onsdag 28 december 2016

Barn på heltid i husbil - hur tänkte ni nu?


Cecilia:

Idag vill jag skriva om något som jag har fått många frågor om. Barnen i husbil? Hur tänkte ni nu?


Ja, hur tänkte vi nu? Ja, vi har tänkt MYCKET. Och länge. Jag skulle vilja beskriva mig själv som något av en “tänkonaut” i detta liv. Och “känslonaut”. Och “normonaut”. Människors beteenden och värderingar har alltid fascinerat mig djupt. Mest fascinerad har jag varit över människans flockbeteende. Kanske för att jag själv verkar en aning oförmögen att vara med. Kanske inte på ytan, men inuti. Ibland tror jag att jag är helt ensam om att undra vad alla andra håller på med, men jag vet efter många och långa enskilda samtal med olika typer av människor att så inte är fallet.


Det finns fler. Många liksom jag går undrande med frågan. Är det här verkligen rätt? Är det så här det ska vara? Som barn är vi övertygade om att världen är öppen och att möjligheterna finns. Men ju äldre vi blir, desto mer fogar vi in oss i ledet. Och så börjar vi köpa färdigpaketerade lösningar. Värderingspaketet kommer ofta från föräldrarna, likaså de politiska åsikterna. Hur vi ska leva våra liv är ofta utstakat av det samhälle vi lever i, förväntningar och en hopplös paradoxal röra av jantelag och tävlingsinstinkt . Konsumismen håller oss i ett järnhårt grepp och banken och arbetsgivaren blir våra nya föräldrar när vi flyttat hemifrån. Hur vi ska uppfostra våra barn och vad de har för behov lägger vi i händerna på de i tiden mest populära barnpsykologerna.

I Maslows behovstrappa ligger vi högt upp med mat i magen och tak över huvudet för länge sedan. Ändå fortsätter vi. En kollektiv bullimi. Vi vet att det inte är ett hållbart samhälle. Och hela samhällsekonomin bygger på att vi måste fortsätta konsumera och uppfostra våra barn att göra samma sak som vi har gjort. Igen, vi vet att det inte är hållbart.

Frihet är ett stort ord för mig. Det suger till i magen och susar i öronen när jag hör det. Vi ser oss som ett otroligt fritt folk i dagens Sverige. Vi lever i en demokrati. Vi får välja skola och sjukvård. Utbildning. Det här är ett välfärdssamhälle. Vi är ett av de mest jämlika länderna i världen (även om vissa harklar sig nu). Men hur fria är vi egentligen?

Ibland känns det som om mina tankar hålls gisslan. Och min kreativitet likaså. Länge hade jag en känsla av att min inre röst verkade ha åkt på semester. Och jag verkar inte vara ensam. Jag tillhör en föräldrageneration som inte ens tycks tro att vi vet hur vi ska uppfostra våra barn. Vi litar inte längre på vår intuition, utan låter skolan, politiker och barnpsykologer berätta för oss vad som är bäst för dem.


Men nu tycker jag mig HÖRA min egen röst igen. Och jag väljer att lyssna på den. Jag minns vad som var viktigt för mig när jag var barn. Det var att få känna tillhörighet och närhet i min familj. Mina föräldrar tog  med mig på allt de gjorde nästan. Jag fick laga mat med mamma i köket. Vi lade nät på somrarna och badade ute på Barnvik. Jag fick snickra på båten med min pappa. Han tog med mig och fiskade öring och plockade svamp i skogen. De var närvarande och inte en sekund kände jag att jag inte fanns i deras liv. Allt var dock långt ifrån en dans på rosor. Mina föräldrar skilde sig och det fanns problem i båda de nybildade familjerna som gjorde mig både orolig och rädd. Jag är uppväxt med otroligt höga krav på prestation och konstruktiv konfliktlösning är inte något som mina föräldrar kan stoltsera med att de har lärt mig. Det finns både sorg och glädje att hämta. Saker som jag vill ta med mig och saker som jag vill slänga. Som för de allra flesta skulle jag tro.


“Den ena generationen överger den andra generationen som strandade fartyg”

Henry David Thoreau


Men en sak som jag vill ta med mig. Det är just närvaron. VAR i himmelens frid har den tagit vägen? I vårt “fria” samhälle är folk så stressade av villkoren att barn känner sig ensamma i sina egna hem. Hypnotiserade av iPads sitter de tålmodigt och väntar på sina föräldrar som stressat slänger ihop makaroner och korv och sen irriterat lägger barnen i hopp om lite egentid. Vi hinner inte med godnattsagan ikväll heller. Kör som dårar fram och tillbaka på hundra aktiviteter som barnen har ovanpå allt de ska prestera i skolan. Sen ska det socialiseras med andra barn och vuxna på all fritid. Både föräldrar och barn springer i ett ekorrhjul som är fullständigt hysteriskt. Det finns inte tid för reflektion, inte tid för närvaro. Ingen tid att vara här och nu. Ingen tid att stanna upp och se skuggor på trädstammar, blunda med sina barn och be dem lyssna på vindsus och tystnad.

Detta vill jag ge mina barn och jag inspireras av de minimalistiska strömningar som handlar om att frigöra tid genom att göra sig av med bråte. Ju lägre krav jag har på materiella prylar, desto mindre behöver jag jobba och ju mer tid får jag att vara närvarande med mina barn. Att bosätta mig i en husbil skaffar mig den mobiliteten och den närheten. Vi har kollat upp massor med platser runt omkring i Nacka där barnen går i skola, så att vi kan vara nära när jag har dem. (Delar vårdnad med barnens far). Barnen kommer att kunna leka med kompisar och så vidare, hos oss kanske mer ute än inne, vilket snarare skänker hälsa än skadar.


Men en annan sak som jag vill ge mina barn, det är förmågan att tänka kritiskt och frigöra sig från andras förväntningar. Jag tror att det är grunden till all sann kreativitet. Och jag tror att våra ord kan ta dem en bit på vägen, men inte hela vägen fram. Det är som bekant ganska hopplöst att skrika till sina barn att de inte får skrika. Barn gör som sina föräldrar gör, inte som de säger. Om vi inte vågar visa våra barn att det går att göra rätt på fler sätt än det som alla andra gör, hur ska de då lära sig det? Om inte föräldrarna vågar följa sina drömmar och bryta mot normer för att klara det, hur ska barnen då våga göra det? Just nu bryter vi mot normen “bostad” genom att bosätta oss i en husbil. Vi bryter säkert mot normen “vad barn behöver” i mångas oroliga ögon också. Men jag har djupt gående egna värderingar där jag känner en urgency att få ifrågasätta dessa normer. Det är min frihet som människa att få göra det. Och den friheten frågar jag inte efter. Den tar jag. Den är min.


“ Det är inte ett mått på god hälsa att vara väl anpassad till ett i grunden sjukt samhälle”

Jiddu Krishnamurti

Tim och jag en vårdag:  





2 kommentarer:

  1. Önskar att fler unga människor - ja, för mig är du ung - tänkte, vågade, följde sitt hjärta och sina intuitioner, som du gör. Beundrar dig, Cecilia, och dina val. Kram Britt

    SvaraRadera