måndag 30 januari 2017

Ljudet av duggregnsguld



Cecilia:

Ljudet av duggregnsguld mot rutan, vintermörker, lyktskenssagor, januari-is. De minns solskenet mot Flatensjön, som skimrande viskade i tallbarskronor. Men nu slumrandes, vaggade av smeksamma funderingar.


Jag sitter och lyssnar och lyssnar och lyssnar. Mina barn kommer att somna med duggregnsljudet i sina små mjuka öron. Jag kommer att sitta med min älskade Björn och förundras över hur verkligheten kan bli så annorlunda. Stämningen är så skön. Och förundran över vad ett verklighetsskifte av den här kalibern kan göra med en människas identitet.


När jag vaknade i morse, visste jag inte riktigt var jag var. Men kanske inte riktigt heller VEM jag var. Vårt hem är en del av vår yttre identitet. När vi byter hem, byter vi då identitet? Det har alltid fascinerat mig djupt hur atmosfärer, miljöer och känslor fullständigt kan förändra vår idé om vad som är på riktigt och inte.


Och vi flyter fram i ett verklighetslandskap som äger en oändlig potential i varje ögonblick. Och om vi stannar, andas, och blinkar med ögon som kan svälja universums hela världssjäl av möjligheter på en sekund, då inser vi plötsligt att vi kan välja om och välja nytt. Det handlar om ett steg i den ena eller den andra riktningen. Den finns alltid närmre än vad någon kan ana. Den andra vägen.


Vem är DU på den ena vägen? Vem är DU på den andra? Finns det något i dig som inte rörs oavsett vart vilken väg du väljer? För visst är vi alla vandrare? Vandrare i glömska, vandrare som sover. Vandrare som då och då vaknar till, för att förundrat se oss omkring och inse att inget egentligen är så hugget i sten som vi först trodde.


För vissa kommer det som en skör, skimrande aning. För vissa som en molande skräck i magtrakten. Kanske är det så att jag inte har kontroll. Hur mycket tvätt jag än viker, hur mycket lån jag än amorterar, hur väl jag än har klippt gräsmattan och satt vårlökar i god tid innan frosten. Så är det kanske så att jag av anledningar jag inte vet om nu kommer att dra iväg till ett berg där snöyra örnar breder ut sina vingar och tar mig med sig.


Att inte veta. Inte veta vad livet för med sig. För mig är det en high. För många andra en low.


Nu sitter jag här, med duggregnsguld i öronen och jag ser mig förundrat omkring. Vet att jag för en och en halv månad sen trodde att jag skulle bo i ett rött hus.


Men jag är här. På isbeklädda vägar en januarikväll. Och bredvid mig står vita husvagnar parkerade i en lång rad av rörliga själar. Och skogen ligger tyst och mystiskt vaken bakom mig. Väntar på natt och väntar på dag.


Som jag.


Som du?

8 kommentarer:

  1. Varma kramar från en medvandrare genom livet. Jag önskar er av hela mitt hjärta allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detsamma Ing-Marie.

      Medvandrare, det är ett vackert ord. Sparar det i hjärtat.

      Mvh Cecilia

      Radera
  2. Tack för många vackra tankar o formuleringar. Allt gott på din/er livsvandring!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Staffan och detsamma!

      Mvh Cecilia

      Radera
  3. Förändringar tar fram tankar och känslor,att skriva är ett sätt att förhålla sig till tankarna.Njuter av vackra ord här på morgonkvisten,två sovande hundar i soffan,kaffet varmt och jag under en filt😉NU

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart!

      Såg också att du snart sticker till Spanien om jag inte missminner mig?

      Ha det riktigt underbart nu.

      Kram Cecilia

      Radera
  4. Du skriver så fint och målande. Men snälla, gör skillnad mellan VART och VAR. VAR skall jag börja, VAR är jag. VART leder det osv.
    I all välmening för att göra texterna ännu mera njutbara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Martin!

      Jag brukar själv agera språkvårdare, så är väldigt tacksam när någon tar sig tid att putta på mig också, när jag är ute och tassar i "fel marker".

      Mvh Cecilia

      Radera