söndag 22 januari 2017

Husbilsporr

igår kväll kom Cecilia på mig. Jag skämdes. Men bara pyttelite. Jag låg i sängen med min telefon och tittade på video efter video med gigantiska über-lyxiga husbilar. Stora som bussar. Vissa hade garage som kunde svälja en hel liten personbil. Vad höll jag på med? På måndag - alltså shit, det är IMORGON - hämtar vi vår bil på Caravanhallen i Södertälje. Och det är ju ingen liten bil. VARFÖR tittar jag på andra, större, bättre och vackrare husbilar?
Så här tror jag att det är! Jag är ju bara människa och vårt släkte har nu en gång för alla den här inbyggda driften att alltid vilja ha det som är större (bättre och vackrare). Jag skrattar lite för mig själv när jag nu sitter och tänker på saken. Jag och Cecilia har bestämt oss för att gå emot det i oss själva som reflexmässigt strävar efter mer och större. För vi tror inte längre att mer och större alltid är bättre och vackrare. Vi tror att det kommer bli tvärtom för oss. Jag betonar FÖR OSS.
Men som sagt, jag är bara människa, och det här är lite läskigt. Det vill jag erkänna. Den senaste veckan har jag slängt så mycket saker att jag, när jag verkligen tar in det, får lite svindel. Ja inte bara lite. Jag får svindel. På riktigt. Igår slog det mig att det här med bilens totalvikt är en viktig säkerhetsfråga. Men också en ekonomisk fråga. Om vi blir stoppade av polisen och de väger vår bil kommer vi få betala dryga böter om vi har med oss mer än x antal kilo. Och de här kontrollerna kommer bli allt vanligare i framtiden då allt för många husbilsägare gör vägarna farliga med sina överlastade bilar. Men hur många kilo handlar det egentligen om i vårt fall? Vår bil får inte väga mer än 5000 kg. Vår bils tjänstevikt som inkluderar en förare - (jag väger 75 kg med kläder och skor och en middag i magen) - samt full dieseltank och vatten och gasoltankar som är fyllda till 90% är 4250 kg. Det ger oss 750 kg att bolla med. Men hur mycket är det kvar då vi räknat av Cecilia och barnen och taxen? Kvar blir 650 kg. 650 kg låter som mycket men det är det inte. Tänk er själva om ni skulle väga det som fyller era hem. Jag tilltalar alla er som bor i hus eller lägenhet. Ni kan ju börja med att fundera på vad innehållet i era kylskåp och frysar väger. Porslinet och kastrullerna. Böckerna. Ja herregud, böckerna. Både jag och Cecilia är bokälskare. Jag är dessutom musiker och i garaget där vi nu bor (en dag till) står en kartong med fiolnoter. Jag får ont ryggen bara jag tänker på den kartongen. De här noterna är jag inte beredd att slänga. Och samtidigt har vi bestämt oss för att inte ligga och betala för ett magasin. Jag tänker fråga min pappa om jag får ha den kartongen hos honom. Som tack för att han tar hand om den och en del andra saker så får han vår Corolla. Nu kom Cecilia in i köket. Hon läste texten jag just skrivit och vårt ständigt pågående samtal om minimalism kontra asketism tog fart igen. Skriv att det inte handlar om asketism, sade Cecilia. Det handlar heller inte om någon sorts Amish-ideal. Hela vår husbil är ju ett under av högteknologi. I veckan lät vi Caravanhallen byta ut stereon från 2008 mot en ny som har all tänkbar bluetooth-teknologi samt handsfree-telefoni. Så vad är minimalism för oss: Vi vill upptäcka våra djupaste drivkrafter och se igenom de beteendemönster som endast skenbart och tillfälligt gör oss lyckliga. Extremt mycket av det vi håller på med handlar om distraktion. Distraktion från vadå? Jo, från det där gapande tomma hålet vi alla kan känna i vårt bröst...
… distraktion från våra jobbiga känslor. Men inte bara tomhetskänslor. Också rädslor. Brist.  Förvirring. Etc.
Visst kan man dra en gräns mellan vanliga shoppare och de vi klassar som shopaholics. Javisst, det blir ett missbruk när vi skuldsätter oss på ett sätt som gör att vi själva och andra blir lidande. Men i grunden drivs vanliga shoppare och shopaholics av samma mekanismer. Om jag bara får den där prylen så kommer jag bli lyckligare. Och det blir vi ju. Temporärt. Sedan kommer tomheten tillbaka och ett lätt illamående. Som vi botar genom att fokusera på nästa sak vi skall köpa. Vi står inte över något av detta. Det är superviktigt för oss att poängtera. Det är så viktigt att vi skulle vilja skriva det med stora bokstäver på dörren till vår husbil. Vi vet precis hur tomheten och rastlösheten känns. Det var precis detta som drev mig när jag igår kväll låg i sängen och tittade på husbilsporr. I fredags lämnade jag ifrån mig nycklarna till radhuset i Märsta där jag bodde med min exfru. Och hela veckan ägnade jag åt att köra lass efter lass med prylar till återvinningscentralen. En väldigt massa saker gav vi också bort till grannar och vänner. Och alla de där sakerna hade ju faktiskt en plats inom mig. De var inskrivna på min mentala karta. Och den platsen är tom nu. Det ekar där inne. Nu sitter jag här med den tomheten. Och jag inser att det här inte bara är min tomhet. Det är en tomhet jag delar med hela vår västerländska civilisation. Den tomheten driver nästan hela vår ekonomi. Miljoner och åter miljoner människor tjänar sitt uppehälle genom att försöka fylla den. Med STUFF. Prylar. Kläder. Smink. Gadgets. Spel, serier och underhållning i alla dess former. Och framför allt. Prat. Vi pratar och pratar och pratar. För tomheten skrämmer oss. Och det är det här som gör oss nyfikna. Vad finns i den tomheten? Varför skrämmer den oss? En del av det vi ser som vår mission är att uppmuntra fler att sitta med tomheten. För vi vet att det är där - i det gapande hålet i vårt bröst - som de riktiga skatterna finns. Först är det bara tomt. Absolut. Men när vi suttit en stund upptäcker vi att det inte alls är tomt. Och det är det upptäckande som kallas meditation. Och meditation är det största äventyret en människa kan ge sig in i. Vi kommer ge kurser i meditation. Och vi kommer skriva mer om det här på bloggen. Men först skall vi flytta in i husbilen. Först skall vi kasta och ge bort ännu fler prylar. För i nuläget har vi mycket mer än 650 kg. Vi kommer klara det för vi vet att det som verkligen betyder något i livet, det väger ingenting. En kärleksfull blick. Och en påminnelse om vad som verkligen betyder något. En sådan påminnelse väger 0 gram. Det var en sådan jag fick av Cecilia igår kväll. När Cecilia läst resten av texten sade hon: “Men Björn, det där du skrev om att vi fyller den inre tomheten med prat kan ju misstolkas. Vi älskar ju samtal!”
Såklart har hon rätt! Hon tyckte att jag borde nyansera. Och det vill jag göra nu. Det handlar om varifrån pratet kommer. Ibland kommer det från en plats av inre överflöd. Då är pratet genomsyrat av tacksamhet och förundran. Eller av nyfikenhet. Eller av humor. Men ofta kommer det från en plats av inbillad brist. Då är det gnäll. Då är det offrigt och repetitivt. Då gör det ont i öronen. Och när jag hamnar i den sortens brist-drivet prat då brukar Cecilia be mig att stanna upp. Med andra - hålla käften. Och jag är tacksam för det. Jag försöker göra samma sak tillbaka.
Vi vill hjälpa varandra att stanna upp och bli medvetna om var vi befinner oss. Befinner vi oss i det inre och yttre överflöd som är essensen av varje ögonblick? Kommer vi ihåg vilket mirakel det faktiskt är att vi får lov att leva. På jorden. Nu. Att vi får känna, tänka, lukta och smaka. Att vi får andas och se färger.

Eller befinner vi oss i tankeloopar som handlar om glömska och brist?

2 kommentarer:

  1. Jag tror att ni tänker rätt men vi har alla olika drömmar.Jag skulle också vilja lämna alla sker och börja om på nytt!Vad hindrar mig?En man med Alzheimer,en lite för liten husbil,bar och barnbarn,skulder,hälsa mm MEN jag VILL!Fortsätter att jobba på det😘Önskar er all lycka i världen🍀Kram Ellinor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi önskar dig också all lycka i världen Ellinor! <3

      Radera