lördag 19 augusti 2017

Om Terrorism och Svampkungar



Det här inlägget handlar inte om terrorism. Inte ett dugg. Jag skrev så bara för att ni skulle öppna mitt inlägg, för alla vill läsa om terrorism, men ingen om svamp. Men jag tycker att det måste finnas en motkraft till alla som skriver om terrorism och hemskheter. Jag tänkte vara den motkraften, så därför skriver jag nu om svamp. Jag hoppas att ingen blir stött eller känner sig lurad. Men journalister luras också. Och i synnerhet med sina rubriker. Så det så.

Så idag ska jag alltså prata om svamp. (Det var inget skämt) Och jag vill börja precis så barnsligt, sådär som man gjorde när man gick i skolan och tvingades hålla föredrag om isbjörnar eller något annat dumt.

- Idag ska jag prata om isbjörnar, mumlade man och läste blygt upp en massa ointressanta fakta från handskrivna noteringar.

Handen som höll i anteckningarna skakade betänkligt. Så såg det ut för de flesta föredragshållare i tio-årsåldern år 1990, Stockholm. Åtminstone är det så jag minns det, med en liten rysning i den känsliga nacken.

Men jag vill börja barnsligt för jag känner mig barnslig när jag ska gå ut och plocka svamp. Barnsligt lycklig och förväntansfull. Och det beror så klart på barndomsminnen. Mest pappa. Pappa är svampplockning för mig. Och därför kan jag nästan direkt känna lukten av piptobak eller cigaretter så fort jag ska plocka svamp, fast ingen röker på mils avstånd. Och jag känner också en lite pirrig tävlingsinstinkt, för när jag var liten så ville jag så fruktansvärt gärna imponera och vara den som hittade de första kantarellerna. Men pappa var alltid bäst och först. Så klart.

Minns hur jag surmulen en gång efter flera timmar utan en enda kantarellfångst, satt på en stubbe och gnällde om att det inte fanns någon svamp. Pappa gav mig säkert tio chanser.

- Se dig omkring Cecilia, är du riktigt säker på det?

Jag tittade och tittade utan att förstå vad han menade. Till slut skrattade han, böjde sig ner och plockade upp tre, gula fina kantareller, precis bakom min stövelbeklädda häl. Åh, jag kan fortfarande gnissla tänder och le samtidigt åt det minnet idag.

Idag när jag bestämde mig för att ta mig ut i Farstanäs skogar med Olle i släptåg, hade jag knappt kommit in i skogsbrynet förrän jag började nojja och gick tillbaka till husbilen. Vilsen och harig stod jag rådvill och såg mig omkring. Jag är nämligen skiträdd för vildsvin. Och jag har en otroligt rik, intensiv och vild fantasi när jag är rädd. Jag har inga som helst problem med att sy ihop katastrofscenarier där jag och Olle snubblar rakt på ett vildsvin med ungar. Fasen! Får de kultingar på våren eller när? Känner mig fruktansvärt obildad nu.

Ja, jag och Olle springer garanterat rakt i famnen på en stor sugga, tänker jag och funderar på hur vi ska försvara oss. Hugger tag i Björns stora kniv och stoppar den i fickan. Ser framför mig hur jag i närstrid med ett stort vildsvin ska sätta kniven rakt igenom huvudet på besten. Jag ser framför mig allt blod som ska komma, hur Olle skall skälla och ha blod i skägget. Inte tappa kniven, vad jag än gör tänker jag.

Hinner man sätta kniven i vildsvinets huvud funderar jag? Eller hur fasen anfaller dem? Fäller dem en på två sekunder som i Törnfåglarna eller har man någon som helst chans? I Törnfåglarna vet jag att pappan till pojken säger att han har ett enda skott på sig att döda ett vildsvin som kommer emot honom, annars är det klippt. Senare i filmen händer precis det och pojken missar och dör. Funderar på om det finns några bildande youtubeklipp om hur man dödar vildsvin för hand, men fattar faktiskt själv att det här börjar spåra. Säger högt och lugnande till Olle att vi hjälps åt om det kommer ett vildsvin. Han ser oförstående på mig och viftar osäkert på svansen.

Vi möter inga vildsvin. Det blir inget blod. Däremot hittar vi några nävar gula kantareller och ett par fina Karl-Johan, så det blir en lunchmacka. Och jag tycker absolut att man kan avsluta en sådan lunch med en äppel- och körsbärspaj med vispgrädde. Nypressat ångande kaffe. Så det blir det.

Och apropå kaffe, så lärde jag mig en gång av pappas ex, Kirsten att man absolut inte behöver bli ledsen om man spiller kaffe över all svamp man plockat (vilket jag så klart precis hade gjort, fråga mig inte hur) för det är nämligen så att kaffe i själva verket förstärker smaken på svamp, så känn er fria att hälla en slatt i svampsåsen!







En annan sak som jag just lärde mig av mamma är att man ska ta bort det mjuka på underdelen av hatten på en Karl-Johan. Hon visste däremot inte varför, så detta har jag tagit reda på nu.

Det är nämligen så att i botten på de små rören som utgör det mjuka under en Karl-Johan-hatt så lägger larverna sina ägg och de är snabba på det, så det är bara på väldigt unga exemplar som man möjligtvis kan låta bli att ta bort det, men varför chansa? Detta gäller för övrigt inte bara Karl-Johan utan de flesta soppar.

I vilket fall så har jag hunnit plocka upp ett och annat om svamp genom åren. Och jag har också gjort en del misstag. Som jag lärt mig av. Ibland får jag till exempel för mig att jag ska vidga mina vyer och lära mig att artbestämma fler sorter. Oftast blir det olika soppar, för de är lättast och i den gruppen finns det väldigt många ätliga exemplar. Men jag har faktiskt börjat lessna en aning på soppar, för de är så fruktansvärt ofta fulla med mask. Och jag är äckelmagad.

Jag och Björn höll på förra året och experimenterade med lite olika nya svampsorter och jag tror att i vår iver så plockade vi med oss ett antal exemplar som inte var särskilt fräscha. Av misstag hamnade en och annan med i stekpannan sen och när jag såg hur det faktiskt krälade en aning i röran så höll jag bokstavligt på att kräkas. Sen åt jag inte mer svamp det året.

Kantareller och tratt/höstkantareller. De är sällan angripna. En och annan fin ung Karl Johan. Det går bra. Resten kan få återgå till Moder Jord om jag får välja.

Men om man nu vill artbestämma, då vill jag rekommendera en svampbok som jag fått av min bonusfaster Gunilla. Nya svampboken heter den, skriven av Pelle Holmberg & Hans Marklund. Jag hittar snabbt och lätt nästan alla svampar jag hittills velat slå upp. Sen är den ju inte direkt smidig att ta med ut i skogen, men man kan ju lägga de osäkra exemplaren i en separat påse och kolla upp hemma sen. Jag har också prövat ett antal olika svamp-appar, men ingen av dem har varit tillräckligt enkel eller tydlig tycker jag.

Nya svampboken - av Pelle Holmberg & Hans Marklund


Och om jag ändå rekommenderar böcker och temat är svamp, så erinrade jag mig plötsligt idag på min runda i skogen om en udda bok, som faktiskt gjorde intryck på mig. Den var väldigt välskriven och jag älskade miljöbeskrivningarna i den. Svampkungens son, heter den och är skriven av en av mina favoritförfattare, Marie Hermanson.

I den gestaltas ett spännande far- och son drama, där sonen tröstlöst genom hela sin uppväxt tvingas se sin far förföra de vackraste av de kvinnor som deltar i någon av hans många svampexkursioner. Pappan besitter en helt fantastisk kunskap om svampar och hans karisma när han talar om dem får kvinnorna på fall. Om jag inte minns fel så börjar varje kapitel med en beskrivning av en ny art. Händelsekedjorna som sätter fart sen i boken är mystiska och oväntade. Slutet likaså. En bok för den som gillar udda miljöer och vill bli överraskad. Den kan vara svår att få tag på, men kolla Bokbörsen. Eller om du prenumererar på Storytel - så finns den där.

Svampkungens son - Marie Hermansson
Så några tips då. Det här har jag fått lära mig. Det bästa är att borsta rent svampar. Man ska inte skölja dem i vatten, för då kan de tappa smak.

För att bevara smaken när man vill spara svamp ska man i första hand torka dem, i andra hand frysa. Men när man tinar dem sen tenderar de att ha tappat struktur och konsistens. Torkad svamp kan man lägga i blöt en liten stund innan man ska använda den.

En annan sak som jag vill dela med mig av är hur man steker svamp. Jag gjorde nämligen fel ända tills för några år sen, vilket resulterade i att svampen inte fick någon härlig konstistens när jag lagade till den. Den envisades med att bli kokt snarare än stekt och därmed också en aning sladdrig vid servering. Inte härligt tyckte jag. Googlade och googlade tills jag hittade ett litet tips från Morberg tror jag det var.

När man steker färsk svamp så lägger man den i torr stekpanna (utan smör) på hög värme. Då ger svampen ifrån sig all vätska och står och kokar en stund. Låt all vätska koka bort, sen lägger man i smöret. Och om man vill få lite krispig yta så kan jag rekommendera att man kör 50/50 smör och mild olja, typ rapsolja. Inte olivolja, det tar över och förstör den fina smaken som jag tycker blir besk då. Pröva det här sättet att steka svamp på så blir det bra - Lovar!

Mitt hetaste tips om hur man kan tillreda och servera nyplockad svamp är att fräsa den och rulla in den, tillsammans med stekt fläsk och rårörda lingon i en nygräddad pannkaka. Det är grejer det. Missa inte det för bövelen!

Annars är ju förstås en hederlig svampmacka alltid lyx, särskilt om man kanske bara råkade hitta lite svamp på vägen hem eller så. Svampstuvning och svampsoppa är ju också kalas förstås.

Så åter till nojjorna, jag gillar ju katastrofscenarier som tidigare nämnts. Många är ju skraja för det här med att bli förgiftade och varje år går experterna ut och varnar. Men jag har i alla fall  hittills aldrig lyckats bli förgiftad av svampar, vilket ju förmodligen beror på att jag är tämligen selektiv. Känner ingen som blivit förgiftad heller.

Har däremot hört historier om människor som på ett mer frivilligt plan, har satt sig ur spel med en och annan luciferisk toppslätskivling. Och det får mig osökt att börja tänka på brunbjörnar. Visste ni att björnen liksom vissa människor (självklart ingen av er som läser det här) också den gillar att berusa sig och ta en och annan tripp till månen? Den föredrar dock flugsvamp framför toppisar. Rekommenderar inga människor att pröva på det dock, tror inte man behöver vara äldre än typ fem år för att ha hunnit lära sig att flugsvamp inte är bra för människosläktet.

I övrigt hoppas jag att ni snart får en härlig svampdag i skogarna och att ni liksom jag slipper bli vildsvinsmat. Jag avslutar det här nördiga inlägget med en av de ovan nämnda björnar, som just är på väg in i dimman. Så kan det gå!








1 kommentar:

  1. Hej ... hittade hit från bloggen Pensionärsvil(l)an.
    Sitter här med ett stort leende på läpparna :) Jag hade garanterat läst detta inlägg även utan något om terrorism i rubriken!
    Bra val av svampbok och tack för tipset med svamp, fläsk och rårörda lingon i pannkaksrulle - ska absolut testa det!
    Jag har läst Svampkungen ... bra bok!
    Hälsning från en annan svampnörd!

    SvaraRadera