torsdag 5 januari 2017

Stjärnstoft och leksaksberg

Björn:


Dagarna går och den 23e januari, dagen då vi skall flytta in i husbilen, närmar sig med raketfart. Just nu bor vi i “röda huset” som vi berättat om i ett tidigare inlägg. För nytillkomna läsare kan jag säga att röda huset egentligen är bankens hus. Något som gick upp för oss med all tydlighet då banken bestämde att min och Cecilias samlade årsinkomst är för låg för att vi skall få ta över lånen och bo kvar. Men vi gråter inte längre över det. Medan jag jobbar är Cecilia hemma med barnen som är lediga från dagis och skola. Hon har fullt upp med att hålla ordning på de miljoner leksaker som de hela tiden drar fram. Om vi gråter över något så är det känslan av frustration och meningslöshet som kommer med allt för många saker. Något som gäller för både barn och vuxna. Det kaos som nu råder i röda huset är inte barnens fel. De har fått julklappar och födelsedagspresenter som har adderats till det berg av leksaker som de redan har. Självklart vill de nu leka med allt det nya. Men barn är inte dumma. När lyckan de kände då de öppnade paketen försvann infann sig istället en rastlös känsla. Leksaker levererar sällan den lycka som leksaksindustrin vill få oss att tro på. Alltså drar de fram nya leksaker hela tiden. Som inte heller levererar någon sann lycka. Likheterna mellan barns och vuxnas förhållande till prylar är slående.




VI har flera gånger fått frågan hur barnen skall få plats med sina leksaker i husbilen. Vårt svar är: barnens leksaksberg kommer inte få plats. Thank God for that! Men några leksaker kommer självklart följa med. Och samma sak gäller för oss. Vi kommer ha plats för det som verkligen gör oss lyckliga. Vi kommer ha varandra. Och en hundvalp!
Vi kommer inte slänga leksaksberget. Det kommer finnas hos barnens pappa.


I förra inlägget skrev Cecilia om sin lycka över att slippa arbeta som kommunikationschef i näringslivet och istället lägga sin tid, kraft och begåvning på vår gemensamma företagsdröm.  Hon skrev också om sin tacksamhet över att jag en tid kommer fortsätta arbeta för en fast inkomst. Såhär ser det ut från mitt perspektiv.
För de allra flesta par är det naturligt att tänka i termer av mitt och ditt. Min karriär och din karriär. Min dröm och din dröm. Att jag och Cecilia får drömma en gemensam dröm är en ynnest. VI har inget recept på hur andra par skall kunna göra samma sak. Vi träffades därför att vi drömde samma dröm. Jag tror heller inte att alla par vill drömma en gemensam dröm. I alla fall inte yrkesmässigt. Men vi gör det. När jag nu skall skriva om hur det ser ut från mitt perspektiv så känns det egentligen som vårt perspektiv.


Att det blir jag som en tid får fortsätta jobba för en fast inkomst beror på att mitt arbete som farmaceut är av den karaktären att jag kan släppa det så fort jag går ut från apoteket. Så var det inte för Cecilia. Hennes arbete krävde ett helt annat engagemang. Jag har under årens lopp tackat nej till flera erbjudanden om chefstjänster för att jag velat ha tid och kraft för andra projekt. Bland annat har jag frilansat som musiker (violinist), skrivit flera bokmanus, varav en roman, drivit en blogg med andlig inriktning och utbildat mig inom meditation och mindfulness. Under flera år utbildade jag mig och arbetade med coaching i apotekets regi. Då apoteket lade ner coachingtjänsten fortsatte flera av mina klienter att komma till mig i privat regi.


När vi nu samlar våra kunskaper och förmågor i ett företag så ser vi att vi kan förverkliga något vi aldrig kunnat förverkliga var och en för sig. Allt vi gör och drömmer om kommer ur våra ändlösa samtal. Samtal som pågår under all vaken tid. Också på mina luncher och raster. Vi ser egentligen ingen skiljelinje mellan arbete och fritid. Jag vet att många hävdar att det är viktigt att dra en sådan gräns. I vissa fall kan det säkert vara befogat men så är det inte för oss. Jag har också med mig hur det var att växa upp med föräldrar som tillsammans startade och utvecklade ett företag.


Barn leker ofta att de arbetar. De leker affär. De leker doktor. De leker vuxna helt enkelt. På det sättet känner vi oss som barn. Lek och arbete smälter ihop till ett. När vi gör budget och betalar räkningar leker vi att vi är ansvarsfulla vuxna. Vi förundras över vårt allvar. Över att det finns så många viktiga saker här i världen. Och mitt i vuxenallvaret händer det att vi bryter ihop och börjar tramsa och skratta hysteriskt. För det här med att vara människa är egentligen hysteriskt roligt. Också när det är hysteriskt jobbigt och svårt. För det är så det ser ut att vara just nu i våra liv. Och just detta är en av de saker vi vill kunna förmedla till andra. Att livet, om vi bara stannar upp en sekund och är uppmärksamma, kan blinka till oss.
Blink, blink.


Vi är många som har sett det här. Shakespeare är en av dem och han ger uttryck för det på sitt sätt:


"... Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury
Signifying nothing. ..."


Macbeth (Act 5, Scene 5)

Det kan låta lite dystert när man säger det så. Som om ingenting egentligen betyder något. Vi vill säga det på ett annat vis. Saker är sällan som vi tänker. Mitt i allvaret finns skrattet. Och mitt i skrattet finns allvaret. Därför att allt är en väv. Vävd av samma tråd. Den mystiska tråden. Gjord av stjärnstoft. Glittrande och för alltid bortom vår fattningsförmåga.

Bilden föreställer WEEE MAN. En skulptur som finns på Eden Project i Cornwall/England. Den är byggd av 3,3 ton prylar vilket motsvarar vad en genomsnittlig engelsman slänger under en livstid.

9 kommentarer:

  1. Hej!
    Det är ett sant nöje att läsa era inlägg. Det är ett verkligt livsprojekt ni ger er in på och det är givande att följa era tankar och ert resonemang. Jag önskar verkligen att ni skall lyckas med ert företag. Det kommer ni att göra. Dessutom formulerar ni er så träffsäkert och skönlitterärt.
    Jag har själv sällan sagt nej till de många spännande möjligheter som livet fört med sig. Nu när jag börjar närma mig slutrakan ångrar jag ingenting. Om jag inte skulle ha tagit vara på möjlighetena skulle jag antagligen blivit en bitter gammal gubbe.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Martin! Tack för dina varma ord! Jag blir såklart nyfiken på dina äventyr också. Har du skrivit ned dem? Vill gärna läsa i så fall! Eller höra dig berätta!

      Radera
  2. Viktiga synpunkter!
    Jag upplever att det inte är sakerna , julklapparna eller presenterna som är "problemet" (ja det är klart att de tar utrymme det är ett praktiskt problem) Dock om det fanns en möjlighet att ge ett paket vuxentid så skulle det lösa mycket. Barn vill att vuxna deltar i deras aktiviteter oavsett om det är att gå en skogspromenad, bygga lego eller leka med, vad det nu är. Vi tror gärna att leksaker ska göra att barnen gärna leker själva.
    Svårigheten är, tror jag ,att även om vi frigör oss från plikter och arbetsuppgifter så att mer tid frigörs för att vara med barn och familj så blir det sällan så iallafall. Det tenderar till att bli mer egentid istället. Jag har inget recept på hur man gör, men en god för att inte säga utmärkt planering och därpå följande disciplin är nödvändiga inslag, annars blir det inget!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Jag blir glad över att läsa om ert projekt, jag och min man har länge sysslat med samma sak. Vi har jobbat ihop i vårt lilla företag nästan hela vår gemensamma tid OCH strävat mot vår dröm, som vi nu äntligen är i början på. NU är vi pensionärer och folk undrar hur vi står ut med att bo och leva så tätt, vi TRIVS med att vara med varandra, annars skulle vi inte bo så här. LYCKLA till och välkommen till Flatens Camping.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marguerite! Så underbart att höra att ni nu börjat förverkliga er dröm! Vore spännande att höra vad ni gör! Och som du säger, att TRIVAS tillsammans är ju grunden i detta och DET gör jag och Cecilia!
      Jag skrev i senaste inlägget att vi planerar att bo på Ängby camping. Vi har tidigare tittat på Flaten och där är det också jättefint. Kanske prövar vi Flaten i mars. Bor ni där nu?

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har skrivit den andra kommentaren men mitt namn kom inte med

      Radera
    2. Hej!

      Vi kommer att skriva ett inlägg idag som kanske rör en del av det du tog upp ovan. Missa inte! :)

      Radera
    3. Här är länken: http://frihetskapital.blogspot.se/2017/01/cecilia-det-har-blir-kanske-ett-inlagg.html

      Radera