It's just a couch/coach

Björn:

Den här veckan har varit en av de jobbigaste i mitt liv. Men också en av de underbaraste! Jag har fått känna så mycket tacksamhet! När vi hämtade husbilen i måndags var mina batterier slut efter att ha tömt radhuset i Märsta. Kroppens varningslampor blinkade ilsket. Lägg dig ner Björn, kommenderade kroppen. Spendera dagen i sängen. Läs, sov, gå en kort promenad. Skriv ett inlägg på bloggen. Ät något nyttigt. Sov lite till. Det var vad jag borde ha gjort. Men jag lyssnade inte på kroppen. Det gick ju inte. Vi skulle hämta husbilen. Sedan skulle jag stressa tillbaka till Apoteket och jobba till klockan åtta på kvällen. Och det gjorde jag. Vilket från kroppens perspektiv såklart var helt galet.

Men jag gjorde också något väldigt bra. Dagen innan, på söndagen, ringde jag till min pappa.

-Hej Asbjörn, vi skulle verkligen behöva din hjälp! Har du möjlighet att sätta dig på tåget och komma upp?

-Javisst, svarade han. När då?

-Helst redan imorgon.

Och han kom. Och han såg. Och han räddade oss.

Men trots all hjälp från min pappa, trots Cecilias ofattbara tålamod med min virrighet och mitt dåliga humör reagerade kroppen med att sätta igång ett förmaksflimmer. Det hände i tisdags. Jag hade kört barnen till skolan innan jobbet och glömt se till så att Tim fick med sig sin ryggsäck och sina överdragsbyxor. När jag sedan lämnade Elin glömde jag se till så hon fick med sig sin overall. Dessutom hade jag glömt tanka Corollan och fylla på motorolja så när min pappa och Cecilia skulle åka in till stan blev de sena till ett möte. Det blev droppen. Trots att jag i veckor kämpat som en galning med att skriva kom-ihåg- och att-göra-listor så missade jag ändå viktiga saker. Hela tiden.

Fast när jag tänker efter kom nog droppen redan på måndag kväll när jag drog upp en halvmeter lång repa på husbilen. Vägen ut till barnvik är smal och mörk och var gång man bländas av mötande bilar känns det som att man får gissa hur man ligger till på vägen. Vilket är jobbigt nog med en vanlig bil. Dessutom var husbilens lyktor var felinställda så att de lyste upp i trädtopparna och jag hade inte lyckats klura ut hur man skulle göra för att ställa in dem. Men tack och lov lyckades jag köra hela vägen fram utan några missöden. När vi äntligen stannade till på vändplanen nedanför huset kunde jag andas ut. I några sekunder. För egentligen fick vi inte stå där. Det var ju en vändplats. Vi hade fått instruktioner om att köra in genom grindarna till grannens tomt.

-Nej Björn, sade Cecilia. Du kommer aldrig in genom de där grindarna. Det är för trångt. Vi får stå här på vändplanen i natt.

Det var då det slog slint i huvudet på mig. Då vaknade en sorts dumdristighet i mig. Mina batterier var som sagt slut men nu pumpade kroppen ut en sista dos adrenalin. Alltså körde jag fram så att jag stod alldeles framför grinden. Gick ur bilen och kollade. Det var beckmörkt ute och det enda som lyste upp var bilens felinställda strålkastare. Jodå, det finns några centimeter tillgodo på varje sida. Det ska gå!

Jag började krypköra fram mellan grindstolparna. Cecilia och min pappa gick ur och försökte hjälpa till så gott det gick. Det som gjorde utmaningen oemotståndlig var ett träd som gjorde att jag var tvungen att svänga höger innan jag fått in hela bilen mellan grindstolparna. Min blick for fram och tillbaka mellan trädet, backspeglarna och Cecilias och min pappas försök att gestikulera. Vad jag inte såg, vad min utmattade hjärna inte lyckades ta med i beräkningen, var att överhänget bakom bakaxlarna är så långt. Och att det självklart svänger ut mycket mer än man tror. På vissa bussar står det med stora bokstäver. VARNING FÖR UTSVÄNGANDE BAKPARTI. En sådan skylt borde jag ha haft i bilens framruta den kvällen.

När jag sedan hörde ett gnisslande ljud och kände hur det tog stopp lyckades min sönderkokta hjärna inte räkna ut vad som hänt. Alltså backade jag lite och försökte igen….

En av mina favoritfilmer är American Beauty. I en scen försöker huvudpersonen, Lester Burnham, förföra sin fru i soffan. De har inte haft sex på evigheter men nu finns det äntligen en öppning. I ena handen har Lester en ölflaska och precis när det börjar hetta till kallnar hans fru Carolyn och stelnar till. I ena ögonvrån ser hon ölflaskan. Hon blir orolig för att han skall spilla öl i soffan. Det är en dyr soffa och Carolyn är besatt av yta och pengar. En av anledningarna till att deras äktenskap är på väg att dö. Då reser sig Lester upp, slår ut med armarna och utbrister - IT’S JUST A COUCH. (DET ÄR BARA EN SOFFA)

När jag och Cecilia sedan stod därute i mörkret och betraktade repan kom hon ihåg det där citatet. Hon såg min ångest. Men hon såg också genom den. Rakt in i min själ. Hon såg det i mig som vet att en soffa bara är en soffa. Hon såg DET i mig som VET att jämfört med kärlek så betyder inte en soffa ett jäkla dugg. Och hon slogs av att couch (soffa) uttalas nästan på samma sätt som coach (buss).

Alltså tog hon tag i mig, ömt och kärleksfullt, såg på mig med ögon som glittrade av skratt och sade. - Björn, it’s just a coach!

Först fattade jag inte. Min hjärna var helt insnurrade i ett mantra som lät något i stil med. Helvetes jävla skit. Hur kunde jag vara så klantig!?

Hon sade det igen. Och igen. Och till slut fattade jag. Jag var för trött för att orka skratta. Men mitt hjärta smälte. Av tacksamhet och kärlek. Inte ens i mina vildaste drömmar har jag kunnat fantisera om att få leva med en kvinna lika underbar som Cecilia!!

Idag är det lördag. Jag sitter i sängen i husbilen på Flatens camping och skriver den här texten. Bredvid mig ligger Cecilia och slumrar. Hon är nästan lika slutkörd som jag. Mitt hjärta tickar som vanligt. Tack gode gud för att jag slapp lägga in mig på sjukhus för att elkonvertera hjärtat! Och tack pappa för att du har hjälpt oss den här veckan! Utan dig hade jag garanterat hamnat på sjukhus. Du har kört barnen till skolan när jag legat hemma och varit sjuk. Du har hjälpt till att tömma huset på Barnvik som vi har hyrt i ett halvår. Du har hjälpt till att sortera grejer och köra till återvinningscentralen. Du har hjälpt till genom att bara vara den ofattbart positiva och vackra människa som du är.

Och sist men inte minst har du hjälpt till genom att inspirera mig. Du är en frihetstörstande själ. Du har visat vägen.