måndag 16 januari 2017

Att röra sig




Det händer en massa spännande saker nu. I mig.

Det dyker upp tankar och känslor som blir tydligare i det här projektet. Något om en röst i mig som blir starkare och starkare. Många jag träffar som ställer frågor om vårt husbilsprojekt fokuserar på det praktiska. Och sen efter ett tag så sänker de rösten en aning och på olika sätt konstaterar de samma sak. Vissa lite mer försiktigt och undrande, vissa tvärsäkert.
  • Ni kommer ju kanske att vilja flytta tillbaka till en lägenhet så småningom.
eller
  • Vi får ju se hur länge det här varar, det är ju inte för alltid, väl?
eller
  • Ni kommer att tröttna på det här väldigt snart och då flyttar ni tillbaka in i en lägenhet.

Olika varianter på samma sak. Det här är inget långsiktigt. Det är som om många kan känna in i att vi gör detta som ett spännande projekt, men när det kommer till att detta skulle kunna vara en livsstil som vi skulle kunna välja 4-ever, då börjar de flesta backa och undra lite.

Också vi. Men kanske inte av samma anledning. Det är självklart för tidigt att säga något förrän vi har erfarenheten. Men jag måste erkänna att det som har hänt inom mig, redan nu när vi fortfarande är på planeringsstadiet och det är en vecka kvar tills vi flyttar in i husbilen, förundrar mig.

Jag har börjat känna en frihetskänsla inom mig som handlar om rörelse. Jag vet att det blir en aning abstrakt när jag uttrycker det så, men jag vet inte hur jag annars ska närma mig det. Under de senaste dagarna har vi röjt Björns gamla radhus. Tre plan om ca 150m2 fullproppat från golv till tak med saker och skräp. Vi har skänkt bort nästan allt. Och det är något med dessa saker. De har en tyngd. Och de har ett eget liv som pockar på uppmärksamhet.

Det är som om själva tyngden i dem, vikten får mig att känna mig tung när jag bär dem och lätt när jag kastar dem. För varje meningslös pryl som åker ut känner jag det som om vingarna runt hjärtat blir starkare och starkare. Och det är något med att sätta sig i bilen och flyta fram över asfalten som gör att jag känner en berusning i rörelsen. Att röra mig lätt och snabbt.

Plötsligt kommer jag på mig själv med att undra varför jag skulle vilja sitta i en lägenhet med fyra tunga fasta väggar som inte går att rubba, på en position dit jag måste återvända varje dag. Samma latitud och longitud. Varje dag. Vakna och somna. På samma koordinater. Och så känner jag mig modfälld. Tung igen.

Jag kan inte låta bli att undra om det är så att vissa av oss har en rörligare energi än andra. För i min själ finns det något som vill susa omkring. Nomadisera höjderna och vyerna. Som om färden framåt i en bil eller husbil på något sätt stämmer bättre överens med rörelsebehovet inom mig och min idé om att inget i livet står still utan rör sig konstant. Som om jag vill gå i linje med den frekvensen. Som om ett liv i husbil, ett hem på hjul skulle passa bättre ihop med den känslan.

När man sitter i ett fast hem på en plats då rotar man sig där. När man ser ut genom fönstret så ser man samma sak om och om igen. Och man väger inte in alternativet att det inte skulle behöva vara så. Det känns självklart att det hemmet är ens hem och att det sitter fast. Möjligtvis kan man flytta, men bara för att rota sig på nytt.

Men tänk om det blir precis likadant när jag väl vant mig vid att bo i ett hus på hjul? Att jag rotar mig i rörelsen, de olika vyerna? Och att det kanske inte kommer att kännas som ett alternativ att sätta mig i ett hem igen utan hjul. Varför skulle jag? Under den här tiden har jag avvecklat ganska många saker. Några saker har jag istället inkluderat. Och hittat en ny passion inför.

Som mina vandringskängor. Det är något magiskt med dem. När jag tagit på mig dem och kläder som jag är varm i, då känner jag mig oövervinnelig. Jag tittar fascinerat på mina kängbeklädda fötter och tänker att shit vad coolt, jag kan gå vart jag vill med dem. De kan ta mig framåt. Så knäppa betraktelser, men det är något återigen med rörelsen som har gripit tag i min själ.

Och jag njuter av saker. Att kunna gå igenom en shoppinggalleria och känna att ingen av affärernas utbud appellerar till mig längre. Möjligtvis Naturkompaniet och mataffären. Eller känslan av luft i lungorna, eller en måne stor som en pannkaka, eller neonskyltar som magiskt glimrar utanför en OK/Q8 mack. Eller att en taxvalp snart kommer att göra entré i mitt liv. Det är någonting med att känna att livet plötsligt får handla om det vi verkligen behöver. Värme, mat i magen och sömn. Och att den fasta punkten om det finns någon snarare handlar om våra relationer. Mina barn. Björn. Och ni andra där ute.

Rörelsemänniskor eller inte. Det är coolt när ni korsar den väg som mina kängor trampar på, eller vår husbil snart ska rulla iväg på. Den vägen. Och våra frekvenser, när de möts. Så magiskt.

Att röra sig.

10 kommentarer:

  1. Hej vänner. Jag kallar er så trots att vi nog aldrig mötts. Jag har nu läst hela er blogg och finner många värderingar o tankar som också lever i mig. Tack för att jag fortsatt ska få läsa och reflektera med er. Allt gott på färden! /Staffan, mitt i den värmländska skogen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Staffan!

      Vad otroligt smickrande att du plöjde hela bloggen, då måste vi ha skrivit något av värde i alla fall. :) Och jag kan precis förstå varför du skriver vänner. Jag känner så inför alla som läser vår blogg och kommenterar också. Jag tror att det beror på att man får dela reflektioner med varandra här som man kanske inte så ofta gör annars. Det blir en ganska direkt kommunikation som jag gillar. :)

      Hoppas du fortsätter följa oss!

      Vänlig hälsning från Cecilia (och Björn hälsar också)!

      Radera
  2. Låter så underbart!Jag sitter fast med en sjuk man,han har Alzheimer som esksalerar fort och den dag han permanent flyttar till nytt boende så är min dröm att bo i husbilen.Än så länge får det bli som det blir men drömmen gör att jag orkar!Så roligt att följa och lära sig och tacksam för att ni delar med er/Tack Ellinor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen Ellinor!

      Skrev ju lite till dig på fb också. När jag läser det här om din man kan jag inte annat än att känna en djup, djup respekt för dig och din situation. Sådana här saker ger perspektiv på tillvaron. Ibland tvingar livet in en i svårigheter, tvingar oss att bli krigare. Håll hårt i din dröm, kanske kan den ge dig den energi som krävs för att ta hand om allt. Ljuset i slutet av tunneln. Vi hejar på dig Ellinor!

      Radera
  3. Ska bli kul att följa er. Vi åker husbil, men har valt att ha boende kvar. Nytt för oss den här säsongen är att låta husbilen vara hemma och själva prövar vi att övervintra på Gran Canaria. Olika perioder har olika behov i livet! Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul ATT du följer oss! Exakt så är det. Omständigheterna i livet förändras hela tiden och har sina egna sätt att föra oss i olika riktningar i olika perioder i livet. Underbart med Gran Canaria tycker jag. Vi funderar på att bila ner mot Tyskland till sommaren, eller kanske Norge!

      Radera
  4. Jag har aldrig läst en blogg tills jag såg denna! Helt underbar blogg��
    Fast det värsta är att jag blir så avundsjuk på er! Min sambo skulle aldrig gå med på detta! Min dröm visserligen är att köpa mig ett litet hus i norrland och sedan en nyare husbil än vi ha nu! Och sen leva livet. Min sambo är nog för mammakär och flytta ifrån dom.vi är grannar med hennes föräldrar. Mina har gått bort i cancer och min bror kan jag väl ringa då och då! Men jag får väl hoppas att nångång så ändrar hon sig! Lycka till med livet underbara ni!! Jag följer er för glatta livet..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Paavo!

      Tack för dina fantastiska ord. Hoppas att din sambo ändrar sig. Du kan ju tipsa henne om bloggen, kanske ändrar hon sig?

      Låter jättemysigt med en stuga i Norrland också tycker jag. Absolut leva livet. Det är ju NU. Nu nu nu. Inte sen, sen, sen. :)

      Känns jättekul att du följer oss vidare.

      Tack från mig och Björn

      Radera
  5. Det här inlägget är fantastiskt, i samma andetag vackert poetiskt och pedagogiskt, den där rörelsen inom en som vill hänga med den utanför, lockande och med en touch av något briljant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ove!

      Svarade dig på mailen tror jag. :)

      Vi ses snart också,

      Radera