filtrera bort och döva mig på något tillräckligt effektivt sätt för att kunna vara med. Jag VILL inte vara med. Så jag går helt enkelt min egen väg. Med Björn vid min sida och mina älskade barn tätt tryckta mot bröstet. Hur jag än försökt har jag inte lyckats anpassa mig. Eller jo det har jag. Jag kan göra grimaser som liknar leenden och nicka instämmande fast jag inte menar det. Men jag DÖR inombords.

Så jag tänker leva NU. Inte SEN. Inte när jag har skrapat ihop tillräckligt med mod för att sätta gränser, då blir det aldrig av. Jag får skita i om jag känner mig modig eller inte. Jag gör det ändå. Det är min rättighet. Och jag säger som Russel Brand i en intervju. Det är inte en rättighet som någon kan GE mig. Den är ingen annans att ge. Den TAR jag. Den är min. För att jag FINNS.

Lev och låt leva!