tisdag 17 januari 2017

Det som alla frågor vilar i



Cecilia:

Vad ska du göra nu? Arbetar du nu? Söker du jobb? Pluggar du? Hur kommer det att bli med husbilen? Kommer ungarna att trivas, vad säger dem? Hur blir det med skolan? Hur kommer ni att stå? Hur ser er ekonomi ut?


Alla dessa frågor. Ni har dem, vi har dem. Och det är inget fel på frågor. Jag älskar frågor!


Men ibland, i vissa tillstånd så kan jag plötsligt känna att frågorna börjar sväva och liksom sjunker in i bakgrunden. Som om det finns ett större sammanhang som alla dessa frågor ibland bara måste få vila i. Obesvarade. Det finns en välsignad tystnad som dessa frågor uppstår i. Ibland är det så njutningsfullt att bara få vila i den tystnaden.


För alla dessa frågor, de innehåller krav på ställningstagande, planerande och riktning. Vissa frågor kan till och med trigga inköpandet av en kristallkula för att kunna bli besvarade. (Det har vi inte gjort btw) De innebär att vi måste vara på väg mot ett mål. De flesta frågor handlar om praktiska och sakliga funderingar, de vill bli besvarade med information. Men jag är kär i rörelsen. Rörelsen som ett fullständigt uttryck i sig självt. Jag måste inte alltid ha ett mål, rörelsen framåt kan vara tillräcklig som mål. Jag är framme redan i rörelsen. Rörelsen i sig självt är fullbordad. Ett “piece of art”.


Och plötsligt kan jag känna det som om evigheten susar i mitt huvud och får mig att känna att jag förmodligen inte är på väg någonstans, utan att livet snarare är på väg med mig någonstans. Och hur ska jag kunna veta vart? Spelar det egentligen någon roll?


Jag och Björn har med breda penseldrag målat upp en del konturer och färger kring det här projektet med att flytta in i en husbil med två barn och en hund. Vi har en del idéer om hur det kanske kommer att bli, men vi inser också att vi är fullständigt ovetande om så mycket. Och det måste få vara så. Under vägen kommer det att uppstå så många saker som vi inte har räknat med och flera saker som vi har räknat med kommer inte att inträffa. Och det är så det måste vara. Det är en spegling av livet i stort.


Det fantastiska med att få vara en så kallad människa är att få stå mitt i detta ovetandes. Och både jag och Björn är kära i uppmärksamhet. Att få vara uppmärksamma och se, känna, lyssna och smaka på allt som uppstår omkring oss. Och för att kunna vara uppmärksamma måste vi ibland varva alla intryck och frågor med tystnad. Och som jag skrev igår hitta en fast punkt i rörelsen.


Jag tror att om vårt projekt handlar om någonting förutom en del ideologier som handlar om minimalism etc, så är det nog det. Tid för uppmärksamhet, tystnad och stillhet. Vördnad inför livet och vad som känns sant i det. Det är lätt att glömma i vardagens alla bestyr, alla frågor som pockar på svar och riktning.


Men jag tror att om det är något jag och Björn vill förmedla, så är det just det.


DET som hela detta projekt, precis som allt annat vilar i.

Med kärlek från oss bägge till alla er där ute.

5 kommentarer:

  1. Hej Cecilia. Är det inte så att "vitsen" med en fråga oftast är att den på något sätt formuleras bara - sedan verkar det ibland som om den själv söker upp sitt eget svar! Lite som att "det är vägen som är mödan värd"... Allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo så kan man nog säga. Och det kanske inte bara gäller frågor tänker jag. Det är liksom likadant med livet i stort. "Det formulerar sig", tar sig uttryck på ett fantastiskt kreativt sätt genom olika former och människor som ju också är en del av ett större skådespel där vi hela tiden stöts och blöts av omständigheter och relationer. Jag tror, något radikalt kanske, att människor på grund av trygghetsskäl vill se att de styr allt själva, men ju längre jag lever desto mer tycker jag att det känns en aning illusionsartat. Möjligtvis kan jag sätta någon slags intention, men resultaten styr jag sällan över. :) Därför har jag lagt mig an med ett mer avslappnat förhållningssätt, ett nyfiket där jag mer låter mig förundras både över mig själv och mina intentioner och sen hur saker FAKTISKT vecklar ut sig. Så ja. Vägen är målet. Det är magiskt. Jag vilar i tillit.

      Radera
  2. Igen ett stycke god litteratur. Tack för det! Hoppas att du får tid att ägna dig åt författarskap om livets viktiga frågor "på riktigt".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Martin!

      Ja, det ingår också i våra drömmar. Jag och Björn ser ju framför oss ett företagande som kretsar kring skrivande och att få dela med oss till andra människor. Den här bloggen kanske blir en del i det. Vi håller på och landar i allt det nya och sen hoppas vi kunna samla oss och göra något av allt det här på ett kreativt och konstruktivt sätt. Hoppas ni alla vill vara med oss då!

      Vänligen
      Cecilia

      Radera