Avförtrollning, kassakvitton och fälgkapslar

Jag tror jag var fem eller sex år när jag samlade på kassakvitton. För mig var dessa pappersremsor - fyllda med kryptiska tecken - extremt laddade med magi. Jag kunde ännu inte läsa. Inte heller var jag något vidare på att räkna. Men jag älskade kassakvitton. Jag brukade fråga min mamma om jag fick ta med mig också de kvitton som folk hade lämnat efter sig. Att få fylla mina fickor med kassakvitton kändes större än att öppna paket på julafton. Hela min kropp vibrerade och sjöng av eufori.

Några år senare köpte min pappa kromade fälgkapslar till vår Volvo 140. Jag kunde stirra hur länge som helst på våra glänsande fälgar. Åsynen av dem fyllde mig med en stolthet som gjorde att jag blev utom mig av lycka. Jag ville att alla skulle se vår bil. Hela världen borde stanna upp och beundra den. Ibland fick jag putsa fälgarnas blanka krom. Fick sätta på en klick Autosol på en bit trassel och polera. Jag polerade tills de sken som solen. De blev vackrare än solen. Känslan när min blick drunknade i denna glans var högtidligare än åsynen av en fullmåne som speglar sig i en blank skogstjärn.

Jag vet att världen är förtrollad. Att allt är sakralt. På riktigt heligt i ordets djupaste mening. Varje gata, varje affär, varje hem, varje kontor är lika vördnadsbjudande och marinerat i värdighet och skönhet som de höga salarna i Alvernas Vattnadal. Eller som Gaudis mästerverk, den utomjordiskt vackra katedralen Sagrada Familia i Barcelona. Jag vet att varje handling är en ritual. Att varje föremål är laddat med magiska krafter. Varje kassakvitto. Varje fälgkapsel. Jag vet att allt vi har att göra denna vår korta stund på jorden är att stanna upp och tillbe. Falla på knä och andäktigt vörda, tillbe och dyrka den magiska kraft som skapar, upprätthåller och förstör alla dessa former.

Jag har vetat det här sedan jag var barn. Men för att kunna röra mig på ett smidigt sätt i världen, för att kunna följa strömmen och connecta med andra människor trodde jag och jag var tvungen att dränka denna visshet i en iskall och giftig brygd av rationalitet. Min vördnad för världen kallnade. Jag blev ljummen. Världen slutade gnistra. Världen slocknade och kallnade. Källsprångets spröda ton tystnade. Kreativitetens mäktiga dån hördes inte längre. Skönhetens brusande körsång dog bort. Jag började göra som alla andra. Jag började rycka på axlarna. Det skedde inte över en natt. Det var en långsam och utdragen död. Nej, inte en död. Det var mer som en dvala. Som att bli förhäxad av vanlighetens onda ande.

När jag var barn trodde jag nog att andra människor skulle röra sig i världen med samma högtidliga värdighet som alver, överstepräster eller shamaner.
Men allteftersom jag blev äldre märkte jag att andra människor tog världen för given. De ryckte på axlarna och menade att det här - det är väl ingenting. Det är ju bara det gamla vanliga. Det där är ju bara ett kassakvitto. Eller en fälgkapsel.
Dvalan visade sig också i hur människor förhöll sig till varandra. Den där människan, hon är ju bara en vaktmästare. Eller en gammal bekant. Eller en gammal tant. Eller en kollega. Inget särskilt med den personen.
Det visade sig i hur de gjorde saker. Det vi gör nu är ju bara att åka bil från punkt A till punkt B. Det är väl ingenting. Det är bara sånt där vanligt vardagstjafs.

Jag kände mig ensam med min vördnad. När jag var liten närmade jag mig världen med en respekt och en fascination som gjorde att jag hade svårt att hänga med i de andras lekar. All min uppmärksamhet slukades upp av de trolska stämningar som fanns i varje rum. Att interagera med andra kändes främmande. Det intresserade mig egentligen inte. Jag hade inte tid med det. Jag var helt uppslukad av stämningarna i rummet. Trollbunden av någons skor. Eller av magisterns röst. Sättet han torkade rent svarta tavlan. Att han missade en fläck uppe i ena hörnet gjorde mig paralyserad. Hur kunde han!? Jag hade inte tid att läsa det sociala spel som pågick mellan de andra barnen. Men jag började vilja vara med. Jag ville förstå vad de sysslade med. Så jag drack ur vanlighetens giftbägare. Och giftet verkade. Jag blev allt duktigare på att spela spelet. Det profana rycka-på-axlarna spelet. Men som sagt. Det skedde inte över en natt. Det tog ganska många år.

Sociologen Max Weber myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Han menade att tillvarons gåtfullhet har ersatts av en allmän uppfattning att bara man vill och ger sig tid kommer man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.
Det är både sant och inte sant. Den värld man kan förklara är en död värld. En kyrkogård av mentala kartor.
Nu skall jag försöka säga något vuxet om detta. Jag ser inte att det ena behöver utesluta det andra. Vi kan ha kvar våra rationella kartor och navigera efter dem när vi vill. Åka till månen, sätta in konstgjorda hjärtklaffar, utveckla AI och nanoteknologi och hitta globala lösningar på klimatkrisen hur mycket vi vill. Men allt detta är totalt jävla meningslöst om vi skall behöva leva i en värld som inte längre gnistrar av magi.
Så är det.
Alltså har jag börjat minnas. Idag när jag lade mig för att vila en stund gled jag bort i minnen som kretsade kring att åka bil på kvällen i städer upplysta av gatlyktor. Jag hade lagt mig för att vila just därför att jag kört runt med husbilen i stan. Först in på Kungsholmen för att hämta min dotter Amanda. Sedan till Restaurang Milles på Strandvägen 1 där vi bjöd henne på födelsedagsmiddag. Sedan till Solna där vi lämnade av henne hos hennes mamma och sedan tillbaka ut på Essingeleden för att slutligen landa på Flaten camping där vi för tillfället är stationerade. Jag njöt i fulla drag men det tog på krafterna då det krävs extra mycket koncentration när man rattar en 8,5 meter lång husbil. Alltså gled jag snabbt in i ett halvslumrande tillstånd och då kom det upp ett minne.

Jag var kanske fem år och satt i baksätet i mina föräldrars bil och såg ormar av röda baklyktor och gula gatlyktor slingra sig fram genom mitt synfält. Det var förtrollande vackert. Det var en tripp utan dess like och ändå var vi inte på väg någonstans. Asfalten, mörkret, raderna av lampor och dess reflexer gled genom mig och jag var ett gränslöst rum av högtidlig förundran. Jag hade inga ord för det på den tiden. Det har jag inte nu heller. Men jag kan minnas och jag kan låta mig svepas iväg. In i den verkliga världen. Den gnistrande världen. Den förtrollade världen.