torsdag 20 april 2017

Rotlöshet



Rotlöshet. Att inte ha några rötter. Vilken konstig känsla, alla kommer vi väl någonstans ifrån? Vem har rätt att känna sig rotlös? Är det en känsla som enbart får ägas av den som förlorat sitt hem, en flykting, eller någon som adopterats utan möjlighet att spåra sina föräldrar? Och kan man slå rot på nytt? Hur lång tid tar det? Ett år? Fem år? Tio? Tjugo? Ett helt liv?


Jag trodde att man skulle slå rot först i föräldrahemmet och sen när tiden var mogen skaffa en egen familj och då skulle nya rötter bildas och det skulle bli stadigt och starkt. Ingen skulle kunna rycka upp en, för rötterna skulle slingra sig kilometervis under jorden.


Jag har försökt slå rot sedan jag var tio år tror jag då mamma flyttade ihop med sin nya man i ett nytt hus, på en ny ort. Men varje gång jag försöker, eller har kommit en bit på väg, så misslyckas jag. Det är ingen annans fel. Jag rycker upp mig själv.


Jag ser på andra i sina stadiga slott och de har inte slarvat med grunden. De har murat noga. De står stadigt på samma ställe, möblerar och hyser alla sina saker inomhus i god ordning. De  vägar som går från slottet och ut i världen är desamma varje dag. De kantas av trygga alléer av uråldrig ek. I trädgården står ett vårdträd som frodas och grönskar i all evinnerlighet. Människornas inre verkar dessutom vara lika stabilt som det yttre.


Det verkar så mysigt det där. Så tryggt. På borden är stärkta vita dukar och nyputsat silver. På spisen står grytor och puttrar med Boeuf Borguignon, baguetten värms gyllengul i ugnen. Vinet står på luftning. En mamma. En pappa. Barn och ett husdjur.


Så vill jag ha det! Jag ska bygga ett eget slott. Med stor entusiasm och iver bär jag sten och trä. Jag ska ha ett ställe där jag ska bo för alltid. Samma vägar in och samma vägar ut. Jag ska ha en långsiktig plan för trädgårdsarbete. Jag känner att de här perennerna som jag sätter nu, de ska jag njuta av år efter år. Jag kommer att se det här päronträdet frodas och växa.


Men nej. Nu sitter jag i mitt vardagsrum. Och paniken smyger sig på när jag tänker att jag har blivit en installation. Den här gråa fåtöljen där jag dricker mitt kaffe. Jag och den. Ingen skillnad, vi har börjat växa ihop. Jag och min fåtölj, vi är som siamesiska tvillingar. Jag sitter där och tittar ut genom fönstret och känner mig bekymrad. Varför är jag här? Hur länge ska jag sitta här? Är det det här som är verkligheten? Jag vet inte varför jag är här, men kan heller inte komma på något skäl att gå ut. Det försiggår en massa liv där ute. Men det har inget med mig att göra.


Det måste ändå ha blivit något fel. Igen. Men varför?  Det verkar inte spela någon roll hur entusiastiskt jag än bär mina stenar, hur entusiastiskt jag än bygger, hur länge jag än sitter i en fåtölj. Mina rötter växer inte. Jag undersöker mina fotsulor. Inte en endaste liten rottråd har börjat spira. Kan man förlora sin rotväxt undrar jag? Finns det medel mot sådant på apoteket?


Det är för att jag ska slå rötter i mig själv säger jag nu där jag sitter i min gråa stol. Jag har hört att man kan grundas. Det låter så skönt det där, att få bli grundad. Ha en stabil bas i sig själv. Det låter förnuftigt tycker jag. Klokt. Jag nickar långsamt, känner mig mycket djup och vis. Man kan inte slå rötter i det yttre, det måste komma inifrån. Så måste det vara. Jag vet ju att alla idéer om fast mark under fötterna är en illusion. Allt rör sig ju, det är därför det känns fel.


Efter en kvarts filosoferande om detta börjar det plötsligt brinna i mig. Nu vet jag vad jag måste göra. Det blir fart under min rotlösa fotsulor. Jag måste hämta dynamit. Hela jävla slottet skall bakas in i dynamit och sen jävlar ska jag tända på. Mina rötter finns inte under fotsulorna säger jag med stor övertygelse, de finns i hjärtat. Det är så klart därför det heter hjärteroten. Så det ska brinna nu. Alla illusioner skall brinna.


Det fanns aldrig något slott, aldrig någon fåtölj. Allt var en bluff. Jag tänder lystet på och kastas vildsint bakåt av den enorma tryckvågen när slottet flyger i småbitar. Och stolt reser jag mig och går därifrån. Utan att vända mig om, för så gör alltid alla coola actionhjältar på bio. Det har jag sett. Och sen kommer sluttexterna. Härlig musik. Rusig biopublik. Som alla vill gå hem och förstöra något.


Men jag har inte tillgång till några sluttexter. Jag har bara tillgång till vägen. Och på den vandrar jag nu. Och filosoferar som vanligt. Om att det verkar ha blivit fel igen. Jag har bytt den grå stolen mot en grå väg tänker jag surt. Min teori om hjärteroten verkar inte heller ha stämt. För jag har fortfarande ingen grund. Hjärtat är naket, det har ingen rot. Kanske finns anlagen till rötter under fotsulorna ändå? Fan, mitt slott var nog bra trots allt. Varför brände jag upp det? Jag kände mig väl för fan mer rotad där än här? Här finns bara vägdamm. Nu måste jag ju börja OM igen. Fan vad trött jag blir.


Så jag tar av mig skorna - bestämmer mig för att börja gå barfota, för att ha koll på om det någon dag plötsligt skulle spira en rot. Jag vill vara beredd i så fall. Så jag inte missar vilka omständigheter som framkallade den. I så fall ska jag mjukt och försiktigt gräva ner mig själv precis där jag står och vördnadsfyllt vattna.. Var jag för girig förra gången?


Jag griper rastlöst tag i en tanke om att rötterna kanske finns i gemenskap med andra människor. Det oroar mig eftersom  jag alltid känt mer gemenskap med träd än med människor. Jag får en irriterad rynka mellan ögonen. Jag borde bli mer social tänker jag uttråkat. Tanken får mig nästan att somna gåendes.


Det är då jag upptäcker att jag inte längre vandrar ensam. Bredvid mig går plötsligt en främling och ler. Han verkar lika rotlös som jag. Och i hans bärnstensögon leker kärlek och evighet tittut med varandra, stänker guld och varma tårar på mig. De faller på min hjässa. Genom den sprider de sig som ren och glittrande näring genom alla mina nervbanor, mitt blod, min hud, mina organ. Och jag vet inte hur det går till, men plötsligt har jag slagit rot i en annan människa. Kanske är det via lungorna, för jag är säker.

Slutar han att andas, så slutar jag.



15 kommentarer:

  1. Vackert, Cecilia! Du kan verkligen uttrycka dig med ord, som får vingar. Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så poetiskt du uttrycker dig!

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  2. Vilken kärleksförklaring���� Vackert. Livet.

    SvaraRadera
  3. Det låter som om du hittat ditt hem.

    SvaraRadera
  4. Vackert och tankeväckande. Text som passar extra bra nu, med bara 50 dagar kvar tills jag rycker upp mina rötter ur den småländska myllan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du tycker om texten. Vart bär det av?

      Radera
    2. Vi kommer styra LÅNGT söderut när hösten kommer. Lite som flyttfåglarna. Har siktet inställt på Portugal så småningom - ett vackert land som vi vill utforska mer än vi hunnit hittills. Innan dess kommer vi besöka släkt och vänner här i Sverige. Har vuxna barn både i Skåne och uppe i Stockholm. Känns bra att lära oss allt nytt praktiskt på "hemmaplan"och hinna vänja oss vid vårt husbils-boende innan vi lämnar landet. Det är en stor omställning. Både sluta jobba och inte längre ha en fast adress. Livet är underbart och spännande!

      Radera
  5. Så vackert, öppet och sårbart. "Open as Love" - David Deida
    Det kanske är så här att vara människa?
    Liv vill förändring

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Björn!

      Ja, älskar David. Vet att han är kontroversiell på många sätt, men han har gett mig jättemycket.

      Tror att det är så ja. Att vara människa.

      Radera