Den viktigaste frågan - är det här sant?

Vill börja med att säga att vi är helt överväldigade av all respons vi har fått på bloggen so far. Och det coolaste med det här projektet är inte längre projektet. Det är kontakten med alla människor som delar med sig till oss av tankar, känslor, filosofi och drömmar. Men också svårigheter. Den senaste tiden har jag blivit mer berörd av andra människor än på länge. Det är som att just vårt mänskliga drömmande om saker i livet tar fram en frekvens som man dagligdags kanske inte rör sig så mycket i. Något djupare och mer autentiskt.

Jag känner en allt djupare respekt för människans villkor. Och en allt större tacksamhet för att vi får chansen att följa våra drömmar. Jag är nog en sådan människa som inte vill något hellre än att stå högst uppe på ett berg och skrika ut över världen att “vi lever NU, följ era drömmar, förundras, älska, dansa, njut - gör era liv till ett stycke konst i varje ögonblick”. Höra orden eka. Vinden susa, haven dåna.

Och samtidigt vet jag att alla inte alltid har den ynnesten. Jag har blivit djupt berörd över människor som har hört av sig om situationer där det helt enkelt inte fungerar. De är sjuka själva eller tar hand om nära och kära som är sjuka eller till och med döende. De hindras av omständigheter i livet som gör det omöjligt eller iaf riktigt svårt. Och jag tänker att det skulle kunna kännas för dem som ett hån när vi basunerar ut vårt frihetsbudskap. Men det har inte hänt. Tvärtom, har dessa människor mer än andra uppmuntrat oss att fortsätta.

För de VET. De VET i sitt blod och i sina ben att livet innehåller krumbukter och överraskningar där vi inte kan följa drömmarnas väg utan tvingas bli krigare i våra egna liv. Jag vet det också. Jag har själv gått igenom saker i livet där jag tvingades ta en dag i taget. Där jag tvingades kriga för en dag till, och en till. Människor som jobbar inom vården vet om det här. De lever nära liv och död. Ändå har de så lusigt betalt att jag skäms in i märgen över vårt samhälle ibland.

Jag tror att om det är några vi verkligen kan lära oss av, så är det dessa människor. Inte de tjusiga föreläsarna som utan verklighetsförankring basunerar ut budskap om multitasking och positive thinking. Eller som en föreläsning som jag smärtsamt genomled med en kvinna vars starkaste budskap var TULE (tuttarna ut och le). Jag vred mig som en mask när jag försökte stå ut med klyscha efter klyscha och enkla trista sexskämt som sålde henne mer än något budskap med någon faktisk tyngd.

Jag tror att det är de människor som lever nära den död, som samhället gör sitt absolut bästa för att gömma och glömma som har de budskap vi behöver. Det är dem som sitter på perspektiven och sanningen om vad som verkligen är viktigt. Många av dem är äldre. Själv är jag inte särskilt gammal, men kan uppleva det ibland som om jag har en gammal själ i en relativt ung förpackning.

Jag tror att för alla oss andra, som för tillfället INTE tvingas kriga i egentlig mening. Vi behöver stanna upp. Och fråga oss om våra så kallade hinder, verkligen är sanna. När de handlar om status, saker och oreflekterade rädslor. Normer och olika opinionsgudar då tror jag att vi är skyldiga oss själva att fråga den absolut viktigaste frågan i hela vårt liv.

Är det här verkligen sant!

Och vänta inte med den tills det är dags att kriga, för krigen tar all vår uppmärksamhet och kärlek. Det är då vi ska ösa ur oss själva av den energi som vi ackumulerade när vi följde våra drömmar. Det är då drömmarna ska ge oss den kraft vi behöver. Att kunna älska som aldrig förr.