När du måste jobba som Guru

Låt oss säga att du tilldelas jobbet som Guru. Dealen är att du inte får säga upp dig. Du måste sitta där på din stol dagarna i ända och möta en massa människor som alla upplever sig leva miserabla liv. Du kommer möta människor som kommit ned till den ultimata rädslan. Att de skall dö. De vill veta vad som händer då. Vad skulle du säga till dem? Skulle du kunna ge dem en vacker fairytale om att det egentligen inte finns någon död? Att de kommer leva vidare i en annan dimension? Skulle du kunna trösta dem? Skulle du kunna ge dem tillit. Skulle du kunna prata om nåd och verkligen tro på vad du säger? Skulle du orka med deras tårar? Skulle du kunna möta dem i deras avgrundsdjupa skräck? Vad skulle du göra?

Krama dem?
Säga åt dem att sluta gnälla?
Eller skulle du säga att ditt liv är lika miserabelt som deras men att du tvingats på det här jobbet utan möjlighet att säga upp dig? Säga att du också är rädd för att dö?
Skulle du uppmuntra till ett kollektivt självmord?
Eller ...
... skulle du - ve och fasa - börja tugga gurutugg?

Vi tror att du som läser detta har en sak ganska klart för dig. Miserabla människor upplever sig som miserabla för att de sitter fast i miserabla berättelser om sig själva och sina liv.
Så varför kan de inte bara sluta loopa runt i dessa miserabla berättelser och se den nakna verkligheten som den är med klara ögon?

Är det för att ingen har föreslagit den möjligheten?
Vi tror faktiskt att det i vissa fall är så enkelt.
Men oftast handlar det om något annat. De har otaliga gånger fått förlaget att droppa den miserabla berättelsen men kan ändå inte släppa taget. Varför?

Här kommer din utmaning! Vad skall du göra med dem som fattar men ändå inte fattar. De som hört men ändå inte hört. Skall du tänka att dina ord är som droppen som förväntas urholka stenen? Eller skall du hitta nya ord? Eller skall du helt enkelt hålla käften och bara kramas? Eller ge dem starka psykedeliska droger som ruskar om i skallen på dem så att det bara blir slarvsylta kvar av deras miserabla berättelser?

Tror du att du kommer frestas att ge upp? Tänka att ok, det här jobbet är totalt meningslöst men jag får i alla fall betalt. Jag kan säga vad som helst. Berätta roliga historier. Sitta och se mystisk ut. Tala i gåtor. Det spelar ingen roll. Vill de lida så låt dem lida. Skulle du falla för den frestelsen?
Eller skulle du bryta ihop, bli deprimerad och börja gå i terapi? Kom ihåg. Du får inte säga upp dig. Du måste gå till jobbet varje dag. Det är dealen. Vad skulle du hitta på?

En guru som hette U.G. blev galen på sina elever. Varför sitter ni här och ser korkade ut? frågade han ilsket. Gå hem med er! Jag har ingenting att ge er. Sluta ställa idiotiska frågor! Låt mig vara ifred! Men ingenting hade sade hjälpte. De stannade envist kvar hur mycket han än förolämpade dem. Skulle du kunna bli som U.G.?

Tänk dig att dina elever skulle vara helt oförmögna att se dig. De skulle bara se din roll. Vad du än sade skulle de tolka det som något vist och insiktsfullt. Om du sade att du hatade araber skulle det inte falla dem in att du var rasist. De skulle gå hem och grubbla på vad det underliggande budskapet var. Att du förmodligen ville visa dem något viktigt som de ännu inte kan se. Om du sade att - Hallå, är ni dumma i huvudet, jag är rasist och står för det. Jag hatar araber. Så är det bara. - skulle de grubbla ännu mer och kanske, otroligt nog, få det till att du egentligen ville spegla tillbaka något mörkt i deras undermedvetna som de just då behövde se. De skulle överösa dig med tacksamhet.
Men kom ihåg dealen. Du får inte säga upp dig! Du måste sitta där imorgon igen klockan åtta. Vad skall du säga? Vad skall du göra?

Tvinga dem att meditera tio timmar i sträck?
Eller dansa frigörande dans och sedan krypa omkring på golvet och morra och leka att de är tigrar?
Du har fria händer. Men du får inte säga upp dig.

Skulle du kanske fråga andra gurus hur de gör? Testa deras metoder?

Men tänk dig att ingenting fungerade. Mr X skulle komma tillbaka. Gång på gång. Efter femtioelva retreater skulle han säga - När jag varit på förra retreaten kände jag mig väldigt lätt och fri i några veckor men sedan kom det upp en massa sorg från barndomen. Jag insåg att min pappa aldrig älskade mig. Han ville att jag skulle bli dansare men jag ville bara spela fotboll och han kom aldrig på mina matcher. Körde mig aldrig till träningarna. Buhuu.

Skulle du sucka uppgivet? Föreslå vidare psykoterapi? Föreslå antidepressiv medicin? Föreslå frigörande andning, regressionshypnos, kristallterapi, gestaltterapi, tantrasex, raw food, Aayahuasca-cirklar eller skulle du be honom skaffa hund. Eller kanske en älskare eller en älskarinna eller både och?

Vi tror att du skulle grubbla väldigt mycket över själva Guru-elev-upplägget. Men vad skulle du komma fram till? För Mr X mår ju inte bra. Han behöver hjälp. Eller behöver han bara släppa tanken på att någon annan kan hjälpa honom att må bättre?
Behöver han bara inse att han inte finns och därför inte kan ha några problem? Behöver han se att hela hans liv - inklusive han själv - är en fiktiv berättelse? Behöver han se att han egentligen är rent medvetande och att den han tror att han är bara är en avatar som medvetandet av någon anledning råkat identifiera sig med?

Eller behöver han bara samla mod och våga sig på sig lite brutal ärlighet? Hitta the basic fear. Rädslan för döden. Och därmed kunna släppa allt annat ytligt gnäll som förmodligen inte tjänar något annat syfte än att distrahera honom från den ultimata rädslan?
Skulle du, som Jed McKenna, säga att metoden framför alla metoder är MEMENTO MORI? Kom ihåg din död. Skulle du kunna leda honom dit utan att själv göra i byxan?
Skulle du påminna honom om att alla hans nära och kära, hans far och hans mor, hans älskade bror och hans ende son kanske kommer dö före honom? Kan du få honom att känna sin kärlek till sin familj med ett plågsamt naket och sårbart hjärta och vara med honom hela vägen i det?

Eller skulle du försöka dig på att fluffa bort hans rädsla genom att prata om att tiden egentligen existerar på det sättet vi tror och att döden därför heller inte existerar. Säga att vi alla dör och föds i varje evigt ögonblick. Säga det med mild och djup röst drypande av tillförsikt eller skulle den sortens gurutugg kännas lite jobbigt i munnen?

Eller behöver han framför allt förlika sig med att ingen annan än han själv kan få honom att må bättre? Och är den tanken i så fall sann? Är vi inte flockdjur? Har vi inte sedan urminnes tider utsett vissa personer till medicinmän, shamaner, kloka gummor, läkare, psykiatrer, präster och gurus? Går det att bryta det mönstret eller gäller det bara för gurun - alltså dig - att göra sitt jobb så bra det någonsin går?

Vi har inga svar. Bara frågor. Och nu är det du som är gurun så du får svara oss! :)

Tacksam för svar!
Hälsningar från Björn och Cecilia